Jag har funderat en del på andliga övningar sista tiden. Om någon vecka publiceras en recension jag skrivit om Karin Johannessons bok ”helgelsens filosofi” i nättidskriften evangelium. Arbetet med den har gett en hel del nya tankar (läs gärna vad jag skrivit om tidigare under etiketten ”andliga övningar”, jag tror jag upprepar mig lite idag men vad tusan).
Det räcker inte att något av tradition finns i kyrkan. Det behöver inte vara bra för det. Karin Johannesson har i samband med boken blivit intervjuad i kyrkans tidning och i korthet fått ge sin syn på vilka inställningar till andliga övningar man ska passa sig för. Jag kan inte återge exakt vad det stod för jag hittar det inte på nätet nu efteråt men hon sa i alla fall att andlig träning som framställs som individcentrerad, med fokus på (enbart) tystnad och ensamhet är riskabelt ur ett lutherskt perspektiv. Istället är det viktigt att övningen sker i en gemenskap av troende och med solid teologisk fördjupning till. Det kan nämligen bli fel också. Mest för att vi vill vara så duktiga.
Luther menade att vi människor inte kan göra något själva för att bli rättfärdiga inför Gud (läs ”Kan du rättfärdiga din existens?”). Guds kärlek och barmhärtighet får vi ta emot som gåva, nåd. Det hindrar inte att vi å andra sidan, eftersom vi har ett trasigt förhållande till Gud, försöker så gott det kan att ändå rädda oss själva och slippa få hjälp. All form av andlighet som innebär sån här så kallad ”gärningsrättfärdighet” är dålig och för oss i själva verket bort från Gud och inte närmare. Mot att bli ännu mer inkrökta i oss själva.
Men om andliga övningar på något sätt kan bestå i att alltmer lära känna Guds nåd och fördjupas i sin identitet som totalt beroende av Gud?
Frågan blir till slut inte vilka vanor eller handlingar som är bra andlig träning utan med vilket förhållningssätt de är det. Ber jag för att Gud ska älska mig eller som ett gensvar på Guds kärlek? Pilgrimsvandrar jag för att Gud ska få tillfälle att rå om mig eller för att jag själv ska bli en stark och oberoende andlig gigant? När är det den bästa tänkbara andliga övningen att bara släppa att vara duktig? Kanske mycket ofta?
Karin Johannesson skriver i sin bok om en teolog som visar några viktiga saker om detta och jag återkommer till det i ett senare blogginlägg.
Lämna ett svar