Pilgrim i det medeltida västergötland

En för mig välkänd kyrka pryder omslaget. Såklart.

En för mig välkänd kyrka pryder omslaget. Såklart.

Skara stiftshistoriska sällskap har gett ut en jubileumsbok med anledning av att stiftet firar 1000 år i år. Jag har nu läst några artiklar i den och tycker det finns mycket intressant här. Roligast tycker jag förstås att medeltiden är, det är också där det kan stå ett och annat om Husabys plats i stiftshistorien. Som du ser på bilden får min församlingskyrka också pryda bokomslaget, vilket förstås är roligt.

Efter några inblickar i den snåriga tidiga historien med olika biskopar och de tidiga kristna centra i Varnhem (där man hittat en mycket, mycket gammal kyrkoruin och kristen gravplats) och annat så kommer en för den här bloggen väldigt intressant artikel av Stina Fallberg Sundmark om pilgrimslivet i det medeltida Västergötland.

Fallberg Sundmark skriver bland annat utifrån de pilgrimsmärken som hittats runtom i landskapet. De medeltida pilgrimerna tog med sig symboliska saker från pilgrimsmålen hem beroende på destination. Reste man till Santiago de Compostela tog man hem et musselskal och så vidare. I dåtidens hamnstad Lödöse och på annat håll i stiftet har man hittat en hel del långväga spår av resenärer till nämnda Santiago, från Einsiedeln i Schweiz, Noblat i Frankrike, Köln (där de tre vise männens grav ska finnas), Canterbury och Riga. Även till det heliga landet lär det ha rest en och annan men annars fanns även kyrkan i Forshem, invigd till gravens ära, som kunde tjäna som ersättning på närmare håll.

Det är ändå tydligt att pilgrimsvandringarna för de flesta gick till närmare platser. Framförallt verkar Vadstena ha en särställning som pilgrimsmål under senmedeltiden. Om man tänker på att man tog båten över Vättern så blir det faktiskt inte alls speciellt lång resa. Andra for till Edsleskog i Dalsland (även det med en enkel båttur som sparade benen och kortade restiden) där prästen Nicolaus led martyrdöden på väg till ett sjukbesök. Även Skara var ett sådant nära resmål men dit lär det å andra sidan ha varit andra som gjorde sig omaket med långa resor för att tillbe vid törntaggen från Jesu törnekrona.

Bland de mer lokala pilgrimsmålen nämns också Götene och Skövde med koppling till sankta Helena som jag skrivit mycket om här på bloggen, till exempel här. Det är också exempel på platser dit det finns avlatsbrev bevarade och pilgrimer är utlovade avlat för besök, gåvor och fromhetsövningar på de platserna.

Strängt taget kunde varje sockenkyrka fungera som pilgrimsmål genom de reliker som fanns där men även för att där fanns konsekrerade oblater, det vill säga Kristi kropp närvarande. Bruket med sådan ”sakramentstillbedjan” ska jag skriva mer om i dagarna men jag har för mig att jag hört att det blev vanligt just som kritik av att man skulle behöva resa så långt för att söka det heliga.

Det var ett axplock av det som står att läsa i artikeln. Riktigt intressant läsning för pilgrimen som söker sina rötter.

Vetekornets lag och kosmos historia

 

Allt hänger ihop. Skaparen och frälsaren är samma Gud.

Allt hänger ihop. Skaparen och frälsaren är samma Gud.

Det är hög tid att knyta ihop säcken för den handfull bloggposter jag skrivit utifrån Gunnar Edmans skapelseteologi. Jag har skrivit om vad som kännetecknar en kristen världsbild och om inkarnationen och skapelsen. Framförallt är jag nöjd med bloggposten ”Gud väntar barn” där jag skriver om skapelsen i termer av att Gud drar sig undan och uttömmer sig själv för att ge plats åt kosmos och vårt eget växande och utveckling.

På teologspråk kallas det här med att Gud gör sig fattig för vår skull för ”kenosis”. Ofta kallar man det för ”vetekornets lag” efter Jesu ord i Johannesevangeliet 12:24:

”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Det är tydligt att det handlar om Jesus som ger sitt liv för att världen ska ha liv och liv i överflöd. Samtidigt är det ett bibelord man kan tillämpa väldigt brett. Det handlar också om hur den kristne i Jesu spår ska ”dö från sig själv” och vara beredd att avstå av sitt för andras skull, även det ger rik skörd i form av nya livsmöjligheter för andra.

Gunnar Edman använder de stora penslarna och menar att ”singulariteten” -den lilla extremt täta punkt där ”big bang” ska ha börjat – var ”det första vetekornet”. Gud ger av sig själv och sår. Och skörden blir stor. Ett helt universum blir till. Redan här kan den som lärt känna Gud genom uppenbarelsen ana något av Guds väsen. Gud är den som ger av sig själv, avstår och uttömmer sig själv, för andras skull. För att världen ska få leva.

Jesus-vetekornet föll i jorden för att ge nytt liv och skapa om denna trasiga värld. Det första vetekornet gjorde att det ens blev en värld (eller oräkneliga världar i vårt väldiga universum) från första början. I båda fallen ser vi hurdan Gud är som skapar och skapar nytt för att värna om sin älskade skapelse.

Jag tror det var allt för den här gången om Gunnar Edman och skapelseteologin. Nu har jag dock börjat på en ny bok så det kan mycket väl komma en fortsättning vad det lider.

Den mörka hemligheten

"Den mörka hemligheten" av

”Den mörka hemligheten” av Egil Linge och Dan Josefsson

Du som läst ett tag här minns kanske att jag skrev om boken ”hemligheten, från ögonkast till varaktig relation” för ett tag sedan. Det var mycket givande läsning om vad som kan ligga i bakgrunden när vi har svårt att få nära relationer att fungera. Boken tolkade relationsproblem utifrån anknytningsteorin och det är något som återkommer i denna uppföljare jag nu vill skriva om.

Den mörka hemligheten” handlar om det som inte tas upp i ”hemligheten”, nämligen de utmaningar man ställs inför om vuxit upp med verkligt bristfällig anknytning. De vars problem behandlades i den första boken var ju trots allt i stort sett väl fungerande personer, i den andra boken handlar det om människor med en desorganiserad anknytning. De som till exempel haft en skrämmande och våldsam förälder att ty sig till eller föräldrar som varit oförutsägbara på grund av missbruk eller sjukdom. Det är inte någon liten grupp vi talar om här även om det är svårt att säga riktigt hur många. Det är inte heller säkert att det stämmer med våra fördomsbilder av hur en problemfamilj ser ut.

Huvudbilden som författarna använder är att vi kan tänka oss att vi har två personer inom oss. Dels ”överlevnadpersonen”, den som rycker in och reagerar med ”reptilhjärnan” när vi ställs inför hotfulla situationer, dels ”vardagspersonen” som hör ihop med vårt medvetna reflekterande jag. Grovt förenklat tänker jag att den ena står för känslolivet och den andra för det medvetna resonerande i oss.

Jag tänker också på en bild jag tror kommer från psykologen Rollo May: våra jag är som en båt som behöver både fungerande roder och segel för att kunna navigera i tillvaron. Seglen är känslolivet, rodret reflektionen. Har vi inte tillgång till båda så står vi ofta hjälplösa. Det är i alla fall så författarna också beskriver vår personlighetsutveckling. Från barndomen är vår uppgift att försöka integrera de båda sidorna av oss själva i varandra så att vi både lyckas tämja känslolivet och slippa kastas runt av dess nycker, och samtidigt ha tillgång till känslorna när vi behöver dem som hjälp att förstå våra egna behov.

Personer med desorganiserad anknytning har svårt att få ihop det eftersom de i princip alltid behövt vara vaksamma mot faror i en otrygg tillvaro. Samma sak gäller i viss mån också den som varit med om ett trauma senare under uppväxter eller senare i livet men det är inte lika svårt att komma tillrätta med.

Precis som den första boken kommer det en rad övningar på slutet. Jag tror dock att man kan ha stor nytta av att också vända sig till en psykoterapeut om man känner igen sig i någon av personporträtten i boken.

Det var mycket tänkvärd läsning även denna gång. Jag rekommenderar dig gärna att läsa boken antingen du tror det an vara till hjälp av personliga skäl eller mer av intresseskäl.

Skriv gärna en rad om du läst boken!

Inkarnationen och skapelsen

Skapelsen har blivit medveten om sig själv, som när den här larven blir iakttagen och fotograferad.

Skapelsen har blivit medveten om sig själv, som när den här larven blir iakttagen och fotograferad.

När jag nu börjat skriva om att allt Gud gör är självporträtt så vill jag också fortsätta med att skriva något mer i ämnet utifrån Gunnar Edmans teologi.

I kristen teologi är ”inkarnationen” ett av de stora teman som går igen i allt. Det handlar om att Gud själv blivit kött och blod i människan Jesus och att himmel och jord är förenade i honom (läs gärna mer om ”kalmarunionen som bild av Kristus”). Ofta så tänker vi oss det som en följd av människans synd som behöver försonas.

Gunnar Edman menade att inkarnationen i själva verket är något mycket större än så. Inkarnationen började med kosmos skapelse. Där började ju den långa, långa utveckling som vi vet ledde fram till mänsklighetens historia. Undan för undan lät Gud sin avbild framträda allt tydligare; i planeternas dans, i de första levande cellerna, till slut också i varelser som har förmåga att själva iaktta skapelsen, vi alltså. Där får inkarnationen sitt klimax i människan Jesus Kristus.

Edman hade en förmåga att se på kosmos historia och sedan evolutionshistorian som helhet och foga in den mänskliga historien i det sammanhanget. Ser man det så så framträder ett delvis annat mönster än vi är vana vid från kyrkohistorien (men som ändå finns där, jag tänker bland annat på Augustinus).

Målet med Guds skapelse är att den en dag ska nå sin fulländning i evigheten. Jesus Kristus är som en prototyp av vad som är hela mänsklighetens mål, att fulländas till Guds avbild. Det är än så länge något vi knappt kan ana i framtiden ens med mycket fantasi men den kristna tron håller fast vid det som vårt hopp. Att Gud blev människa är på något sätt ett avgörande steg mot mänsklighetens och världens framtid.

Det är fascinerande att tänka att vi ändå befinner oss i en process som pågått långt innan människan fanns till. Man kan också tänka på det östkyrkliga uttrycket:

”Gud blev människa, för att människan ska kunna bli gud.”

 

Där har vi något att fundera på idag. Rätt magstarkt får man säga?

 

Allt Gud gör är självporträtt

Selfie!

Selfie!

Dagens tanke har jag gått och grubblat på sedan jag gick på folkhögskola. Min friluftslivslärare sa just det som är dagens rubrik:

”Allt man gör är självporträtt”

Det är möjligt att den tanken dykt upp tidigare på bloggen, i så fall i någon upplagd predikan, men idag vill jag i alla fall återkomma till den.

Det som ligger bakom orden är att så fort vi ägnar oss åt något sorts skapande verksamhet så blir det ofrånkomligt så att det jag gör inte blir likadant som det du gör. Din tavla blir inte som min. Det beror förstås på att vi är olika skickliga (när det kommer till målning sätter jag min slant på att du är bättre) men också på att vi tänker olika och arbetar utifrån olika perspektiv.

Det vi skapar bär alltså spår av oss själva.

Jag har skrivit några inlägg om kristen skapelseteologi på senaste tiden. Som jag ser det kan vi nog ha en hel del glädje av dagens citat när vi funderar på Guds förhållande till kosmos.

Det står i bibeln att Gud skapade människan till sin avbild (det är också smärtsamt tydligt att den ende som riktigt lever upp till det är Jesus Kristus) men om man ser lite större på det hela så bär egentligen hela kosmos på sätt och vis på en slags gudsavbild.

Allt Gud skapar bär spår av Gud själv.

Enligt den kristna tron så är Gud skild från sin skapelse. Skapelsen har sitt ursprung hos Gud och är beroende av Gud men den är inte del av Gud själv. Gud är närvarande överallt i skapelsen men finns också bortom eller vid sidan om (eller hur man nu ska säga det) sin skapelse.

Man kan likna Gud vid en konstnär eller en diktare vars själ på ett sätt är nedlagt i det hon skapat. Det är en otillräcklig bild (för en konstnär finns ju egentligen inte alls närvarande i sitt verk sedan det väl är färdiggjort) men jag tror den säger mycket ändå om hur något kan ha en egen existens och ändå nästan vara en del av en själv.

Einstein med en dockkopia.

Einstein med en dockkopia.

Läs gärna lite mer om skapelseteologi, eller varför inte om selfies?

8 blandade tankar på söndagen

Trafikövning i gympahall. Tror det är från en svensk skola. Rätt blandad bild.

Trafikövning i gympahall. Tror det är från en svensk skola. Rätt blandad bild.

Först vill jag säga att om du inte skrivit en rad i gårdagens bloggpost som var en slags utvärdering så gör det nu. Tack ni som gjort det. Det betyder mycket.

Det är lite knepigt det där med utvärderingar. Jag antar att jag kör på som vanligt om det inte kommer våldsamma klagomål så i praktiken kanske det inte betyder så mycket men det är roligt att få lite feedback emellanåt.

Jag tänker mig ibland att jag och svenska kyrkan som helhet har det gemensamt att vi är lite väl ängsliga av oss. Tycker folk om det här? Vad ska vi göra för att locka fler? Såna frågor kan förstås bero på angelägenhet om att komma ut med sitt budskap men det kanske är troligare att det bottnar i dålig självkänsla. Jag försöker lära mig själv samma sak som svenska kyrkan också har att öva sig i; att satsa på de som faktiskt vill engagera sig istället för att försöka vinna de som verkligen inte bryr sig.

Apropå det så går det en ny säsong av halvvägs till himlen nu (som driver med svenska kyrkan och framförallt prästerna). Jag får sitta under bordet och titta för det mesta för jag tycker det är så pinsamt. Ibland är det riktigt roligt också så man vill ju inte sluta titta.

Annat kul som hänt sen sist: jag var på biblioteket och blev plötsligt överfallen av bibliotekarie med hel skolklass som ville iaktta mig när jag lånade i lånemaskinen. Tur att det var vettiga böcker jag lånade i alla fall. Under tiden fick jag svara på deras något förnedrande frågor om ifall jag brukar få böter (svar ja) och sånt. De hann även uppmärksamma när jag bläddrade mellan alla mina lånekort från när och fjärran att ”jag är en som lånar mycket böcker”. Jag tror inte det var jättecoolt.

Idag är det den 19e söndagen efter trefaldighet (tema ”trons kraft”) och jag tänkte försöka mig på ett ekumeniskt äventyr och besöka den lokala missionsförsamlingen i Skälvum. Roligt, och lite tråkigt att jag inte gjort det tidigare, förutom som inbjuden talare.

Idag är det visst potatisens dag. Jag har plötsligt börjat tycka om potatis efter många år av potatisskepsis så jag lär väl fira med nån knöl.

Och så är det vintertid. Synd som sagt att vi flyttat bort de där utemöblerna för länge sen, det var nåt med dem det handlade om har jag för mig. Eller grillen kanske. Fast den står ju och rostar året runt.

Vad gör du idag? Jag önskar dig en god söndag.

 

 

Blir det för långt och för tungt?

Tungt. Då orkar man inte fortsätta om man inte måste. I alla fall inte läsa bloggar.

Tungt. Då orkar man inte fortsätta om man inte måste. I alla fall inte läsa bloggar.

Det där är förmodligen en rätt typisk rubrik på Vandra Vägen men idag är det inte så farliga grejer som döljer sig under den. Det handlar alltså inte om dödslängtan eller så just idag utan bara en enkel utvärdering.

Jag hade från början en ambition om att innehållet här på Vandra Vägen ska vara lättillgängligt för så många som möjligt. Bloggposterna ska förstås gärna vara tänkvärda men det gör heller inget om de är roliga att läsa.

Jag fick beröm för ett tag sedan av en läsare som sa mycket positiva saker om bloggen. Bland annat sa hon att det var bra att jag brukade skriva kort. När jag ser lite bakåt på den senaste tiden undrar jag om jag skriver särskilt kort numera egentligen. Särskilt mycket roliga saker kanske det inte heller blir så ofta mot förr?

Det är klart att jag skriver utifrån det jag själv tycker är intressant och som rör sig i mitt huvud men jag tar också gärna emot respons från dig kära läsare. Speciellt nu sedan jag gått med i bloggportalen och inte längre får någon statistik att utvärdera utifrån.

Jag vore tacksam om du som läser regelbundet och gjort det ett tag skriver en rad nedan om ifall du tycker jag håller mig på banan någorlunda.

Jag vore också tacksam om du som hittat hit nyligen (jag tror faktiskt att det finns en och annan av er som gjort det) tar steget också skriver något konstruktivt om hur du tycker det är att läsa det som står här.

Tveka inte, skriv!

Katolsk klippdocka!

Katolsk klippdocka från 40-talet. Det roligaste jag sett på länge!

Katolsk klippdocka från 40-talet. Det roligaste jag sett på länge!

Den här bilden har jag hittat tack vare Mattias Lönnebo och lånar härmed med stort erkännande till catholic extension och hoppas det är ok. Det är alltså en katolsk klippdockeserie med präst och korgosse och allt man behöver för att i detalj leka sig igenom den katolska mässan från före andra vatikankonciliet. Undrar om någon verkligen gjorde det. Om man följer den här länken så hittar man altaret också, och detaljerade instruktioner så man inte gör fel eller så…

Nu är jag ju präst och rätt insnöad men det här tyckte jag var jätteroligt. Om nån som tar vid och sätter upp en svenskkyrklig motsvarighet så upplåter jag gärna vandra vägen som plats för att nominera modellkandidater eller nåt.

 

Vad ingår i en kristen världsbild?

 

Syster skalbagge.

Syster skalbagge.

Jag fortsätter att skriva om skapelsen ett tag framöver med olika tankar som dykt upp i läsningen om Gunnar Edmans skapelseteologi.

Om man nu ägnar mycket möda åt att den naturvetenskapliga och den kristna världsbilden att gå bra ihop så finns det vissa risker med det. Precis som det sägs att ”om kyrkan gifter sig med tidsandan så blir hon snart änka” så är naturvetenskapliga rön inte alltid heller särskilt långlivade. Precis som vi nu kan le överseende åt forna tiders syn på människans ursprung eller jordens plats i universums mitt (läs också om ”den egocentriska världsbilden”) så kan det ju hända att det som nu är standardmodellen förändras över tid, åtminstone i detaljer. Då vore det olyckligt för den kristna teologin att ha målat in sig i ett hörn av antaganden som inte stämde med verkligheten.

Man brukar tala om ”the God of the gaps”, eller luckornas Gud. Ibland har man helt enkelt använt sig av Gud som förklaring till sådant man inte vet svaret på. När vetenskapen sedan utvecklats blir kunskapsluckorna från det som fått en ”naturlig förklaring” mindre och mindre. Till slut kanske Gud framstår som helt och hållet irrelevant. Man kan förklara allt på andra sätt.

Nu är det lyckligtvis inte så det fungerar eftersom teologin och naturvetenskapen har olika kompetensområden. Det är bra om de får belysa varandra och som hos Gunnar Edman men var och en måste hålla koll på sina egna grundantaganden. Naturvetenskapen lutar sig mot sin vetenskapliga metod, teologin ytterst sett på den kristna uppenbarelsen i Jesus Kristus.

När det kommer till syn på kosmos så tänker jag därför att det finns en del punkter som den kristne inte kan lämna hur som helst. Några som framträdde i läsningen om Edman var:

-Kosmos är just ”skapelse”. Svaret på den stora gåtan varför allting över huvud taget finns till har att göra med att Gud ville skapa och gjorde det.

-Gud är verksam i kosmos. Det är en svår nöt att knäcka exakt hur Gud verkar utan att bryta mot naturlagar eller verka som antingen himmelsk diktator eller manipulatör men det är så den kristna förståelsen av Gud ser ut. Gud är engagerad i den värld vi lever i och oss.

-Människan har en unik plats. Bibeln talar om att människan är skapad till Guds avbild. Det måste innebära någon sorts särställning, vad den nu består i, mellan himmel och jord.

-Det finns ett mål. Tiden går enligt teologin mot fulländning och förhärligande. Kanske är det här den punkt som är svårast för oss att greppa utifrån den naturvetenskapliga horisonten? Icke desto mindre är hoppet en av hörnstenarna i den kristna tron. Finns det inte grund för det kristna hoppet i verkligheten så faller nog allt.

Det finns säkert fler punkter. Kommer du på något mer eller vill kommentera om något annat så gör det!

 

Modern skapelseteologi

Karta av fyrkantig och stationär jord, signerad prof Orlando Fergusson 1893, bildkälla http://theflatearthsociety.org

Karta av fyrkantig och stationär jord, signerad prof Orlando Fergusson 1893, bildkälla
http://theflatearthsociety.org

När jag studerade till präst läste jag teologi på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Dit är det många dödsbon och annat som skänker böcker och med jämna mellanrum får man chans att fynda på sådana böcker. På den allra första bokmarknaden i första årskursen köpte jag på mig en massa böcker och en av dem har jag nu till slut läst. Närmare bestämt har jag läst ”Skapelseteologi” av Åke Jonsson. Inte direkt det enklaste att läsa medan man nattar barn men efteråt är det väl värt det.

Skapelseteologi av Åke Jonsson.

Skapelseteologi av Åke Jonsson.

Det är en rätt tjock avhandling där författaren försöker rekonstruera en sammanhängande skapelseteologi utifrån Gunnar Edmans till stora delar poetiska och skönlitterära författarskap.

Det som har varit roligt med att läsa boken är att jag känner igen mig mycket i själva strävan bakom allt tankearbete i boken. Gunnar Edman var en tid av sitt liv ateist och även sedan han kommit till den kristna tron så var han ofta skeptisk mot kyrkan och dess teologi. I stället funderade han på bättre sätt att förena den kristna teologin med den världsbild vi just nu lever med. Edman ägnade sig mest år naturvetenskapens landvinningar och hur dess rön passar ihop med kristen tro. Själv brukar jag oftare skriva saker här utifrån sådant jag snappat upp från psykologin och annat som har med det mänskliga livet att göra. Jag funderade nog mer kring fysik och sånt som tonåring. Hur som helst är det inspirerande att se hur tro och vetande belyser och kompletterar varandra utifrån sina respektive kompetensområden (var den gränsen går beskrivs förresten också i boken).

Bilden ovan på kartan över den platta jorden är skräckexemplet på motsatsen. När man går in så hårt som möjligt på att få kristen teologi att ha så lite beröring som möjligt med den vardagsverklighet vi lever i. Jag vet inte om ”flat earth society” är på riktigt i och för sig. Det kan ju vara ett skämt. Läs gärna min gamla bloggpost om Herodotos karta och en världsbild som är bra men för liten.

Jag återkommer med någon bloggpost där jag försöker återge något om den kristna tron och kosmos historia och framtid. Inget litet ämne det.

Vad säger du, uppfattar du det som att den kristna tron och naturvetenskapen överlag talar om samma verklighet fast på olika sätt eller är glappet större än så? Skriv en kommentar!