9 blandade tankar på söndagen

Jubileumsgudstjänsten

Jubileumsgudstjänsten

Nu har det stora tusenårsfirandets huvuddagar gått. Det har varit två roliga dagar i Skara. Känslan är i och för sig att jag missat nästan allt som skett och varit på fel plats vid fel tid hela tiden men så blir det lätt med barn. Jag lyckades heller inte hälsa på särskilt många jag spanade efter i folkmassan men det var roligt att vara där!

Å andra sidan hade det nog knappast blivit av att jag klättrade upp och provsatt en stor skogsskördarmaskin om jag inte haft barnen som ursäkt…

Och festgudstjänsten satte ribban högt för friluftsgudstjänster. Någon trodde vi var 3000 där.

1000 år, det firar man inte varje dag minsann. I och för sig har de redan haft två tusenårsfiranden i Husaby de senaste åren men de har jag tyvärr missat.

Husaby var förresten representerat i gudstjänsten genom att musiken var från ”Husabymässan”. Det gläder mig extra.

Det sägs förresten att den mässan (”toner från en källa”) blivit otroligt populär i sin tyska översättning nere i Tyskland. Häftigt!

Jag vet att jag har kommit på en genial bloggpost som hade något med Browns bok och Annika Östbert att göra och sa något viktigt om livet men så har jag glömt bort idén igen. Surt det.

Idag ska vi försöka åka och höra en vän avskedspredika ett stycke härifrån. Det ska bli roligt.

11e söndagen efter trefaldighet, temat ”tro och liv”. Episteln är ett gammalt favoritbibelord (som faktiskt inte alls är det längre): ”bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar du miste” (jak 1:22). Knäckfrågan är hur man ”gör” tro? Knappast genom att försöka känna mer va? Det måste handla om att omsätta den i handling (bön och arbete)?

Vad gör du idag?

På tusenårsfirande

DSC_0450

Skaras kyrktorn. Två sylar i vädret sedan många hundra år.

Jag är med och firar Skara stifts tusenårsjubileum i dagarna två. Vad passar bättre då än en latmansvariant och ta en fotobloggpost idag. Först ut: kyrktornen. Det är inte direkt svårt att hitta till kyrkan.

 

DSC_0451

Det pågår mycket på flera olika scener i staden. Här spelar Teater Tidlös teater om biskop Thurgot (han som var biskop år 1014).

DSC_0457

Sen är det många som visar upp sig, ställer ut saker, bidrar med saker från sina församlingar. Sankt Sigfrids kyrka i Lidköping kom dit med denna minikyrka som de tänkt ta med sig för att leka i med barn som behöver lära känna kyrkan. Inte långt från Husaby, kanske läge för ett lån?

DSC_0461

Skickliga musiker, körer från stiftets fyra hörn och föredragshållare. Internationella gäster, biskopar och så vidare. Här är Annika Östberg som berättar om sitt liv, hur hon fick en tro som bär henne och om vad hon lärt sig genom sitt liv.

DSC_0462

Småbarnsfamilj som vi är fick vi lämna staden och lägga barnen innan kvällsprogrammet drog igång. I dag far vi dit igen för att fira en stor jubileumsgudstjänst vid stora scenen. För oss som inte ens har lekutrymme i våra kyrkor till vardags känns det glassigt att plötsligt kunna följa gudstjänsten från lekplatsen bredvid. Ser fram emot en ny dag denna lördag!

Hastings; började det här för 1000 år sen?

Utsikt från "Hastings"

Utsikt från ”Hastings”

Idag ska vi åka till Skara för att delta i firandet när nu Skara stift, som det äldsta i Sverige (Lund har ju inte varit svenskt från början) firar 1000 år. Det är Sveriges äldsta organisation som ännu är igång. Jag berättar mer om firandet på bloggen efteråt.

På spåret? Till Hastings går bara en liten stig men man får korsa järnvägen,

På spåret? Till Hastings går bara en liten stig men man får korsa järnvägen,

Jag började annars tusenårsfirandet med en liten pilgrimsfärd här på Kinnekulle igår. Målet var den märkliga plats som år under benämningen ”Hastings” och ligger i naturreservatet Västerplana storäng.

Skuggan av två pilgrimer, en till fots och en i bärstol på ryggen.

Skuggan av två pilgrimer, en till fots och en i bärstol på ryggen.

Här byggdes för 1000 år sedan den första kyrkan på Kinnekulle. Den låg över branten ner mot Vänern så att den syntes lång väg som ett riktmärke. Man kan tänka på Jesu ord om en stad på berget som inte kan döljas utan är synlig för alla. Jag verkar ha missat en del för det ska finnas någon stenhög som är ruinen av kyrkan och den såg jag inget av. Vid ruinen ska man i alla fall ha hittat ett gammalt oblatjärn redan 1599 och sten härifrån användes till byggandet av Västerplana kyrka.

Ett kors är rest på platsen och varje år firas det friluftsgudstjänst här.

Ett kors är rest på platsen och varje år firas det friluftsgudstjänst här.

Namnet ”Hastings” är gåtfullt. Tydligen har platsen också kallats ”Hästhals” men efter den beprövade regeln att det är det mest osannolika namnet som är det ursprungliga så kan man mycket väl tänka sig att Hastings är platsens första namn. Kyrkan nådde dessa bygder via mission från från England, sjövägen upp till Vänern och hit (att man kom hit till denna bygd var förstås strategiskt, här låg mäktiga gårdar och borgar).

Ett vattenfall bredvid, snart far vattnet utför en hisnande brant.

Ett vattenfall bredvid, snart far vattnet utför en hisnande brant.

Ingen ska ännu ha grävt ut i kyrkoruinen, den vilar kanske på stora hemligheter? Kanske var det här hela Sveriges kristna vagga låg? Den äldsta kyrkan i en av de allra äldsta kristna bygderna? Tankarna vandrar. 1000 år är lång tid och kort tid. Växterna var desamma då som nu och människan var väl i grund och botten sig lik också. Vad tänkte de när de kommit hit? Förstod de språket någorlunda? Innan jag gick bad jag Vår Fader, Välsignelsen och Ära vare Fadern. Det är faktiskt samma böner som man bad här för 1000 år sedan!

Lagren i Kinnekulle kommer i dagen. Mycket vackert!

Lagren i Kinnekulle kommer i dagen. Mycket vackert!

Västerplana storäng verkar ha blommat över, däremot gjorde själva klevkanten med stupet ner mot Vänern starkt intryck. Tur att barnet som var med satt fast på min rygg. Har du varit vid Hastings? Skriv en kommentar!

Sankta Helena reser söderut

Nyss plockades sankta Helena upp av en vänlig själ rätt nära holländska gränsen.

Nyss plockades sankta Helena upp av en vänlig själ rätt nära holländska gränsen.

Det går framåt för sankta Helena i hennes geocachepilgrimsfärd. Nu har hon alltså lämnat Sverige och häromdagen fick någon som kallar sig ”arkanum” tag i henne. denne person verkar ha tagit med henne runtom och visat henne sin hemtrakt, hon har blivit incheckad på en hel massa cacher i ett litet område. Sedan kom det ännu en hälsning idag från Helenas senaste färdsällskap som säger att de tänker ta med sig henne ner till sitt hemland Schweiz.

Kul att Helena får komma till sitt tredje land (och med lite tur kanske hon tittar in någon mer stans på vägen, Holland är bara ett stenkast från där hon sågs senast). Jag hoppas att det ska löpa på fint med resan nu när hon är nere på kontinenten.

Mod att vara sårbar

"Mod att vara sårbar" av Brené Brown

”Mod att vara sårbar” av Brené Brown

Jag har rätt länge talat varmt om att våga vara svag. Vi kanske kan imponera på andra med våra styrkor men det är bara utifrån svagheten vi kan mötas. Jag har en kompis som brukar ifrågasätta det där och fråga vad det är som är så bra med att vara svag egentligen? Det är ju bara jobbigt? Nu har jag äntligen ett bra svar till honom, efter att ha läst ”mod att vara sårbar” av Brené Brown.

Jag har till att börja med lärt mig att använda ett annat ord. Det är inte svagheten i sig som är något positivt. Däremot är sårbarhet (vilket är något helt annat än svaghet) oerhört väsentligt för att leva ett gott liv.

Brené Brown har forskat i många års tid kring skam och andra aspekter av vad som gör att vissa kan tackla livet på ett bättre sätt än andra. ”Mod att vara sårbar” är en populärvetenskaplig bok där hon gör sina resultat tillgängliga för en bredare publik. Boken är också intressant på så vis att hon ger många intressanta exempel, även från sitt eget liv. Hon skriver själv att hon fått öva sig i att tillämpa det hon kommit fram till.

Boken har varit till stor hjälp för mig i att knyta samman många av mina tanketrådar sedan förut. Jag känner igen en hel del som sådant jag skrivit om här på bloggen (var mer som en katt än som en skalbagge (evigheter sen jag skrev den), den som inte känner något känner ingen glädje) men också från hur vi strävar efter att det ska vara i kyrkligt arbete, till exempel i ungdoms eller konfirmandgrupper. Mycket av det här verkar vi alltså ”kunna” i kyrkan redan.

Jaja, grundtanken i boken är som följer. För att vi ska kunna leva nära andra människor och ha relationer som ger oss det vi behöver i livet (gemenskap, kärlek och så vidare) måste vi lära oss hantera den smärta som tyvärr ingår i priset. I våra relationer och det sociala livet ingår också sådant som svek, skam och annat som gör ont (och som faktiskt, från hjärnans perspektiv gör ont mer eller mindre på samma sätt som fysisk smärta).

Var och en som varit tonåring vet att det är riskabelt och svårt att våga vara sig själv och stå upp för det man egentligen tycker. Det är mycket lättare att göra som alla andra och försöka passa in i normen. Det är inte lätt att vara sig själv som vuxen heller men förhoppningsvis har man ändå kommit en bit på väg. Framförallt kanske man förstått med tiden att det inte är mycket till liv att leva utifrån andras förväntningar på vem man är (här tänker jag på ”en alldeles sekulär syn på domens dag”, det vi ångrar på vår dödsbädd). På något sätt måste vi ändå lära oss att vara modiga och tåla sårbarheten för att kunna leva helhjärtat (att leva helhjärtat är Brené Browns term men den betecknar mer eller mindre allt som gör ett liv värt att leva över huvud taget). Det kräver mod att ta viktiga steg i livet, vi gör oss sårbara när vi söker nya vänskaper eller fördjupar relationer men det är samtidigt värt risken. Annars skulle det ju inte bli något av något! All kreativitet och gemenskap förutsätter sårbarhet.

Jag tänker på det Jesus säger och att det kanske passar in på det här:

”Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas”

Att be om hjälp, söka nya vägar och vilja vara med är just sådana situationer där vi är sårbara och som kräver mod.

Vidare går Brown in på hur skam fungerar fö kvinnor och män och på hur man kan öva upp sin skamtålighet och undvika att använda sig av strategier som inte fungerar för att nå det helhjärtade livet (exempelvis döva känslorna, bli perfektionist eller fly från glädjen i livet, du hör hur kul de alternativen låter).

Brown fördjupar också sitt resonemang kring områdena ledarskap, föräldraskap (här skulle hon och Gordon Neufeld tycka lika om mycket), och hur skolor och arbetsplatser kan förändras om man tillämpar hennes tankar.

Jag kanske återkommer till något mer ur boken framöver men egentligen tycker jag att du ska läsa den. Den är väldigt läsvärd och tillämpbar i allas liv.

Jag hoppas jag fått med det viktigaste. Lyssna gärna på Browns ted-talk om du vill veta lagom mycket mer för att sedan vilja gå vidare till boken,

9 blandade tankar på… tisdagen

Kinnekulle, välbekant syn från ny synpunkt. Kållandsös sydosthörn.

Kinnekulle, välbekant syn från ny synpunkt. Kållandsös sydosthörn.

-Man tappar så lätt bort dagarna på semestern. I det här fallet var det ju bara två dagar borta från bloggen men jag visste ändå knappt vilken dag jag skulle skriva i rubriken.

-När jag skrev om tiggare (”tiggarna och skammen”) häromdagen så hoppas jag verkligen ni förstår att jag skriver också till mig själv. Snålh… sparsamhet är något som jag har lätt för, liksom det där med att hitta på svepskäl för att mina mindre generösa sidor ska få som de vill.

-Apropå det har jag ett telefonsamtal jag går och gruvar mig för att ringa. Sånt kan jag skjuta länge på (fast jag har blivit mycket bättre).

-Jag har för första gången på länge varit ute och paddlat utan barn och levt några dagar i en klocklös färdrytm. Det är slående hur mycket man lär sig om livet av att leva friluftsliv. Jesus berättar ju massor av liknelser från naturen och jordbruket och det är inte så svårt att ta efter. Många saker går att tillämpa på livet i stort.

-Man kan förstås hitta på liknelser från it eller annat också men det är på något sätt starkare med de där bilderna som har mycket kropp och sinnesintryck i sig.

-Till exempel är det märkligt hur allt kan växla som det gör. Ena stunden är det höga vågor och piskande regn och så tänker man att så här är det nog för resten av dagen minst. Sedan rastar man, blir pigg, solen tittar fram och så ser allt annorlunda ut. På en enda dag kan livet te sig på så många olika sätt. Så är det förstås i vardagen också fast man inte märker det lika tydligt.

-Mina friluftslärare sa just det, att friluftslivet egentligen handlar om livet i stort. Min dröm är att man ska kunna tänka så om den kristna tron också, att det matchar väl mot hur vi upplever att livet faktiskt är.

-Det har varit lite knepigt med bloggen ett tag men nu blir det nog lättare att få till. Nu ska jag nog kunna ha en liten tid till att skriva på rätt många dagar i veckan. Hoppas kunna ta tag i något lite seriösare ämne någon dag.

-Sommaren är kort. Det mesta regnar bort. En sommar går förbi, den är alltid lika kort och så vidare. Jag älskar hösten mycket också men det är allt ett stänk av vemod över den här tiden på året när det så tydligt vänder mot kallare dagar.

I morgon kommer spännande grejer om den där boken jag tjatat om så länge. Nya tag med bloggen alltså.

Bloggsemester

Lååååååångsaaaam turnering på snigel. Inget jäkt.

Lååååååångsaaaam turnering på snigel. Inget jäkt.

Jag tänkte bryta min envisa vana att skriva en massa bloggposter i förväg när jag ska iväg någonstans. Det är kanske ett sätt att leva som jag lär som jag borde pröva i verkligheten?

Jag ska för första gången på länge ut och paddla över några dagar. Den här sången av Dan Andersson/Sofia Karlsson får illustrera mina känslor inför friluftslivet.

Jo, förresten! Du kommer väl till Skara nästa helg och firar jubileumsdagarna skara stift 1000 år? Jag är där och drar omkring med barnvagnen och ser inkognito ut (jag är ju föräldraledig vettu). Det skulle vara väldigt roligt om man kan få träffa någon bloggläsare öga mot öga ett ögonblick. Ska du åka?

Tiggarna och skammen

Krigsinvalid från första världskriget.

Krigsinvalid från första världskriget.

Det är mycket om tiggare nu. Plötsligt finns det tiggare vid ica i lilla Götene och likadant är det på väldigt många småställen där folk nu håller på och försöker vänja sig. Debatten stormar på. Många vill tydligen förbjuda tiggeri helt och det verkar kunna vara en valfråga inför hösten.

Jag blev glad när jag såg pastorn Tommy Dahlman skriva under rubriken ”Självklart ger jag pengar till tiggare”. Det är många i kyrkans sammanhang som rycker ut när skambeläggandet av människor blir för stort och det gläder mig alltid. Ordet självklart handlar här framförallt om att det borde vara självklart med medmänsklighet och omsorg om utsatta. Om det kostar några kronor, ett paket ägg, eller kanske bara ett leende att hjälpa en människa mot ett bättre liv så kan man gott kosta på sig det. Risken är, som jag ser det, stor att man använder raffinerade tankebanor för att försvara sin rätt att vara bekväm och snål, hur fint det än kan låta. Om inte annat kan man känna sig manad att vara en motvikt mot allt spott och spe tiggare tydligen också får utstå. Visst har många av oss råd att bli ”lurade” på några kronor i värsta fall?

Om du hellre säger att du vill hjälpa på annat sätt så är det fine för mig men jag kanske inte heller tror dig om att du gör det. Det brukar kanske oftare vara ett sätt att smita?

Det dyker också upp en del gamla, unkna, fördomar mot romer till ytan på nytt nu. Läs gärna den här (något äldre) artikeln om romernas situation i Rumänien.

 

Jag tänker också på Brene Browns bok jag läser nu. Att behandla människor i utsatthet på ett värdigt sätt är inte att dalta med dem eller att göra det tacksamt för dem att stanna kvar i den situation de är i nu. Att ge människor värdighet (vilket man ju kan göra med en vänlig blick mitt bland bortvända blickar) är i förlängningen det viktigaste man kan göra för att människor ska kunna förändra sig och sina liv.

Skam är alltid en återvändsgränd. Ju mer skam desto mindre tror vi på att vi kan göra något av våra liv.

Det är inte lätt att veta vad man ska skriva i en så stor och het fråga men det viktigaste är kanske helt enkelt är att vi slår vakt om vår medmänsklighet?

Det känns när teologi är bra

På infödingarnas område. Gammalt foto från ghetto.

På infödingarnas område. Gammalt foto från ghetto.

Jag har tydligen redan börjat skriva mängder med spinn off-artiklar utifrån Brene Browns bok ”Mod att vara sårbar” som jag snart läst ut. Jag återkommer med mer om boken vid tillfälle. Först vill jag ta fasta på något hon nämner i förbifarten.

Brene Brown har intervjuat mängder av människor om deras syn på livet. Som jag förstått det återger hon också sina forskningsresultat för sina intervjupersoner i samtalsform. Hon säger att hon omedelbart kan se om hon återger deras upplevelser korrekt, igenkänningen syns i ögonen. Om hon däremot säger något de inte själva känner igen som sant om sig själva så försöker de i stället se smarta ut och låtsas att de förstår. Då får hon försöka igen tills hon fattat.

Det där satte fart på mina tankar. Jag tror det är likadant med god teologi, till exempel i en predikan. Om teologins utgångspunkter stämmer överens med mina livserfarenheter så händer det magiska ting, då kan Ordet bli levande och tala till våra hjärtan. Om alla istället sitter och försöker följa främmande resonemang utan resonans i våra vanliga liv så är den predikan säkert väldigt smart tänkt men den kan inte bli mer än så.

När den kristna tron och vardagen möts, det är först då mina verkliga bördor kan lätta. Så länge den kristna teologin förblir något abstrakt vid sidan av det vanliga livet så är det kanske inte särskilt kristen ens. Kristen tro handlar ju om inkarnationen, att Gud klivit ner i vår specifika vardagsverklighet,

En god predikan känns i kroppen, jag vet att det är till mig det är riktat. Och för att det ska kunna ske så behöver predikanten förstås mycket hjälp från den heliga Anden. Dels i det konkreta arbetet med förberdelserna, dels i det mycket större arbetet med att bli allt mer mänsklig och jordnära.

Vikten av att engagera sig

 

Eh, initiativrikt är det i alla fall men var är snön?

Eh, initiativrikt är det i alla fall men var är snön?

När jag var ung ungdomsledare i Landeryds församling i Linköping fick jag en viktig insikt. Även om man inte alltid vet vad man gör i arbetet med människor, och även om man själv tycker man gör rätt dåligt ifrån sig, så går det ändå rätt bra bara man engagerar sig i de man möter. Det viktiga är våga. Det viktiga är att man försöker.

För ett tag sedan skrev jag (utifrån biskop Åkes herdabrev) om ”kärlekens initiativ”. Nu har jag tänkte en vända till. Att engagera sig i människor består kanske i huvudsak i att ta initiativ? Att öppna samtal, våga fråga hur det är och så vidare? Jag minns även att Gordon Neufeld skrivit om samma sak i sin bok om barnuppfostran; det är när man tar initiativet till att relatera till sina barn som relationen stärks.

Barnet lär sig inte att det är älskat för att det lyckas tjata sig till en glass, men om det får en glass som spontan gåva så kan det uppfattas som ett kärleksbevis.

Samma sak gäller säkert oavsett vilka kärleksspråk man talar. Det är just initiativet, det fria engagemanget istället för likgiltighet som gör att vi uppfattar komplimangen, gåvan, kramen och så vidare som ett uttryck för kärlek.

Det är kanske också det som gör kärlek svårt, för när vi engagerar oss tar vi alltid risker. Mer om sårbarhet följer inom kort på bloggen eftersom det är min läsning just nu.

Som avslutning vill jag påminna om orden i första Petrusbrevet (4:9 eller så);

”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärlekengöratt många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utanatt knota.”

 

Bättre våga och göra fel än att det inte blev något alls.