Kraschlandning
Ida Berggren är tillbaka som gästbloggare på Vandra Vägen. Jag har bett henne skriva om hur det varit att förlora sin tro och försöka hitta tillbaka till den. Här är hennes ord om hur man gör när det inte längre är så självklart att tro.
Hur kan man tro när man inte får tvivla?
En självklarhet. Precis så har jag sett tron, ända sedan konfirmation fram tills 20 års ålder var de just de en självklarhet. Jag var aktiv i Svenska Kyrkans Unga, mina vänner kom från den organisationen, när vi väl diskuterade tro var det bara under ett par tillfällen och då var vi överens. Det var en självklarhet.
Men sen hände något. Jag började fundera. Många jobbiga saker hade hänt under året innan, flera saker som helt enkelt gick mig emot. En av orsakerna var också att jag har en reumatisk sjukdom som då var värre än någonsin. Då tänkte jag -hur kan gud egentligen älska mig när han gett mig så mycket skit? När livet går helt emot mig, hur kan gud säga att det är kärlek? Många frågor och ingen kunde egentligen ge mig ett tillräckligt bra svar.
Tveksamhet blandades med oro. Jag ville absolut inte att någon skulle veta, därför levde jag vidare mitt liv och gick runt och ljög för mig själv om att gud var en självklarhet. Jag ville inte vika mig. Sedan förstod jag heller inte riktigt vad som gjorde att jag började tvivla. Visst hade de varit skit men de var ju då gud skulle vara där, men det var då jag inte såg honom?
Om jag inte tror, vad händer då?
Runt omkring mig, i min umgängeskrets fanns de fortfarande en självklarhet. Ingen diskussion. Vi trodde på att gud älskade oss, men vad hände nu när jag började tveka? Skulle jag förlora dem då. Därför vågade jag inte väcka frågan, kändes som om jag var tillbaka på konfirmandtiden igen. Dem frågor jag hade skulle jag kanske fått ordentliga svar på redan då, men då vågade jag inte fråga, sen blev de bara en självklarhet.
Men jag var tvungen att resa mig tillbaka till tron eftersom jag inte ville förlora mina vänner. Kanske skulle jag inte komma tillbaka helt men i alla fall hamna någonstans där jag kunde känna lugn och trygghet över min tro eller över det som inte var tro. Någon slags självklarhet var jag tvungen att finna. Hur gör man? Hur tar man sig tillbaka när man har kommit för långt på villovägar, när liksom den genvägen som jag hade tagit genom självklarheten nu gjort att jag gått vilse? Jag har inget självklart svar. Jag vet att jag började läsa, andaktsböcker, bibeln, inlägg på olika bloggar (bland annat denna blogg) men också väckte jag diskussion bland mina vänner, en slags bibelstudium light. Genom att höra deras svar på vad gud är för dem kunde jag sakta men säkert igen förstå vad gud var för mig. Jag ville ju så gärna hitta den där självklarheten eller något liknande igen.
Mot en egen tro
Jag är inte där än. Jag är inte på någon genväg med svaret självklarhet, men jag väcker frågan hela tiden. Visst är jag tillbaka vid att gud älskar mig, men det finns ständigt frågor. Det ska inte bli något enkelt, jag vill göra tron till min. Idag säger jag inte att jag är kristen men att jag tror på gud, eftersom jag inte anser mig vara fullt tillbaka till ett stadium där jag vill titulera mig som något (och det behöver jag kanske aldrig göra). Tron, Svenska Kyrkans Unga och Svenska Kyrkan ska och kommer alltid vara en del av mitt liv, den viktigaste delen tillsammans med min tro på gud. För tro är till för att diskuteras, lyftas upp och funderas kring. Jag vill aldrig att det ska bli en självklarhet igen. De ska vara en rörelse av tankar, idéer och handlingar.
Lämna ett svar