Syster skalbagge.
Jag fortsätter att skriva om skapelsen ett tag framöver med olika tankar som dykt upp i läsningen om Gunnar Edmans skapelseteologi.
Om man nu ägnar mycket möda åt att den naturvetenskapliga och den kristna världsbilden att gå bra ihop så finns det vissa risker med det. Precis som det sägs att ”om kyrkan gifter sig med tidsandan så blir hon snart änka” så är naturvetenskapliga rön inte alltid heller särskilt långlivade. Precis som vi nu kan le överseende åt forna tiders syn på människans ursprung eller jordens plats i universums mitt (läs också om ”den egocentriska världsbilden”) så kan det ju hända att det som nu är standardmodellen förändras över tid, åtminstone i detaljer. Då vore det olyckligt för den kristna teologin att ha målat in sig i ett hörn av antaganden som inte stämde med verkligheten.
Man brukar tala om ”the God of the gaps”, eller luckornas Gud. Ibland har man helt enkelt använt sig av Gud som förklaring till sådant man inte vet svaret på. När vetenskapen sedan utvecklats blir kunskapsluckorna från det som fått en ”naturlig förklaring” mindre och mindre. Till slut kanske Gud framstår som helt och hållet irrelevant. Man kan förklara allt på andra sätt.
Nu är det lyckligtvis inte så det fungerar eftersom teologin och naturvetenskapen har olika kompetensområden. Det är bra om de får belysa varandra och som hos Gunnar Edman men var och en måste hålla koll på sina egna grundantaganden. Naturvetenskapen lutar sig mot sin vetenskapliga metod, teologin ytterst sett på den kristna uppenbarelsen i Jesus Kristus.
När det kommer till syn på kosmos så tänker jag därför att det finns en del punkter som den kristne inte kan lämna hur som helst. Några som framträdde i läsningen om Edman var:
–Kosmos är just ”skapelse”. Svaret på den stora gåtan varför allting över huvud taget finns till har att göra med att Gud ville skapa och gjorde det.
–Gud är verksam i kosmos. Det är en svår nöt att knäcka exakt hur Gud verkar utan att bryta mot naturlagar eller verka som antingen himmelsk diktator eller manipulatör men det är så den kristna förståelsen av Gud ser ut. Gud är engagerad i den värld vi lever i och oss.
–Människan har en unik plats. Bibeln talar om att människan är skapad till Guds avbild. Det måste innebära någon sorts särställning, vad den nu består i, mellan himmel och jord.
–Det finns ett mål. Tiden går enligt teologin mot fulländning och förhärligande. Kanske är det här den punkt som är svårast för oss att greppa utifrån den naturvetenskapliga horisonten? Icke desto mindre är hoppet en av hörnstenarna i den kristna tron. Finns det inte grund för det kristna hoppet i verkligheten så faller nog allt.
Det finns säkert fler punkter. Kommer du på något mer eller vill kommentera om något annat så gör det!
Lämna ett svar