Alltså, jag TROR att det är ett nässkydd eller nåt men det skulle också kunna vara så att hon förlorat näsan? Bäst att inte prata om näsor då va?
Jag har kommit på vad det var för genial bloggpost jag tänkte skriva. Nu återstår att se om den tål hypen då. Jaja, vi kör.
När jag lyssnade på Annika Östberg under tusenårsfirandet i Skara så berättade hon om kontakterna med världen utanför fängelsemurarna. Hon sa att många hon brevväxlade med eller annat var osäkra på om hon ville höra om livet utanför. Kunde de berätta för henne om sin vardag i frihet eller skulle det bara göra det ännu svårare för henne att stå ut med livet i fångenskap?
Jo, Annika Östberg ville gärna veta vad som pågick utanför och när hon sa det tänkte jag på ännu en sak Brené Brown nämner i sin bok. Under sina intervjuer undrade hon samma sak när hon intervjuade människor som till exempel mist ett barn eller varit med om andra hemska förluster i livet. Tyckte de att det var ok om andra pratade om sina levande barn eller tog de illa upp och mådde dåligt av det?
De intervjuade sade då ofta något som förvånade dem och som också förvånade mig när jag läste. De sa att det kanske visserligen var så att de blev påminda om sin förlust när andra pratade om sina barn men de blev också påminda om det fina de fått vara med om som föräldrar.
Ungefär såhär sa de har jag för mig.
”Att du värdesätter de sakerna i ditt liv är också ett slags erkännande av den stora förlusten jag varit med om” (ungefärcitat jag skrivit ihop själv)
De blev inte alls hjälpta av att andra tonade ner det fina de hade i sina liv, tvärtom. Ju mer andra förmådde värdesätta det fina de hade (som barn eller som för Annika Östberg, friheten) så var det som en värdefull påminnelse.
Mycket tänkvärt. Känner du igen dig i det? Skriv en kommentar!
—–
Jag tror jag måste göra ett litet tillägg till bloggposten. Jag tänker också att det finns andra faktorer att ta hänsyn till. Hur lång tid som gått, hur mycket såren hunnit läka, hur mycket vardagen kunnat återvända.
Lämna ett svar