Typ såhär?
För första gången sedan tonåren läser jag nu om C.S. Lewis bok ”kan man vara kristen”.
Redan i förordet stötte jag på något tänkvärt. Lewis har tydligen fått en del kritik för hur han använder ordet ”kristen”. Folk hade reagerat på hans i deras ögon grovhuggna definition (ungefär -”den som tror enligt den kristna tron”) och menade att det inte sa så mycket om vilka som var ”riktiga” kristna. Det är väl inte så lätt att dra gränsen? En del som kallas kristna är ju riktiga rötägg och en del är praktiskt taget helgon men har svårt att stämma in i trosbekännelsen.
Lewis menar att ett sådant sätt att tänka i själva verket tömmer ordet kristen på innehåll. Det måste svara mot något konkret om det ska kunna vara en beskrivning av verkligheten. Annars betyder ordet till slut inte mer än ”någon som jag tycker är kristen”, eller i värsta fall ”någon jag tycker är en bra människa”.
Vi får vara rädda om ordet kristen. Att vara kristen är trots allt inte ett betyg. Tvärtom är ju alla kristna samtidigt syndare. Man kan vara en bättre eller sämre kristen men det är inte samma sak som att man slutar vara kristen om man är en alltför dålig människa.
”Alexandros tillber sin Gud”, klotter från det gamla rom med en korsfäst åsna. Då var kristen ett öknamn.
Det här är nog tyvärr aktuella frågor i vår samtid också. Mycket spaltutrymme går åt till att bestämma vem som ska få kallas vad och det är många gånger väldigt hårt klimat mot den som får en dålig stämpel på sig. Då sitter människovärdet löst samtidigt.
Lämna ett svar