Fina barn på styltor.
Jag har funderat en hel del på stolthet de senaste dagarna och nu vill jag dela några funderingar med dig. Att det sker just nu beror nog på pridefestivalen som pågår i Stockholm men på det stora hela har nog mina tankar här inte så värst mycket just med pridefestivalen att göra, mer än att själva namnet på festivalen är just ”pride” -stolthet. Det här kommer mest att handla om ord. Och människor förstås.
Som jag fattat det är det likadant på engelska som på svenska att pride/stolthet kan associeras på två olika sätt. Pride kan översättas med prakt eller stolthet, eller till och med med ett av de vackraste ord man kan tänka sig; självaktning.
Stolthet kan också översättas med en hel mängd fula ord. Högmod, självbelåtenhet, fåfänghet eller inbilskhet. När jag sökte runt på ordet hamnade jag på det välkända uttrycket ”högmod går före fall” och fann att det kommer från ordspråksboken (16:18) i Bibeln där det står (med en klassisk biblisk parallellism):
”Övermod följs av nederlag,
högmod går före fall.”
Jag får nog forska vidare i vad det är för ord som översätts från grekiska eller hebreiska, just nu kan vi i alla fall påminna oss om att högmod/stolhet (eller superbia som det heter på latin) toppar listan över de sju dödssynderna. Högmod är att i förlängningen en önskan om att vara Gud så det är inte konstigt att den brukar hamna överst.
Tanken när man använder ordet som namn på exempelvis pridefestivalen eller black pride eller liknande är nog att stolthet är motsatsen till skam. Istället för att gömma sig i garderoben eller göra sig osynlig sträcker man på ryggen och intar sin plats i världen, sådan man är. Det är jag den förste att applådera. Det är vackert när en människa lyckas med det. Jag är också snabb att erkänna att vi nog fortfarande dras mer med jantelagen än vi vill kännas vid.
Man kan fundera mycket på om stolthet egentligen är skammens motsats. Kanske är det snarare mod som är skammens motpol?
Jag hittade några bilder på människor på styltor och tänkte att det kan vara en illustration av stolthetens mindre charmiga sidor. Jag tänker mig att stolthet överlag ändå klingar positivt men jag tänker också på sådant som att ha svårt att ta emot hjälp, eller önskan om att putsa upp fasaden. Att göra sig så stor som möjligt. Det är lätt att stolthet kan slå över i högmod. Vägen är alltså smal och dikena är leriga.
När några står på styltor kanske vi försöker komma upp till samma nivå, men visst blir det lite töntigt om alla står på styltor?
En hel massa vanligt folk på styltor?
Jag inser att jag inom kort får återkomma med en bloggpost om den motsvarande kristna dygden till högmod. Ödmjukhet låter kanske inte så fräckt nuförtiden men det är helt klart bättre än sitt rykte i vår tid.
Det blev lite tankar hit och dit, lite som det föll sig men förhoppningsvis startar det lite tankar hos både dig och mig.
Vad tänker du om stolthet? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar