Jag har läst en bok igen. En om humor den här gången. ”Våga stå upp” av Karin Adelsköld. Jag tänkte att en bok om stand up comedy kunde vara bra för en predikant. Det är ju snarlika grejer, nästan.
Så här efter läsningen så kan jag ändå konstatera att det fanns några olika saker för prästen att lära sig av ståupparen.
En sak är att humor (givetvis) inte har något med huruvida man talar om allvarliga saker eller inte att göra. Det är bara dumt att dra upp en skarp linje mellan när det ska vara humor och när det ska vara allvar. Adelsköld skriver att
”humor är grundtillståndet men att vara helt allvarlig är onaturligt” (ungefärligt citat)
Även som föredragshållare kan man med fördel åtminstone ha några skämt i sitt tal. Det här gäller förstås också predikanter även om det är rätt ovanligt i vår kyrka. Vilket är synd.
Jag brukar själv försöka skämta en del men tänker nu att jag nog ändå har en hel del att slipa på. Inte minst tror jag att jag drar på långa, långa uppladdningar som leder till ganska enkla lustigheter. Nu har jag lärt mig att ju längre man bygger upp mot ett skämt, desto roligare måste det vara för att leva upp till förväntningarna. Det är därför riktiga komiker slipar på formuleringarna så noga. Här finns det att träna på.
Över huvud taget finns det en hel del tips och tricks och dyrköpta erfarenheter andra gjort att lära sig från boken. Vilket är en stor behållning med den.
En annan tanke jag fått med mig är att det ofta är väldigt bra att driva med sig själv. Det är nog inte heller så svårt att göra om man är präst eftersom det finns så mycket konstiga föreställningar om både kristna och präster.
Det kan vara roligt att driva med andra också men då gäller det att man samtidigt driver med sig själv, annars blir man bara dryg. Här finns också en verklig nöt att knäcka som kyrklig företrädare. Det är nämligen så att det bara är roligt att driva med andra om man slår från underläge. Att driva med såna som är under en själv är, återigen, bara översitteri. Det knepiga är att prästen kan ha väldigt skilda föreställningar än åhöraren om vilken status man egentligen har till varandra. Prästen har nog sedan länge slutat tänka på sig själv som en auktoritetsperson men det kanske inte åhöraren har. Säkrast att bara driva med sig själv, tror jag.
Det retliga med såna här böcker är att många småtips lätt försvinner ut i glömskan men ett och annat fastar förhoppningsvis.
Hur rolig ska en präst vara tycker du. Svara i kommentarsfältet med en skala mellan minus 10 och plus 10:
Lämna ett svar