Ett bra och ett dåligt sätt att vara löjlig

 

Duellen är avslutad. Vad gör man inte för att försvara sin heder? Blir löjlig för att slippa känna sig löjlig?

Duellen är avslutad. Vad gör man inte för att försvara sin heder? Blir löjlig för att slippa känna sig löjlig?

Jag kände mig rätt löjlig för några dagar sedan. Det var en plötslig känsla av att jag kanske ändå är en rätt pompös person. Kanske hänger det ihop med att jag snart avslutar föräldraledigheten och är i tjänst som präst igen. Jag har hur som helst funderat vidare och tänker att det finns ett bra och ett dåligt sätt att vara löjlig.

Det dåliga sättet

Det dåliga sättet att vara löjlig är just att ta sig själv på alltför stort allvar. I den kristna traditionen talar man mycket om ”högmod” och det handlar till stor del just om detta. Att inte ha rätt perspektiv på sin egen betydelse. Gamla tiders kungar hade sina narrar som vågade sig på att driva med dem. Det tror jag är av godo på många sätt?

Det bra sättet

Det bra sättet att vara löjlig på har med det Brené Brown skriver om sårbarhet att göra. Den som vågar sig ut på arenan och visa sig sådan han eller hon är kommer tveklöst att känna sig löjlig många gånger. Jag tänker på tjuren Ferdinand som helst inte vill slåss och hur detta blir tydligt mitt på tjurfäktningsbanan. Den som inte är så trygg som Ferdinand i sig själv skulle utan tvekan vika ner sig för att slippa känna sig fel och falla in i den roll som förväntats? Att våga vara sårbar tror jag är den goda löjligheten.

En löjlighet att modligt öva sig i. En löjlighet att försöka sticka hål på hos sig själv (och kanske ibland på andra?). Vad säger du om det? Har du exempel från din omgivning? Skriv en kommentar!

Bön om sinnesro -med förbehåll

Stanna och förlika sig?

Stanna och förlika sig?

Det är fredag och återigen ägnas dagens bloggpost åt en bön att be minst en gång (till?).

Många känner till ”sinnesrobönen”. Den skrevs av Reinhold Niebuhr, en inflytelserik protestantisk teologi, och har bland annat spritts mycket i tolvstegsrörelsen. Här är en något längre version (som jag tror också är skriven av honom men man vet ju aldrig). Precis som i den korta versionen finns det mycket att meditera över i de ord som sägs. Kanske typiskt en teolog att lägga in förbehåll i en vacker och enkel bön? Så, låt oss be:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. 

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. Amen

Jag lägger också in det här fotot, det kanske kan leda till fler tankar om när och hur det är bra med sinnesro, accepterande och mod?

Fattig flicka plockar korn att äta.

Fattig flicka plockar korn att äta.

Kristian gästbloggar del 3 -vägledning

Kristian vid målet

Kristian vid målet

Vi har nått den sista delen i Kristian Hjerténs serie gästblogginlägg med tankar från vandring på pilgrimslederna i Spanien. Han har tidigare skrivit om förundran och tillit. Varsågod för sista gången Kristian:

Del 3 av 3: Vägledning

Många gånger under vandringen fick jag känslor av hemlängtan men kanske framför allt en längtan efter att få komma fram till Santiago de Compostela

Då det vandrar flera tusen per år till Santiago så är leden utmarkerad med gula pilar som pekar i den riktning som man ska eller den karakteristiska snäckan som antingen kan vara målad någonstans eller vara gjuten ner bland gatstenen i en stad.

Det hände flertalet gånger att jag gick fel väg och fick gå ett antal kilometer extra än vad jag hade väntat mig de dagarna för att jag inte riktigt litade på vart pilarna pekade. (Dessutom var det svårare på en del ställen då jag inte hade införskaffat varken guidebok eller karta innan.)

Hur som helst, i de flesta av fallen visade det sig att om jag hade följt vägen som pilarna visade och inte försökt leta efter en egen väg så hade jag gått rätt. Det var som att de inte orkat sätta ut fler pilar än nödvändigt.

Jag tänker att det är lite det samma med Gud. Han har sina pilar som vi antingen kan välja att följa och se var de leder eller försöka hitta på egen hand. Blir vi då vilsna är det bara att backa till senaste pilen för att komma på banan igen.

Pilgrimsvägens pilar äro outgrundliga!

Hur ser dina pilar ut?

Gissa bilden nummer XXXIV

IMG_5089

Förra bildgåtan såg ut såhär. Jag får be om ursäkt för ovanligt mycket naken hud för att vara här på bloggen. Det skulle visst vara så sådär år 1610 när Peter Paul Rubens målade detta. Precis som Rosa, Johan, Simon, Johannes och jag tror ytterligare någon svarat så föreställer bilden mycket riktigt följande episod om domaren Simson och hans svekfulla käresta Delila som tillhörde fiendefolket filistéerna.

”Då sade hon: ”Hur kan du säga att du älskar mig, när du inte berättar allt för mig. Tre gånger har du lurat mig, och du har inte talat om för mig var du får din väldiga styrka ifrån.”  Dagarna i ända pinade hon honom med sitt tjat. Till sist blev han så trött på henne att han kunde dö,  och han berättade sin hemlighet: ”Ingen rakkniv har någonsin vidrört mitt huvud, ty jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Men om man rakar av mig håret, förlorar jag min styrka och blir lika svag som vem som helst.”

Delila, som förstod att han hade berättat hela hemligheten, sände bud efter filisteernas hövdingar och sade: ”Kom hit! Nu har Simson berättat sin hemlighet.” Hövdingarna kom, och pengarna hade de med sig.  Delila vaggade Simson till sömns i sitt knä, sedan kallade hon in en man som skar av hans sju flätor. Så började Simsons förnedring. Han hade förlorat sin styrka.  När Delila ropade: ”Filisteerna tar dig, Simson!” for han upp ur sömnen och tänkte: ”Jag lyckas nog göra mig fri den här gången också.” Han visste inte att Herren hade övergett honom.

Filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom och förde honom sedan till Gaza. Han slogs i bojor och blev satt att mala på kvarnen i fängelset.

Men hans hår som rakats av började växa ut igen.” Dom 16:15-22

 

Slutmeningen antyder att det här inte är slutet på Simson. Om du inte redan är bekant med historien så är den märklig och drastisk och mycket läsvärd. Börja vid domarboken kapitel 13.

Så får det vara dags för en ny gåta att fundera på. Vad föreställer den här bilden? Svara på det sätt du finner lämpligt. Alla som svarar rätt hedras som sig bör här när det rätta svaret tillkännages.

Cred för bilden går ill Ullervads församlingshem.

Cred för bilden går ill Ullervads församlingshem.

Kristian gästbloggar del 2

Foto: Kristian Hjertén.

Foto: Kristian Hjertén.

Kristian Hjertén är tillbaka med sin andra gästbloggpost (del 1 är här) med tankar från sin pilgrimsvandring på den legendariska caminon. Kristian har ordet.

Del 2 av 3: Tillit

Efter ett par dagar på leden mot Santiago de Compostela kom jag in i en takt jag trivdes med och flertalet människor på vägen började kännas bekanta.

Flertalet gånger hände det att jag ena dagen vandrade med en grupp eller enstaka människor och vi följdes åt längs vägen för att sedan ses igen ett par dagar senare.

De som jag minns bäst var tre danska damer i 50-årsåldern som hjälpte mig med ett skoskav jag fick redan ett par kilometer in på leden första dagen. Vi sågs med jämna mellanrum längs leden ända fram till Santiago.

Med människor runt omkring dig, dag som natt var det svårt att känna sig ensam. Trots det kändes det aldrig påträngande om man någon dag bara ville vara för sig själv för att få tänka långa tankar.

När jag hade vandrat drygt hälften av vägen kändes det som att inget kunde stoppa mig. I min dagbok har jag skrivit: ”en glad dag som inget eller ingen kan förstöra!”. Så fel man kan ha…

Dagen hade varit den underbaraste och jag hade slutligen landat i en liten by med 12 invånare, inklusive hundar. Härbärget var mysigt och allt var frid och fröjd. Sen satte magen igång.

12 timmar av total tömning från båda ändar och en stark magsmärta fick mig att känna mig väldigt liten och ensam.

Det är i sådana stunder som jag kan fråga mig: Vad var det här bra för?

Svaret för mig var tilllit, till mig själv. Att jag skulle klara något jag aldrig gjort förut, så långt från alla jag älskade.

Vem/vilka har du tillit till?

Vandra Vägen 3 år!

Häng på!

Häng på! Inga kopplingar till framgångsteologi avsedda.

Idag är det tre år sedan den här bloggvandringen började. Det har blivit drygt 1200 bloggposter på den tiden och många spännande tankeutbyten med dig min kära läsare.

Jag vet inte riktigt hur man firar bloggfödelsedagar men om du skulle känna för att utropa ett fyrfaldigt leve för bloggen på fikarasten eller så så är det inte mig emot. Tårtor tar jag med fördel emot via presentkort eftersom de är så svåra att posta. Om du skulle råka vara min ryska läsare så står det dig fritt att fira på något sätt som passar in i din kultur.

Jag minns att jag firade bloggpost nummer 1000 med en falsk intervju med mig själv men nu har jag inte lyckats komma på något fyndigt. Vill väl bara markera att tiden går och att tre år faktiskt inte är så illa för en blogg som den här.

Kommentarsfältet är öppet för välgångsönskningar till jubilaren.

Kalas!

Kalas!

8 blandade tankar på söndagen

Saker det är skolans ansvar att lära ut; snyta sig ordentligt.

Saker det är skolans ansvar att lära ut; snyta sig ordentligt. Blandad bild.

Det har blivit söndag igen och här är några hugskott från min hjärna. Roligt att se att Kristian Hjerténs gästbloggpost blivit så uppskattad. Han återkommer med del två i sin serie här på tisdag. I morgon är en festdag så då är inget sig riktigt likt.

Äh, det är alltså bloggens födelsedag i morgon. Det kanske är larvigt att fira den och jag vet heller aldrig riktigt hur man ska bära sig åt för att göra det men så är det i alla fall. Jag antar att det är viktigt för mig att få markera hur tiden går.

En händelse i veckan är att en berömd teolog, Marcus Borg, har avlidit. Jag hörde en intervju med honom och känner stor respekt för honom även om jag förmodligen inte håller med om värst mycket. Jag tror att en berömd mening från Borg lyder så här: ”

”The bible is true and some of it happened”

det får man verkligen säga är något att fundera vidare på. Kommentera gärna.

Annars verkar det offentliga samtalet i Sverige handla om konstiga varianter på semlor. Jaja. Själv växte jag upp med att lära mig att man äter semlor i fastan och inte ska börja för tidigt. Nu är jag liksom fånge i mitten och brukar tycka jag gör fel om jag äter semlor någon annan dag än fettisdagen. Så kan det gå.

Idag är det tredje söndagen efter trettondagen och temat är att Jesus skapar tro. Så är det. All tro jag har är Guds gåva. Det är en mycket skön tanke för mig.

Episteltexten för dagen är en personlig favorit som jag försöker få att bli sann i mitt eget liv. Jag tycker det här är otroligt vackra ord:

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.  I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. Rom 1:16-17

Min kollega Else-britt går i pension och avskedspredikari Forshems kyrka idag. Jag ska försöka åka dit själv med de båda vilda barnen. Räknar inte med att höra värst många ord av vad som sägs men det känns viktigt att vara där.

Det var mina tankar. Vad gör du idag?

Kristian gästbloggar del 1

10933951_948921571784991_2089034381413807629_n

Det är länge sedan jag hade glädjen att presentera en gästbloggare här på Vandra Vägen men nu är det i äntligen dags. Idag och vid ytterligare två tillfällen kommer Kristian att dela tankar från sina pilgrimsvägar här. Jag lämnar stolt ordet till honom.

Del 1 av 3: Förundran

Nu tar jag över tangenterna och gästbloggar lite. Kristian Hjertén heter jag, är 22 år och bor i Uppsala där jag just nu har studieuppehåll från sjuksköterskeprogrammet.

För nästan 1,5 år sedan tog jag mig an den ca 80 mil leden mellan Sant-Jean-pied-de-port till Santiago de Compostela (Spanien) och med facit i hand kan jag stolt säga att det utvecklade mig enormt som person, som medmänniska och som troende.

För mig handlade det om att få komma iväg och göra något jag längtat efter och kanske ännu mer, att få stå på egna ben.

Efter flyg och buss stod jag där, i början av leden och helt plötsligt infann sig en känsla av skräckblandad förtjusning. Jag hade kommit till början av den längsta strapatsen jag någonsin gjort.

Innan solen ännu hade gått upp gav jag mig av samtidigt som de 10 andra pilgrimer jag delat rum med. Den första sträckan var den brantaste på hela leden och ofta den som prövade vandrarna mest.

Med blicken fäst i marken stretade jag mig upp för backen och började mer och mer ångra valet av kängor.

Väl uppe på berget var jag väldigt trött i benen och det var inte förrän jag kom till det första vattenstoppet som jag verkligen lyfte huvudet för att beskåda utsikten. Återigen infann sig en upprymdhetskänsla, att världen kan vara så här vacker!

Jag tror att vi många gånger är alldeles för fokuserade på den väg vi vandrar, på det vi packat med oss, att vi inte hinner titta upp och njuta av det vi har runt om kring oss.

Våra medmänniskor, våra nära och kära, Gud.

Ser du verkligen allt det goda omkring dig?

Bön om att bli en del av lösningen

En praktisk lösning på ett viktigt problem.

En praktisk lösning på ett viktigt problem.

Ännu en fredag med en väl vald bön på Vandra Vägen. Dagens bön är mer berömd än de tidigare veckornas och säkert inte ny för alla. Dock väl värd att vi ber. Varför inte just nu?

Bönen tillskrivs ofta den helige Franciskus men jag har förstått det som att han förmodligen inte är upphovsmannen. Den har följt mig ganska länge. När jag tänker på den tänker jag på devisen ”att inse att man är en del av problemet så att man kan bli en del av lösningen”. Och så tänker jag att det är ett perspektiv som ingår in väldigt många böner; att be om något är att själv förbinda sig att verka för det (”ske din vilja, inte min” som Hammarskjöld skriver). Nog babblat. Det viktiga är inte vad man tänker om en bön utan att man ber den.

Franciskus bön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid. 
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare, 
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Amen

Det börjar med en trädgård och slutar med en stad

Metropolis?

Metropolis?

Jag lyssnade klart på ljudboken av Lasse Bergs ”skymningssång vid kalahari” för ett tag sedan. Eld och lågor över det jag läst tänkte jag skriva en bloggpost på temat ”Lasse Berg och syndafallet” men så upptäckte jag att jag redan skrivit den bloggposten för länge sedan. ”Syndafallet enligt Lasse Berg”.

Utöver det som står där rekommenderar jag att man läser även ”skymningssång”. Här får vi höra om hur människan blev bofast, lärde sig odla, bildade byar och städer, specialiserade sig som hantverkare och annat, fick ägodelar att försvara och därför plötsligt också anledning att bruka våld mot varandra. Mord. Och krig. Berg gör en biblisk referens när han nämner Kain och Abel som typiska representanter för hur bofasta bönder (Kain som odlade) fick övertaget gentemot nomaderna (Abel som skötte får) och till slut dominerade helt.

Inte nog med det. I takt med det nya livet kom också sjukdomar och sociala problem på allvar in i människans tillvaro. Mänskligt orsakad miljöförstöring har följt oss betydligt mycket längre än vi ofta föreställer oss. På många sätt känns det rimligt att se detta som ett historiskt skeende som återspeglar bibelns berättelser om människans fall.

Men så tänker jag då på något min vigningsbiskop Erik Aurelius påpekade en gång. Att bibelns berättelse om människan börjar i en trädgård men slutar med en stad, att det nya Jerusalem kommer ner från himlen.

Vår mänskliga kultur har lett oss till mycket svårigheter. Samtidigt har den gett oss otroligt mycket vi inte skulle vilja vara utan. Inget gott behöver som jag tolkar bibeln förgås. Det kristna hoppet innehåller också att våra årtusenden av kulturutveckling med Guds hjälp kan förhärligas tillsammans med resten av skapelsen.

Det här är lite luddigt uttryckt  och tänkt också kanske men ändå. Gud sopar inte undan det vi människor med möda skapar. Han ser till att det ska fullkomnas istället. Det är för mig en mäktig tanke.

Har du tänkt i de här banorna? Skriv en kommentar!