Kristen tro är historieätarna fast tvärtom

Folk som dricker te. Förr.

Folk som dricker te. Förr.

 

Jag har alltid varit entusiastisk över svts program ”historieätarna”. Hade jag varit bra på att fånga upp aktuella saker så hade jag väl sett till att få den här bloggposten skriven innan programmet slutade sändas. Men, men, det har inte blivit av förrän nu.

Vad är då grejen med historieätarna?

Det är förstås väldigt roligt (eller förfärande) att se all märklig mat som svenskar ätit genom århundradena. Det är också en stor del av behållningen att programledarna är roliga och charmiga. Sen tror jag också att just iscensättandet med kläder och allt är ett oerhört starkt sätt att förmedla en annan tid.

 

Helheten ger tittaren en rätt unik chans att leva sig in i livet i en annan tid eftersom. När de håller på där och historieäter konstig mat i märkliga kläder och kanske sitter nere i en mörk gruva med barn som föreställer barnarbetare så förstår man på något sätt att så här var livet verkligen där och då. Att man tagit en nutidsmänniska och rent bokstavligt satt i deras kläder gör det enkelt för oss att identifiera oss.

Det finns en stark rörelse med människor som iscensätter historiska händelser. Det kallas då ”reenactment”. Folk syr otroligt detaljerade uniformer och låtsas sedan att de är med i tyska armén på väg mot Moskva. Som ett sätt att leva ut historien och känna på den.

Är kristen tro historia?

Man skulle kunna tro att det här är ganska likt mycket som har med kristen tro att göra. Mycket som sker i kyrkan kan verka gammalmodigt och i värsta fall bara som rester av en annan tid man vill hålla kvar?

Som jag tänker det så bör det egentligen vara precis tvärtom. Kristen tro handlar inte om att hålla kvar det förgångna utan om att försöka gestalta framtiden i förväg. I en psalm sjunger vi:

”Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar ska falla”

Det är förstås en omöjlig uppgift på egen hand men tillsammans med varandra och med kraft från den heliga Anden består den kristnes uppgift i att gestalta den nya värld som kommer i förlängningen av Jesu uppståndelse. Så här skriver Tom Wright:

”Men den nya skapelsen har redan börjat. Solen har börjat gå upp. Som kristna är vi kallade att lämna allting bakom oss, i Jesu Kristi grav: allt som hör till den här världens trasighet och ofullkomlighet. Det har blivit dags för oss att i Andens kraft ta på oss vår sanna roll, vår fullödigt mänskliga roll som redskap, budbärare och tjänare för den nya dag som gryr. Det är helt enkelt detta det innebär att vara kristen, att följa Jesus Kristus in i den nya världen, Guds nya värld, som han har slagit upp dörren till framför ögonen på oss.” (Helt enkelt kristen av Tom Wright)

Det är utmanande tankar. De kan kännas svåra att förena med våra vanliga vardagstrivialiteter men det är också en härlig och inspirerande vision att leva med.

Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!

Fredagsbön från mod att mogna

Katolska präster i snöbollskrig. Är det här också viktigt för att mogna?

Katolska präster i snöbollskrig. Är det här också viktigt för att mogna?

Varje år vid fastan läser jag ur Gerhard Hughes bok ”mod att mogna”. När jag skriver det så menar jag att det tagit rätt många år för mig och att jag inte kommit igenom den än. Hur som helst är det en riktigt, riktigt bra bok. Läs allt du kommer över av Hughes. Det är balsam för själen.

”Mod att mogna” är förresten tänkt som en slags pilgrimsbok. Dagliga texter och övningar som rör det inre livet. Han bjussar dessutom på uttrycket

”pilgrimsvandringen är den fattiges mystik”

(Gerhard Hughes)

 

Bönerna i boken är fantastiska. Den här bönen hör till den allra första dagens text. Den kan du och jag be idag.

Gud, innan världen skapades fanns jag i dina tankar,

och du skapade mig som ett unikt uttryck för dig själv.

Visa mig hur underbar du är,

så att mitt hjärtas enda längtan blir

att låta dig vara Gud

för och genom mig.

Amen.

 

Sanning bakom undren i nya testamentet?

Har någon förvandlat hästarna till zebror? En zebravagn måste kunna få åskådarna att tolka vad de ser olika, men det bygger ändå på en verklig och märklig erfarenhet de haft?

Har någon förvandlat hästarna till zebror? En zebravagn måste kunna få åskådarna att tolka vad de ser olika, men det bygger ändå på en verklig och märklig erfarenhet de haft?

När jag var student var jag en gång på ett riktigt tungviktarmöte av teologer. Det var professorer och andra lärda inom bibelvetenskap (”exegetik” som det heter) som talade om olika saker och jag satt där i ett hörn och försökte hänga med i vad de menade egentligen.

Som jag minns det pratade de historiciteten i de bibliska berättelserna. Inom den akademiska bibelvetenskapen sysslar man gärna med att fundera på vad som kan ha stått i en viss text från början och vad som kan ha utvecklats genom senare tillägg. Man funderar också på vad som kan ha skett i muntlig tradition så att en berättelse kan ha förändrats innan den skrevs ner i bibeln. Det är sånt som det tar ett tag att vänja sig vid som vanlig bibelläsare men som sällan behöver vara något allvarligt problem för tron när det kommer till kritan. Men det beror förstås på just vilka texter man blir tveksam till.

Hur som helst tror jag att de var inne på en tanke som såg ut ungefär såhär, i alla fall är det min tanke efter det som sades:

1, Det kan mycket väl vara så att en del berättelser i bibeln har ”vuxit” och bättrats på när de berättats från mun till mun. Varje historieberättare vet att man ofta vinklar historier för att få fram sina poänger. Sånt ser man hela tiden exempel på till exempel genom att jämföra samma händelse i olika evangelier.

2, Men för att det ska bli någon historia att sprida från mun till mun från första början krävs det att det hänt något tillräckligt intressant för att man ska tycka det är värt att berätta om.

3, Det får en del konsekvenser för hur vi ser på sånt som är osannolika händelser. Som undren Jesus gör i nya testamentet. Är det mer sannolikt att det kommer en osannolik berättelse ur något väldigt odramatiskt, eller att den har sin grund i något avvikande och osannolikt som de första åskådarna reagerade starkt på?

Det är inte direkt någon liten grej i evangelierna att Jesus botar sjuka, gör underverk och för den delen gör helt vanliga men chockerande saker. Det måste varit den bild hans samtid hade av honom. För mig framstår det som alltför magstarkt att säga att Jesu rykte var helt och hållet påhittat. Någon slags märkliga händelser måste ha hänt runt honom, och dessutom sådana att lärjungarna sedan tyckte det var rimligt att berätta dem vidare på det sätt de gjorde.

Jo, jag förstår att det inte är gångbart i vilka fall som helst att argumentera utifrån ett rykte till att det måste finnas en sanning bakom. Det gör det kanske inte alltid. Men varje rykte uppstår i alla fall ur någons uppfattning av något eller någon? Inte ens Jesu motståndare verkar ha förnekat att Jesus botade sjuka utan hävdade istället att han gjorde det med onda krafter.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker du?

Paradfrågan är förstås Jesu uppståndelse från de döda. Jag har mycket svårt att se varifrån ryktet om Jesu uppståndelse skulle komma från om det inte finns en verklig händelse bortom. Det är också så att en del av de andra undren Jesus gör berättas på ett sådant sätt att de vill belysa uppståndelsen på olika sätt.

Rolig som en präst

Våga stå upp av Karin Adelsköld.

Våga stå upp av Karin Adelsköld.

Jag har läst en bok igen. En om humor den här gången. ”Våga stå upp” av Karin Adelsköld. Jag tänkte att en bok om stand up comedy kunde vara bra för en predikant. Det är ju snarlika grejer, nästan.

Så här efter läsningen så kan jag ändå konstatera att det fanns några olika saker för prästen att lära sig av ståupparen.

En sak är att humor (givetvis) inte har något med huruvida man talar om allvarliga saker eller inte att göra. Det är bara dumt att dra upp en skarp linje mellan när det ska vara humor och när det ska vara allvar. Adelsköld skriver att

”humor är grundtillståndet men att vara helt allvarlig är onaturligt” (ungefärligt citat)

Även som föredragshållare kan man med fördel åtminstone ha några skämt i sitt tal. Det här gäller förstås också predikanter även om det är rätt ovanligt i vår kyrka. Vilket är synd.

Jag brukar själv försöka skämta en del men tänker nu att jag nog ändå har en hel del att slipa på. Inte minst tror jag att jag drar på långa, långa uppladdningar som leder till ganska enkla lustigheter. Nu har jag lärt mig att ju längre man bygger upp mot ett skämt, desto roligare måste det vara för att leva upp till förväntningarna. Det är därför riktiga komiker slipar på formuleringarna så noga. Här finns det att träna på.

Över huvud taget finns det en hel del tips och tricks och dyrköpta erfarenheter andra gjort att lära sig från boken. Vilket är en stor behållning med den.

En annan tanke jag fått med mig är att det ofta är väldigt bra att driva med sig själv. Det är nog inte heller så svårt att göra om man är präst eftersom det finns så mycket konstiga föreställningar om både kristna och präster.

Det kan vara roligt att driva med andra också men då gäller det att man samtidigt driver med sig själv, annars blir man bara dryg. Här finns också en verklig nöt att knäcka som kyrklig företrädare. Det är nämligen så att det bara är roligt att driva med andra om man slår från underläge. Att driva med såna som är under en själv är, återigen, bara översitteri. Det knepiga är att prästen kan ha väldigt skilda föreställningar än åhöraren om vilken status man egentligen har till varandra. Prästen har nog sedan länge slutat tänka på sig själv som en auktoritetsperson men det kanske inte åhöraren har. Säkrast att bara driva med sig själv, tror jag.

Det retliga med såna här böcker är att många småtips lätt försvinner ut i glömskan men ett och annat fastar förhoppningsvis.

Hur rolig ska en präst vara tycker du. Svara i kommentarsfältet med en skala mellan minus 10 och plus 10:

Panteism, naturalism och en kristen världsbild

Ett slutet system. Är det så med vårt kosmos också? Eller är Gud fri att agera?

Ett slutet system. Är det så med vårt kosmos också? Eller är Gud fri att agera?

 

Anledningen till att mycket i den kristna tron blir obegripligt och motsägelsefullt för oss är att vi utgår från en annan världsbild än den kristna tron själv uttrycker. Så menar Tom Wright i sin bok ”helt enkelt kristen” som jag skrev om för ett tag sedan.

Det där är väl värt att fördjupa sig i. Vad menar han? Han menar att i brist på alternativ så tänker vi automatiskt på något av de följande två sätten om världen:

”Naturalism”

Alltsedan upplysningstiden och naturvetenskapens framväxt har vi lärt oss att OM det ens finns något sådant som en ”Guds dimension” så är den strikt avskild från vår fysiska verklighet.

Vår värld är styrd av fysikens lagar och OM det ens är möjligt med under så är de extrema undantag. Istället tenderar man från samma tid att hamna i det som kallas ”deism”, en syn där Gud startat världen en gång men sedan inte just har något med den att göra. Däremot tänkte man med klar inspiration från upptäckten av fysikens lagar att vår kontakt med Gud främst avspeglades i vårt efterlevande av de moraliska lagar Gud lagt ner (typ så har jag fattat det, läs gärna om hur relationer trumfar lagar i bibeln).

Problemet med den här världsbilden från kristen horisont är att den placerar Gud så långt bort från vår vardagsverklighet. Så ser det inte alls ut i bibelmaterialet.

”Panteism/panenteism”

Om den första modellen säger att det i princip aldrig är så att vår verklighet och Guds verklighet möts så säger den andra modellen det motsatta. Guds värld och vår värld är i princip ett. I andra religioner talar man om ”panteism”, Gud är detsamma som världsalltet. Det här är en populär tanken i nyandligheten men också inom mycket av modern teologi, till exempel skapelseteologin som jag ju håller högt.

Som kristen drar man sig förstås för att sätta likhetstecken mellan Gud och världsalltet eftersom den kristna tron ju också säger att Gud finns bortom skapelsen (är transcendent på teologspråk) och är dess upphov.

Istället brukar man använda ordet ”panENteism”, Gud är I allt. Det är på många sätt ett bra uttryck eftersom det poängterar att Gud är närvarande överallt i sin skapelse.

Fördelen med det här synsättet är att det ger större betydelse till den värld vi lever i. Den är inte bara en blek kopia av nån abstrakt himmel som är det som egentligen räknas. Gnosticismen kan tacka för sig och gå hem.

Problemet med panteismen är vad som i så fall händer med ondskan. Om Gud = kosmos så är det svårt att dra en linje där det går ihop att Gud är alltigenom god samtidigt som det finns ont i världen. Notera att det här problemet i någon mån hänger med även om vi talar om panenteism. Vad betyder det att Gud finns närvarande mitt i allt som sker? Är det ett tecken på Guds maktlöshet? På Guds medgivande?

 

Wrightmodellen

Tom Wright menar att den bibliska modellen är mer dynamisk än alternativen ovan. Han håller med om att panenteismen har sina poänger, framförallt att den öppnar för Guds verkliga närvaro i världen, ändå är han inte helt nöjd. Enligt hans sätt att se det är visserligen jord och himmel två olika sorters tillvaro men de möts oftare än man kan tro.

Guds värld och vår värld är bitvis överlappande världar med mötespunkter. Gud är närvarande var han vill men samtidigt har vår värld fått stor frihet gentemot sin skapare. Denna mer dynamiska syn på saken gör det enligt Wright möjligt för oss att tänka att Gud är aktiv och handlar i världen utan att vara en del av den. Gud kanske till exempel inte måste ”bryta” mot naturens lagar för att agera, utan kan ”verka inom systemet” så att allt sammanfaller på mirakulösa sätt.

Himmel och jord möts som tydligast i Jesus Kristus och sedan Jesu uppståndelse håller Guds och människornas värld på att dras samman till en helhet. Himlen är på väg ner till jorden. Poängen med kristen tro är inte att Gud ska rädda oss bort från världen och in i himlen utan att Gud tänker förena himmel och jord till en ny och hel skapelse. Något som redan börjat i och med Jesu uppståndelse.

 

Glasklart?

Jag hoppas att jag lyckats beskriva alternativen klart nog. Enligt Wright blir som sagt många saker i den kristna tron begripliga först med en sådan mer dynamisk modell. Gud måste vara fri från skapelsen för att på riktigt vara Gud (till exempel tänker vi oss att Gud måste stå utanför själva den skapade tiden som vi känner den), samtidigt är det kristna vittnesbördet att Gud är engagerad i vår värld och våra liv. Vi behöver en modell som förmår rymma båda delar.

Förmodligen har de flesta av oss inte funderat så mycket på såna här saker men det kan vara viktigt. Finns det något i den kristna tron du tycker inte riktigt går ihop? kanske är det världsbilden som ställer till det?

Skriv gärna en rad om du har tankar om det här!

En dagsaktuell ikon

Äldre damer beväpnade bara med sina ikoner.

Äldre damer beväpnade bara med sina ikoner. En annan värld är möjlig.

Jag har tänkt en del på ikoner. Jag brukar skriva om ikoner på Vandra Vägen men i takt med att jag betat av de viktigaste motiven blir det alltmer sällan. Jag tänkte i alla fall dela en enkel tanke som slagit mig då jag fått se ikonen längre ner i bloggposten i dagarna.

Ikoner ger ett stiliserat intryck. De föreställer bibliska motiv eller helgon men med en mycket utstuderad komposition som i princip är identisk från ikon till ikon.

Det är många gånger påtagligt att ikonerna inte är särskilt realistiska. Så som det ser ut kan det omöjligt ha sett ut när händelsen inträffade. Jesus ser stark och konungslig ut även på korset till exempel. Många händelser måste varit mycket oansenliga när de inträffade men på ikonerna är dt mycket vackert skildrat.

Tanken bakom det är att ikoner ska visa den himmelska verkligheten bakom. Människor visas i ”förhärligat skick”, så som de kommer se ut när de fulländats. Händelser visas inte som det såg ut när det hände utan på det sätt som bäst uttrycker den sanna innebörden i det som hände. Jesus på korset var enligt ikonmålarna också där en kung och en segrare och då ska han också avbildas så.

Nu till den starkaste bild jag sett på länge. En dagsaktuell ikon.

21 koptiska martyrer, dödade av IS i Libyen.

21 koptiska martyrer, dödade av IS i Libyen.

Bilden föreställer de 21 koptiska kristna som nyligen blev avrättade av IS i Libyen och nu fått status som martyrer i den ortodoxa kyrkan. Man ser dem i sin förnedrande fångdräkt men Kristus hälsar dem och änglarna kröner dem med gyllene kronor.

De ser vid första anblicken alla ut som Jesus. Tittar man närmare så ser man individuella personlighetsdrag på kvinnor och män. Innebörden är förstås dels att de lidit för sin tro på Kristus, dels att Kristus är med alla som lider. Det innebär också att när vi når det himmelska målet så kommer vi att vara lika Jesus som Guds döttrar och söner. Förhärligade.

Men bilden påminner också om så ohyggligt mycket lidande som martyrerna fått genomlida. Ett väldigt högt pris. Det kan verka som en snabb religiös tröst -”men sen kom de till himlen så det gör inget” men så ser jag det inte. Samtidigt tror jag att det är som på alla ikoner, här får vi se något djupt verkligt som också döljer sig under ytan i det vi ser på nyheterna.

Bilden högst upp med de gamla kvinnorna i Ukraina som står upp med sina ikoner och protesterar mot maktens övergrepp är också otroligt stark för mig. De håller fram en annan, sannare, verklighet än det de möter just nu. De håller fast vid den djupa sanning de tror på om att Guds rike en dag ska bli allt överallt. Bara att det inte ser ut så just nu.

10 blandade tankar på söndagen

 

Väldigt blandad bild. Kvinna med gevär på sandstrand. Om man vill kanske man kan få den till att handla om öknen och prövningen?

Väldigt blandad bild. Kvinna med gevär på sandstrand. Om man vill kanske man kan få den till att handla om öknen och prövningen?

Det har varit en händelserik vecka men helgen är ledig. Idag är det första söndagen i fastan och ”prövningens stund” är temat. Jesus frestas i öknen i dagens evangelietext. Starka grejer.

Fastan är en väldigt fin tid i kyrkoåret (ska jag ha det som en stående punkt nu varje söndag?).

Jag har förresten fortsatt tjuvinleda fastan. Efter att ha (som det är bruk här i trakten) ha startat med fastestilen på gudstjänsterna redan förra söndagen så har jag också redan på fettisdagen haft med mig aska till familjekvällen i missionskyrkan.

Nu hade man ju kunnat skriva något vitsigt om att jag strök aska på missionerna och sa ”omvänd er”. Men det gör jag inte för jag är en god ekumen.

Det är som vanligt mycket om fastan i mitt hörn av de sociala medierna. En del tycker att man ska avstå från något och gärna berätta om det, andra tycker att det blir fel. Jag vet inte just vad jag tycker. Det beror så mycket på hur man gör och varför.

Själv fastar jag som vanligt från ansvar och almanacka.

En spännande grej i veckan är nyheten om att ”Lasse i berget” (en udda person som bodde med sin fru i en grotta några hundra meter från vårt hus för många år sen) ska bli film. Äntligen! Nu kommer turisterna snart tillbaka sedan dammet lagt sig efter Arnturismen…

I Kina är det nyår i dagarna. Då reser alla hem till släkten på landet. 3 miljarder enkelresor blir det då på en helg. Jösses. Att de fixar det!

Jag har precis fått veta att om man kastar om bokstäverna i ”Tomas Jarvid” får man ”jama ordvits” så jag borde kanske se det som en fingervisning om att jag borde satsa på ordvitsar?

Å andra sidan kan det också bli ”visa matjord”. Det låter andligt på något vis. Eller som ett tecken på att jag ska fortsätta kompostera?

Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!

 

Dataspelsmusik och kristen tro

Jorden, från världsutställningen någonstans någongång.

Jorden, från världsutställningen någonstans någongång.

Jag håller på och filar på en lite större bloggpost igen som kommer på måndag eller så men jag sticker emellan med det här musikstycket. Det får stå som bevis för att man kan stöta på uttryck för den kristna tron på rätt oväntade ställen.

Jag känner igen den här låten för att den ingår i dataspelsmusiken till spelet civilisation IV. Sedan visar det sig alltså att det är fråga om en sjungen version av Fader Vår på swahili. Mycket maffigt med bildspelet till.

Att be Jabes bön utan framgångsteologi

En liten bok om Jabes bön. Inte helt läsvärd.

En liten bok om Jabes bön. Inte helt läsvärd.

Det är fredag och vi får ägna oss åt en bön igen. Jag har nyligen läst boken på bilden, ”Jabes bön” av Bruce Wilkinson.

Jag har mycket att invända mot boken. Jag uppfattar utläggningen som rätt grovhuggen och framgångsteologisk. Författaren tenderar också att se Jabesbönen som närmast en magisk formel som ger framgång om man ber den varje dag och det känns ibland rätt märkligt.

Så du måste inte läsa boken. Men du kanske tycker om bönen.

Det jag delar med Wilkinson är att jag också blir fascinerad av det bibelställe där texten står. Mitt i en namnlista i första krönikeboken (som ytterst få läser) står plötsligt den här lilla notisen insprängd:

”Jabes hade högre anseende än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ”ty”, sade hon, ”jag födde honom med smärta”.  Men Jabes åkallade Israels Gud:

 

”Välsigna mig och gör mitt område stort.

Låt din hand stödja mig och

befria mig från olycka och smärta.”

 

Och Gud uppfyllde hans önskan.” (1 krön 4:9-10)

Den märkliga anvisningen till Jabes namn syftar på att namnet betyder just ”smärta” eller något liknande. I en kultur där man tänkte att namnet uttryckte något om vem man var som person så är det allt en rätt dyster prognos för lille Jabes.

MEN står det. Jabes åkallade Israels Gud. Och det gav hans liv en annan vändning. Jag tänker att det är där den viktigaste poängen kanske ligger. Inte i hans bön men i ATT han bad. Han uttryckte sin smärta och det gav lindring.

När det gäller bönen ”gör mitt område stort” kostar jag på mig att tänka bildligt. Jag tänker att Jabes (som många andra) kanske hade ett ganska snävt livsutrymme. Livet kan vara så litet och begränsat. Vi själva kan ha så svårt att få komma till vår rätt som vi är. Då är det bra att be om att få större rörelsefrihet, både inombords och i det yttre livet.

Be gärna Jabesbönen med mig idag och återvänd till den om du har användning för den. Det är ju en biblisk bön så den har vi alla lika rätt att använda.

Gissa bilden nummer XXXVI

IMG_5153

Anette, Anders, Urban och Simon kunde rätta svaret på förra bildgåtan på Vandra Vägen. Det är en rätt knepig historia så det är mycket bra gjort, och det är inte så konstigt att flera hade svårigheter att mer i detalj redogöra för berättelsen. Så här är det i alla fall.

Bilden föreställer Gideon från domarboken i bibeln. Han har samlat en stor här för att strida mot midjaniterna. Det anmärkningsvärda är bara att Gud tycker hären är för stor. Först får Gideon säga åt alla som är lite rädda att gå hem och vips krympte hären från 22000 till 10000 man. Gud säger då att det fortfarande är för många och hittar på ett klurigt sätt att välja ut vilka som ska få vara med:

”Herren sade till Gideon: ”Du har fortfarande för mycket folk. Låt dem gå ner till källan, där skall jag gallra dem åt dig. Den jag säger att du skall ta med, han skall följa med dig, och den jag säger att du inte skall ta med, han skall inte följa med.”  Gideon lät sitt folk gå ner till källan, och Herren sade till honom: ”Den som lapar i sig vattnet som hundarna gör skall du ställa för sig, och den som lägger sig på knä för att dricka skall du ställa för sig!”  De som förde händerna till munnen och lapade var trehundra man, resten lade sig på knä och drack.  Herren sade till Gideon: ”Med de trehundra man som lapade vattnet skall jag rädda er. Jag ger midjaniterna i ditt våld. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.” (Dom 7:4-7)

Läs gärna hela berättelsen om Gideon. Han är en motvillig hjälte som man lätt kan identifiera sig med. Poängen med det här märkliga agerandet från Guds sida går igen i en hel del bibelberättelser. Tanken är att ju tydligare det är att den egna styrkan (som 300 man mot en invasionsarmé) inte räcker till, desto mer förlitar man sig på Gud och det blir tydligare att styrkan kommer från honom.

 

Här är en ny bildgåta att gissa på. Den är kanske ännu svårare men det finns en del ledtrådar i bilden om man tittar noga. Skriv en rad om du vet vad bilden föreställer!

IMG_5597 2