Demonstration mot spritförbudet i USA, tror jag.
Det finns några riktigt intressanta och rätt smärtsamma program på TV just nu. Det ena är det omtalade ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende. Missbruksproblemen i Sverige är större än man riktigt kan greppa och runt varje missbrukare finns det en omgivning som drabbas. Det är därför väldigt angeläget att ämnet får ta plats i tvrutan. (Jag har skrivit lite om medberoende när jag använde det som bild för att förklara synden, annars hänvisar jag till Tommy Hellstens böcker i ämnet).
Det andra programmet är ”tidsjakten”. En programledare och en tidscoach möter stressade familjer och försöker hjälpa dem få ihop livet. Det är ett program som väcker bra mycket fler frågor än det besvarar. Lösningen på vår tids stressproblem är egentligen knappast att bli effektivare utan att sänka tempot och det kan i sin tur bli övermäktigt om man lever i en kultur som drar åt motsatt håll. Se gärna programmet hur som helst.
Nu till min tanke.
Jag är vagt bekant med en präst som är nykter alkoholist och som brukar uttrycka sig ungefär så här:
”Numera vågar jag leva mitt liv utan bedövning”
Det är starka ord. Sug på dem ett tag. Där finns mycket att fundera på. Själv har jag aldrig ens varit i närheten av något verkligt missbruk men orden känns ändå som en utmaning. Vågar jag leva mitt liv utan bedövning?
Det som kan vara gemensamt för en alkoholmissbrukare och en vanlig vardagsstressare (som i programmen ovan) är flykten. Att fly från nuet och vardagen och de jobbiga situationer som uppstår till något trevligare. Ett rus. Planer för framtiden. Mat.
Den vanligaste flykten numera kanske är den in i skärmen. Jag ska lämna in min smartphone på lagning i dagarna och ska alltså ”detoxa” mig. För bara några år sedan var det helt otänkbart att vara så lite närvarande i nuet som man kan vara genom ständigt, snabb uppkoppling. Jag får vänja mig vid att inte kunna fly lika enkelt för en tid.
Vem flyr då inte någon gång? Det är förstås ett djupt mänskligt beteende att vilja undvika smärtan och det är inget att raljera över. Det kanske inte ens går att orka leva ett liv utan flykt? Det kanske inte ens egentligen (inom rimliga gränser) är önskvärt?
Det är spännande att fundera på vilka som flyr minst. Vilka är mest närvarande?
Jag tänker att i extremfallet kan det handla om munkar och nunnor som stannar på samma plats och stramar upp sina liv efter hur de egentligen vill leva. Så kan inte alla leva men alla kanske kan hålla ett öga på sina egna flyktmekanismer? Jag tänker också att de som flyr minst helt säkert är sådana som Brené Brown skulle kalla ”helhjärtade”, de som står ut med sårbarheten och smärtan och vågar stanna där. På den vägen kan vi alla försöka vandra.
Lämna ett svar