Jesus med judiska ögon

 

Jesus med judiska ögon.

Jesus med judiska ögon.

Bloggpostens titel kommer från en bok jag sprungit på på biblioteket och nu också läst. Jag har skrivit tidigare här på Vandra Vägen om den uppenbara men ofta bortglömda sanningen att Jesus var jude.

Det är forskaren Svante Lundgren som skrivit boken för att bena ut hur judar genom tiderna förhållit sig till Jesus. Jag räknar kallt med att de flesta av er inte kommer ta er tid att läsa boken (det kan man annars gärna göra) så jag sammanfattar kort lite saker jag lärt mig av boken.

Den kristna kyrkan distanserade sig tidigt från det judiska folket (på urkyrkans tid fanns det ändå en hel del judekristna även om de utan judisk bakgrund snabbt blev många fler) vilket gör att båda grupper fått svårt att se på Jesus som en jude. Från judarnas perspektiv var det snarast så att den kristna kyrkan tog avstånd från dem för att i stället leva i god gemenskap med supermakten Rom. Man kan tydligen märka av detta i gamla Talmudstycken där rabbiner skriver ringaktande om Jesus sedan de kristna helt orättvist lagt en kollektiv skuld på dem.

Sedan den vetenskapliga bibelforskningen blivit allt bättre på att foga in Jesus i sitt historiska och kulturella sammanhang så har det också blivit lättare för judar att närma sig Jesus med respekt. Jesus är trots allt historiens mest berömda jude. Som jag skrivit om tidigare så levde Jesus hela sitt jordiska liv, som jude, i lydnad för moselagen. De konflikter han har med fariséer och saduccéer i lärofrågor går bäst att förstå som inomjudisk diskussion.

Ett klassiskt citat belyser bra hur det ligger till:

”Jesu tro förenar oss, tron på Jesus delar oss” -Schalom Ben-Chorin

Vattendelaren är och har alltid varit synen på Jesu egen person. Judar kan mycket väl se Jesus som en genial rabbin med fängslande liknelser men kan omöjligt sträcka sig till att, som kristna, se Jesus som gudomlig och tillbe honom.

Boken gav dessutom lite mer kunskap om den (mycket lilla) grupp som kallas ”messianska judar” och som alltså både hävdar att Jesus är messias och att de är och förblir judar och lever på judiskt vis. Det var en kunskapslucka som jag är glad att ha fått lite ifylld.

Jag återkommer i en annan bloggpost med några tankar som fötts kring treenigheten och sådana stora skiljefrågor.

Jag tror att det var Nathan Söderblom som talade om Maria och sade att ”man gläder knappast Jesus genom att tala illa om hans mor”. Idag får vi utöka det till att gälla hela det judiska folket. Man gläder knappast Jesus genom att ringakta den lag han följde hela sitt liv, det folk han tillhörde och den tro han delade med sina vänner och släktingar.

 

Odensåkers kyrka i bild

Odensåkers kyrka, vackert belägen på en höjd.

Odensåkers kyrka, vackert belägen på en höjd.

I går fick jag komma till ännu en för mig ny kyrka. Jag har varit i Odensåker på spelmansstämma och på friluftsgudstjänst tidigare men först nu fick jag en chans att ta en titt på kyrkan. Själva gudstjänsten var för all del kaotisk med barnen högt och lågt. Ibland får man vara väldigt envis för att orka fira gudstjänst med barn.

Ängel på en gravsten strax utanför ingången.

Ängel på en gravsten strax utanför ingången.

Det är en vacker kyrka med vackra detaljer. Enligt vad jag förstått är den i grunden från medeltiden men som det så ofta är har den ändrats väldigt mycket genom århundradena.

Interiör

Interiör

Det fanns till exempel många vackra detaljer på den gamla kyrkporten som stod uppställd inne i kyrkan. Nyckeln hade man lätt kunnat ha som vapen om man velat. Jag fastnade för detta järnkors:

Vackert järnkors

Vackert järnkors

Det har varit sed att avbilda författarna till de fyra evangelierna (tillsammans med ”salvator mundi”, det vill säga Jesus ”världens frälsare”) på predikstolens sidor. Dessa brukar avbildas med sina respektive symboler. I Odensåkers kyrka… har man gjort ett tappert försök får jag väl säga. Vad skulle du tro att det här är:

Ett troll?

Ett troll?

Rätt svar är alltså inte troll eller så. Det här är ett lejon, evangelisten Markus symbol. Ja jösses… Det är inte lätt om man aldrig sett ett lejon får man säga och försvara konstnären.

En sur gubbe... nej, det är ju evangelisten Lukas!

En sur gubbe… nej, det är ju evangelisten Lukas!

Det här är förresten ansiktet på evangelisten Lukas. Nu vet man ju i och för sig inte hur han såg ut men då kan det väl ändå vara god ton att återge honom någorlunda snyggt?

Den heliga Anden som en duva över predikstolen

Den heliga Anden som en duva över predikstolen

Duvan som svävar över predikstolen är å andra sidan mycket vacker!

Guds härlighet fördold i ett moln.

Guds härlighet fördold i ett moln.

Det är en imponerande uppsats kring altaret. Överst ser man detta moln som måste syfta på Guds härlighet. Ut kommer strålar, änglar och ett härskaräpple. Gud själv är fördold.

En ledstjärna i taket?

En ledstjärna i taket?

Har du varit i Odensåkers kyrka? Skriv gärna en rad om det!

8 blandade tankar på söndagen

Vad är nödvändigt? Den här kvinnan fick fly till Paris från första världskriget men hon fick i alla fall med sig sin ko.

Vad är nödvändigt? Den här kvinnan fick fly till Paris från första världskriget men hon fick i alla fall med sig sin ko.

Nu är det fyra månader sedan jag gick på föräldraledighet. Det är ett det. Undrar om jag kommer ihåg hur man talar i mikrofon och sånt sen eller om jag får gå på kurs eller nåt.

”Ett är nödvändigt” är dagens tema idag i kyrkoåret. VI ska få har om Marta och Maria och Maria som väljer det bästa när hon slår sig ner för att lyssna på Jesus. Ett rätt utmanande bibelord får man säga. Mitt bland allt viktigt måste man hålla koll på vad som är viktigast (kanske ett bibelord för dem att citerar i ”tidsjakten” på tv?).

Som bibetydelse i evangeliet kan man tänka att texten också handlar om att vi inte bara finns till för att arbeta utan också för att vila. Eller rent av att den visar på kvinnors rätt till utbildning?

Sedär, nu har jag förutsatt att alla mina läsare har koll på berättelsen om Marta och Maria. Har ni det? Egentligen vill jag inte förutsätta en massa kunskaper här på bloggen. Jaja, om ni går till kyrkan idag så vet ni ju hela storyn sen i alla fall…

Själv ska jag med fru och vilda barn till Odensåker (tror jag att det var) och fira gudstjänst med dop. Om barnen tillåter blir det väl en fotobloggpost på det i veckan.

I fredags kunde jag ha fått gå runt i rampljuset på bokmässan med de andra författarna till ”tankestund”. 10 minuter ägnades oss i Verbums monter. När vi nu är 29 författare så betyder det att jag gick miste om mina 20 sekunder av ära för egen del. Jodå, man får offra sig för familjelivet.

Nu har vi ställt in utemöblerna så jag har inte en aning hur vi ska göra med klockan när det blir vintertid.

Om livet som småbarnsförälder går som en dans så är det väl möjligen en jenka. Tvära hopp hit och dit, lite går det framåt och lite går det bakåt. Ingen mjuk vals direkt.

Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!

 

Dödsdans, flykt och mobilavgiftning

Demonstration mot spritförbudet i USA, tror jag.

Demonstration mot spritförbudet i USA, tror jag.

Det finns några riktigt intressanta och rätt smärtsamma program på TV just nu. Det ena är det omtalade ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende. Missbruksproblemen i Sverige är större än man riktigt kan greppa och runt varje missbrukare finns det en omgivning som drabbas. Det är därför väldigt angeläget att ämnet får ta plats i tvrutan. (Jag har skrivit lite om medberoende när jag använde det som bild för att förklara synden, annars hänvisar jag till Tommy Hellstens böcker i ämnet).

Det andra programmet är ”tidsjakten”. En programledare och en tidscoach möter stressade familjer och försöker hjälpa dem få ihop livet. Det är ett program som väcker bra mycket fler frågor än det besvarar. Lösningen på vår tids stressproblem är egentligen knappast att bli effektivare utan att sänka tempot och det kan i sin tur bli övermäktigt om man lever i en kultur som drar åt motsatt håll. Se gärna programmet hur som helst.

Nu till min tanke.

Jag är vagt bekant med en präst som är nykter alkoholist och som brukar uttrycka sig ungefär så här:

”Numera vågar jag leva mitt liv utan bedövning”

Det är starka ord. Sug på dem ett tag. Där finns mycket att fundera på. Själv har jag aldrig ens varit i närheten av något verkligt missbruk men orden känns ändå som en utmaning. Vågar jag leva mitt liv utan bedövning?

Det som kan vara gemensamt för en alkoholmissbrukare och en vanlig vardagsstressare (som i programmen ovan) är flykten. Att fly från nuet och vardagen och de jobbiga situationer som uppstår till något trevligare. Ett rus. Planer för framtiden. Mat.

Den vanligaste flykten numera kanske är den in i skärmen. Jag ska lämna in min smartphone på lagning i dagarna och ska alltså ”detoxa” mig. För bara några år sedan var det helt otänkbart att vara så lite närvarande i nuet som man kan vara genom ständigt, snabb uppkoppling. Jag får vänja mig vid att inte kunna fly lika enkelt för en tid.

Vem flyr då inte någon gång? Det är förstås ett djupt mänskligt beteende att vilja undvika smärtan och det är inget att raljera över. Det kanske inte ens går att orka leva ett liv utan flykt? Det kanske inte ens egentligen (inom rimliga gränser) är önskvärt?

Det är spännande att fundera på vilka som flyr minst. Vilka är mest närvarande?

Jag tänker att i extremfallet kan det handla om munkar och nunnor som stannar på samma plats och stramar upp sina liv efter hur de egentligen vill leva. Så kan inte alla leva men alla kanske kan hålla ett öga på sina egna flyktmekanismer? Jag tänker också att de som flyr minst helt säkert är sådana som Brené Brown skulle kalla ”helhjärtade”, de som står ut med sårbarheten och smärtan och vågar stanna där. På den vägen kan vi alla försöka vandra.

Tips om allt möjligt

Ung grisryttare. Vilken av rubrikerna passar den bäst till?

Ung grisryttare. Vilken av rubrikerna passar den bäst till?

Emellanåt tipsar jag om bra länkar jag hittat och vill dela med mig av. Ofta har de vid det laget blivit… äldre än dagsaktuella. Häng med i vilket fall. Det är spridda ämnen men allt är sådant som jag brukar skriva om här.

Tiggare

Först vill jag hamra vidare lite på spiken från min bloggpost ”Tiggarna och skammen”. Jag har nämligen läst ett riktigt gripande reportage av en journalist som sökt upp rumänska tiggare hemma i deras byar för att se hur lyxigt de lever egentligen. Läs du med: ”Här räknas varje krona”. Läs också vad stadsmissionen säger om allt som sägs om tiggare. De har ju lång erfarenhet och vet vad de talar om; ”Värt att veta om tiggeri

Döden

Sedan vill jag tipsa om denna intervju med den kände barnläkaren Lars H Gustafsson: ”Jag har kommit på rätt god fot med döden”.

Beröring

Och så denna artikel från DN om beröring: ”Ömsint beröring får kroppen att jubla”. Forskare har länge forskat på nervsystemet för kamp-flykt men nu börjar vi veta mer om ”lugn och rosystemet”. Om att det faktiskt lindrar smärta att blåsa eller smeka på sår. Och hur livsviktig beröring är.

 

 

Connected, vi hör ihop

"Connected", en helt klart läsvärd bok!

”Connected”, en helt klart läsvärd bok!

När det gäller böcker så verkar det funka lite som i bibeln. De blir lästa ”när tiden var inne”. En bok som jag haft liggande i bokhyllan ett tag men som nu blivit läst är ”Connected: mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv” av Christakis och Fowler. En populärvetenskaplig bok om den roll mänskliga nätverk spelar i allas våra liv.

En snabbintroduktion till ämnet hittade jag redan för två år sedan i en bok av Henrik Fexéus som jag också bloggade om (”Öka din sociala kompetens på en timme lovar Henrik Fexéus).

Det har sedan länge forskats mycket kring å ena sidan hur individer fungerar och å andra sidan hur grupper fungerar men hur de båda områdena hänger ihop har varit mer oklart. Grejen är förstås att en grupp består av individer och deras inbördes relationer till varandra. Var och en har sin plats i nätverket vilket gör att vi påverkar och påverkas av varandra i ständigt växelspel.

Vi lever i regel med föreställningen att varje individ är självständig och fattar sina egna beslut (genomtänkt och rationellt dessutom) men det ligger långt från sanningen. Människans främsta begåvning har alltid varit samspelet med varandra i gruppen. Vi har ju inga vassa klor att försvara oss med mot vilda djur utan har från början fått förlita oss på varandra för att klara oss här i världen. Vi är inte gjorda för att klara oss själva utan för att blixtsnabbt läsa av varandras miner och uttryck och interagera utifrån det. Sånt här är i sin tur det undermedvetna bättre på än våra medvetna jag.

Det författarna skriver är att allt möjligt rör sig mellan oss i de nätverksrelationer vi står i. Det kan vara skvaller, hat, vänlighet, oegennytta, sjukdomar, värderingar och normer, information om allt möjligt, ja till och med fetma och alkoholism ”smittar” enligt författarna.

Och det smittar längre än man kan ana,  I TRE LED, till vänners vänners vänner. Det innebär helt makalöst märkliga saker som att det kan spela större roll för min träning om många av mina bekantas bekanta tränar mycket än om jag själv fått med mig en aktiv livstil från föräldrahemmet, eller om jag får friskvårdsbidrag på jobbet. Helt klart utmanande tankar. Denna påverkan rör sig förstås hela tiden åt båda hållen. Människorna omkring mig påverkar mig mer än jag tror men det är också så att din och min förmåga att påverka andra också är större än vi kan föreställa oss. Räknar man ihop sina vänner, deras vänner och deras vänner så kan i teorin ditt och mitt agerande ha ringar på vattnet till flera tusen människor.

Boken säger också att vi aldrig egentligen jämför oss med någon objektiv måttstock utan med just de människor vi omges av. Det är viktigare för oss att vara relativt rika, vackra, smarta och så vidare jämfört med vår omgivning än det är viktigt att objektivt sett vara en ”höginkomsttagare” eller ”fotomodellvacker”. Det är tänkvärt. Får vi välja är det tydligen i regel så att vi vill vara en stor fisk i en liten damm.

Jag känner att boken innehåller alltför mycket för att jag ska kunna göra den rättvisa här. Har du intresse av hur människor fungerar så är den väldigt, väldigt bra läsning. Inget att tveka om.

Jag ska återkomma med de slutsatser jag drar gällande den kristna tron. Tills dess kan du gärna läsa Tomas Sjödins fina krönika på samma tema: ”det bästa du kan ge dina vänner är dina vänner”. Eller tänka på det afrikanska (världens största land du vet) uttryket ”ubuntu” -jag är för att vi är.

 

Det finns ingen hemlig lära

Hemlig lära?

Hemlig lära?

Jag har nyss läst den här (otroligt snygga och välgjorda) serien från albumförlaget. Man kan säga att det är som de föregående albumen i samma serie; väldigt bra och historiskt kunnigt, ända tills det går för långt och blir da vincikoden av alltihop på slutet.

Det finns rätt många sådana här skildringar som gör anspråk på att berätta om den ”hemliga läran” som EGENTLIGEN är sanningen bakom den kristna tron. Da vincikoden är ett exempel men det är också en gammal genre som går tillbaka till de första århundradena efter kristus och den tidens gnosticism. Tanken är att det finns djupare hemligheter bakom den kristna tron som bara är till för de ”upplysta”. Detta kallas ibland för en esoterisk lära.

Det finns ingen hemlig lära i den kristna tron.

Det skulle förstås kunna vara så att jag är för dum och oupplyst själv för att känna till om det finns en sådan, eller att ingen har berättat om den för mig men det är inget som håller mig vaken om nätterna i grubbel.

Grejen med det Jesus sagt och gjort är att det från första början var till för alla. Det märkte man särskilt på att det var till för de som andra inte räknade med (”the last, the least and the lost” som en förkunnare sa). Det vore i grunden en självmotsägelse om den ”verkliga” sanningen i den kristna tron bara är till för en elit när Jesus själv säger att han kommer för sina minsta systrars och bröders skull. Eller hur?

Så. Kom ihåg det nu. Det finns ingen hemlig lära. Kristen tro handlar över huvud taget inte värst mycket om att få insikt utan mer om att leva i gemenskap med Gud och i enlighet med Guds vilja. Det tycker jag är skönt.

När Luther tog bort skammen

 

Skammen kanske är värre än skulden?

Skammen kanske är värre än skulden?

Idag vill jag skriva om hur Luther drev ut skammen. Martin Luther har kanske rätt dåligt rykte hos många. Man kan ”ha en liten Luther på axeln” som inte ger en ro att ta det lugnt och vila till exempel. Sanningen om Luther är förstås en helt annan och idag vill jag berätta ur ett annat perspektiv. Det är tankar som jag burit med mig ett tag. Jag minns att jag pratade om detta med psykologen som skulle bedöma min lämplighet att bli präst och det gick ju bra så helt fel är det nog inte.

I Brené Browns bok ”Mod att vara sårbar” som jag hyllat och tjatat länge om här på bloggen framträder en rätt dyster bild av skamkänslor. Även om många tror att man kan få folk att bli bättre människor genom att ”skamma” dem så är det snarare tvärt om. Brown skriver att skam istället gör att vi sluter oss inåt och möjligheterna till en positiv förändring uteblir. Vi slutar tro på att vi skulle kunna bli bättre om vi är för övertygade om vår egen dålighet.

Martin Luther var som ung en plågad man. Det var han inte heller ensam om. Som jag förstått det kryllade senmedeltiden av människor som väntade sig att Guds straffdomar skulle hagla över dem när som helst (som i Bergmans ”sjunde inseglet” för övrigt). Luther uttryckte det som att han inte kunde finna ”en nådig Gud”. Han kunde inte se hur Gud skulle kunna visa nåd mot en sådan syndare som honom.

Man kan förstå Luther (och hans samtid) som så att han var en man som led av skam. Det är (som bekant?) så att skillnaden mellan skam och skuld är att den som lider av skuldkänslor har gjort något fel men den som lider av skamkänslor är övertygad om att helt och hållet vara fel. Luthers gudsbild var präglad av detta, att han helt enkelt inte kunde se att Gud älskade honom. Säkert spelade det in att Luthers egen pappa var en hård typ som aldrig var nöjd med sin son.

Den oerhörda vändningen kom när Luther genom plötslig insikt förstod att han var älskad av Gud! Det Jesus gjort på korset var beviset för det.

Kärleken driver ut skammen. Plötsligt anade Luther den stora friheten i att vara älskad oavsett hur väl hans handlingar och sätt att leva höll måttet.

Man brukar tala om ”det saliga bytet”. Luther tänkte sig att han gav sina synder till Jesus som tog dem med sig på korset. I gengäld gav Jesus sin rättfärdighet i gåva till Luther så att han fick räkna sig som fullkomligt ren inför Gud.

Valaffish för spritförbud. Skamkänslorna hindrar den drickande fadern från att ta itu med sin skuld. En farlig mekanism!

Valaffish för spritförbud. Skamkänslorna hindrar den drickande fadern från att ta itu med sin skuld. En farlig mekanism!

Jag tänker att det följde ett annat ”saligt byte” av Luthers erfarenheter. Bytet av skam mot skuld. Den som blir befriad från skam blir fri att leva ett ansvarigt liv.

”Jo jag tycker om dig men jag tycker inte alltid om det du gör” -pappa

Citatet är från min barndom. Det sades ofta när jag bråkat med mina syskon och fått en tillsägelse och då i min tur kontrade med anklagelsen ”ni tycker inte om mig”. Egentligen ett väldigt enkelt men tydligt sätt att skilja mellan skuld och skam. Man kan vara älskad även om man gör dåliga saker. Det insåg Luther.

Skuld är mycket, mycket bättre än skam. Skulden har enligt Brown en mycket bättre förmåga att hjälpa oss ta ansvar för våra liv. Den äkta skuldkänslan utgår från den i grunden positiva synen att vi kan och vill handla gott och vill hjälpa oss att också göra det.

För att använda ännu ett Lutheruttryck så menar Luther att människans problem är att vi är ”inkrökta i oss själva”. Vi är alltför fast i mig och mitt och detta tror jag i sig hör ihop med skammen. Den som är fri och lätt om hjärtat vänder sig med nyfikenhet utåt. Den som känner sig dålig och mindervärdig närmar sig andra med taggarna utåt och har svårt att inte få allt att handla om sig själv, eller vad säger du?

Det var ett rätt långt inlägg. Jag hoppas jag fick med allt. Låter det vettigt? Skriv en kommentar!

Ekby kyrka i bild

Ekby kyrka i höstrusket!

Ekby kyrka i höstrusket!

Dagens bloggpost är en sån där fotobloggpost som jag gärna gör kring nya kyrkor jag kommer till. Igår firade vi vår gudstjänst i Ekby kyrka i Ullervads pastorat och noga räknat är det andra gången jag varit där men nu kom alltså kameran fram också.

Fina glasfönster i Ekby

Fina glasfönster i Ekby

Jag tycker bra om Ekby kyrka. Den är fin på något sätt och det finns en hel del fina detaljer (ja helheten inuti blev det visst inget kort på i alla fall). Här ser vi ett av fönstren med färgat glas.

Gud ser dig (och det är bra)!

Gud ser dig (och det är bra)!

Högt upp i koret ovanför altaret ser man den här symbolen för Gud som ser allt. Jag skrev om den för ganska precis ett år sedan under rubriken ”Gud ser dig (var glad för det)”. Det kanske inte är givet att vi uppfattar den bilden som positiv?

En vacker altaruppsats är det också!

En vacker altaruppsats är det också!

Jag tycker också mycket om den här typen av folkligt målade altaruppsatser (ja hur gamla kan de vara? 1700-tal?). Den här gången var det dock några detaljer som förvånade lite:

Sankt Petra med nycklarna?

Sankt Petra med nycklarna?

Först tog jag kort på de här figurerna för att jag tycker de hade så vackra ansiktsuttryck men sen slog det mig vilka de föreställde. Detta är alltså bilder av Petrus (med nyckel) och Paulus (med svärd). De ser allt påtagligt kvinnliga ut?

Sankt... Paula?

Sankt… Paula?

De måste ha gjorts när skägg var ur mode eller något sådant. Mose och Jesus har förstås skägg men inte Paulus och Petrus. Hur som helst är de mycket vackra som statyer!

 

 

11 blandade tankar på söndagen

Enhet i Kristus? Ett familjelägerpussel!

Enhet i Kristus? Ett familjelägerpussel!

Slutet på september redan. Där ser man.

Prästmakelivet rullar vidare. Idag följer vi med bort till Ekby kyrka. Där ska det bli mässa och grejer.

Temat är enheten i Kristus. Det ska jag nog skriva något om framöver utifrån en spännande bok jag läser nu. Sådär, nu har jag sagt A men inte B.

Det känns förresten som att jag har en rätt egen uppfattning om vad som är spännande böcker…

Pusslet på bilden är en av de bästa tänkbara bilderna  för dagens tema. Det är från församlingens familjeläger förra veckan. Mycket vackert är det”

Jag tror förresten också att han som sköter åkern nedanför huset är månskensbonde. Allt utom månskenet tyder på det. Eller så är det en tonårsbonde som vänt på dygnet?

 Det där med att läsa serier måste vara det mest avkopplande som finns?

I fredags kväll invigdes den nyavägen mellan Husaby kyrka och biskopsborgen. Jag kom förstås sist dit när jag äntligen lagt ett seglagt barn. Väl där var det mycket stämningsfullt med folkmusik i fackelskenet i ruinen.

Det var väldigt skickliga spelmän. Lars-Olof Ejstes från trakten här och Anders Norudde från Karlskoga.

 Jag minns en kurs jag varit på och lärt mig låtar av Norudde. Han lärde oss att säckpipa heter ”pôse” i hans trakt. Det var det roligaste jag hört tror jag. Och så spelade han ”sura toner” i alla låtar.

En annan rolig grej på invigningen var att jag fick hälsa på före detta Karlstadsbiskopen Bengt Wadensjö. I och för sig såg man bara skuggor i dunklet men ändå.

Nu mot Ekby. Vad gör du idag?