Ibland drar känslor och tankar åt olika håll?
Ok, här är ännu en spinn-offbloggpost till boken ”Hemligheten” av Josefsson och Linge.
Jag tyckte det var fascinerande att jag kände igen så pass mycket av de strategier som presenterades som hjälp för den som har svårt att få till en parrelation. Speciellt som jag kände igen dem från andlig vägledning jag läst genom åren. Det var annars metoder som används inom kognitiv psykoterapi (som jag inte haft värst mycket koll på innan får jag erkänna) och gick ut på att förändra sitt sätt att handla, tänka och sitt förhållande till känslorna.
Handling
I boken står det om ”tvärt-emotövningen” för att öva sig i att stå emot sina impulser att dra sig ur eller klänga sig fast. Det påminde mig i mycket om en rad andliga råd.
Håll fast i vanorna. Ge inte efter för tvivlet utan håll fast vid den väg du slog in på när du såg klarare än nu (och som du egentligen tror är den rätta). Ändra inget när du är ”i öknen”, man ska inte agera när man är styrd av tvivel. De gamla ökenfäderna sa: ”stanna i din cell så ska den lära dig allt”. Man måste helt enkelt öva sig i att orka vara kvar när det känns jobbigt.
Tankarna
Det som i boken kallas dör ”automatiskt tänkande” är väldigt likt vad ökenmödrarna och ökenfäderna kallade ”tankarna”. Det vill säga de tankar som tvivlet föder i hjärnan och som inte lämnar en någon ro utan kan mala på där dag och natt. Receptet i boken liknar också de från den andliga vägledningen:
1, Bli medveten om den automatiska tanken
2, Ifrågasätt sanningshalten i den (”tvivla också på dina tvivel”)
3, Undersök vilken känsla tanken väcker (vad tanken gör med dig)
4, Sök andra tankar som kan ge alternativa känslor.
Man ska alltså inte försöka brotta ner den jobbiga tanken och få den att försvinna- Det går lika lite som man du inte kan låta bli att tänka på en grön buss om jag säger åt dig att göra det. Ökenfäderna sa att man inte ska försöka argumentera med demonerna utan genast vända sig till Kristus och be om hjälp. Det gäller att ersätta tankarna med andra som kan driva ut de gamla. Här är Guds löften centrala i kristen tro.
Man kan också tänka på Ignatius av Loyola och hans metod för att ”skilja mellan andarna” som delvis går ut på att bena ut vilken ”eftersmak” olika tankar har. Leder dessa tankar till tomhet eller till glädje och fördjupad gemenskap och tro?
Känslor
Det står mycket klokt om känslor i ”hemligheten”. För att kunna lära känna sitt eget känsloliv bättre (och det är vi nog många som behöver) så behöver man öva sig i närvaro. Vad känner jag nu? Är det klokt att handla utifrån den här känslan? I den kristna andliga traditionen finns motsvarande övningar som i ”mindfulness” för att både bli medveten om hur känslorna far förbi och bli fri att välja om man ska ryckas med eller inte.
Tyvärr har den kristna andligheten ofta varit dålig på känslor vilket beror på en önskan om att var alltför ”andlig” och alltför lite mänsklig. Även i sammanhang där starka känslor varit centrala har det ofta varit ”andliga känslor” som syndanöd, frälsningsvisshet, plåga över synden och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg att känslor i sig är något bra. Vi måste vara ärliga mot oss själva om vi ska kunna växa som människor och kristna.
Lämna ett svar