Duellen är avslutad. Vad gör man inte för att försvara sin heder? Blir löjlig för att slippa känna sig löjlig?
Jag kände mig rätt löjlig för några dagar sedan. Det var en plötslig känsla av att jag kanske ändå är en rätt pompös person. Kanske hänger det ihop med att jag snart avslutar föräldraledigheten och är i tjänst som präst igen. Jag har hur som helst funderat vidare och tänker att det finns ett bra och ett dåligt sätt att vara löjlig.
Det dåliga sättet
Det dåliga sättet att vara löjlig är just att ta sig själv på alltför stort allvar. I den kristna traditionen talar man mycket om ”högmod” och det handlar till stor del just om detta. Att inte ha rätt perspektiv på sin egen betydelse. Gamla tiders kungar hade sina narrar som vågade sig på att driva med dem. Det tror jag är av godo på många sätt?
Det bra sättet
Det bra sättet att vara löjlig på har med det Brené Brown skriver om sårbarhet att göra. Den som vågar sig ut på arenan och visa sig sådan han eller hon är kommer tveklöst att känna sig löjlig många gånger. Jag tänker på tjuren Ferdinand som helst inte vill slåss och hur detta blir tydligt mitt på tjurfäktningsbanan. Den som inte är så trygg som Ferdinand i sig själv skulle utan tvekan vika ner sig för att slippa känna sig fel och falla in i den roll som förväntats? Att våga vara sårbar tror jag är den goda löjligheten.
En löjlighet att modligt öva sig i. En löjlighet att försöka sticka hål på hos sig själv (och kanske ibland på andra?). Vad säger du om det? Har du exempel från din omgivning? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar