Jag skrev häromdagen om vår tids motsvarighet till ”gärningsrättfärdighet” i bloggposten ”kan du rättfärdiga din existens?”. Det kan förstås ingen eftersom ingen kan skapa sig själv men ändå försöker vi nog ofta göra oss nyttiga för att ha rätt att få finnas. I samhällsdebatten kan man också ofta märka av att människor bedöms mer och mer utifrån hur mycket de kan bidra med till samhället. Det tycker jag inte om.
Nu vill jag tänka vidare tillsammans med dig som läser. Jag har funderat en del på det här med självkontroll och disciplin. Det här blir verkligen inget färdigtänkt, snarare en hög lösa tankar. Skriv gärna en rad om du själv funderat över ämnet.
Självkontroll verkar vara något väldigt viktigt i vår kultur. Man ska ha viljestyrka att ge sig upp i ottan och träna före jobbet, att avstå goda kakor eller andra liknande saker. Ofta skyller man det här på stackars gamle Luthers som ju egentligen var en ganska levnadsglad person (i alla fall längre fram i livet).
Det jag funderar på är när självkontroll blir något negativt. Klart det är bra med struktur på tillvaron och noggrannhet och så men i det extrema fallet verkar det riktigt, riktigt kontrollerade livet nästan inte som ett liv alls. Vi finns ju också här för att njuta av livet vi fått. Vi har ändå inga garantier om en morgondag?
Jag tror själv att jag är en dubbelnatur. Både notoriskt slarvig på många områden och väldigt noggrann på andra. Det händer många gånger att jag undrar varför jag så gärna är hård mot mig själv. Försöker jag kompensera osäkerheten om mitt värde genom att prestera? Hur slutar man med det? Genom att be kanske?
Gode Gud,
hjälp mig att ta vara på mina dagar.
Hjälp mig att se de möjligheter jag har,
både till att förvalta mina gåvor och till att njuta av de enkla glädjeämnena.
Hjälp mig att inte ta fel saker på för stort allvar,
och hjälp mig att inte slarva bort sånt som inte får slarvas bort.
Hjälp mig att leva utifrån mina drömmar, inte andras.
Amen
Lämna ett svar