Lite för mycket stök för pilgrimen?
Kan man vara pilgrim i bilen?
Jag bor, som den trogne läsaren vet, längs en pilgrimsled. Där ser det inte direkt ut som på bilden ovan men du fattar vad jag menar med den så småningom tror jag. Ett stenkast från huset där jag bor går leden mellan Husaby och Forshem över Kinnekulle. Det innebär bland annat att jag kör på leden så fort jag över huvud taget ska lämna hemmet.
Jag kan avslöja att jag inte direkt tänker på mig själv som en pilgrim varje gång jag susar fram där mot allehanda ärenden. Det är alltför hemtamt och vant och jag rör mig alltför snabbt för att det ska bli möjligt att se på världen med pilgrimens ögon under tiden.
Risken med det invanda
Det sätter på något sätt fingret på vad det ofta är som hindrar mig (och dig, tänker jag mig) från att lägga ut mer på djupet i våra liv. Att hastigheten är avgörande är inget nytt: ”bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud”, som vi sjunger. Däremot tål det att tänkas lite mer på det där med det hemtama och väldigt invanda.
Jag hörde en gång på en ekofilosof som gav oss i uppgift att sitta vid ett träd och tänka. Då och då kunde man byta håll så att man fortfarande satt mot trädstammen men med nya vyer för ögonen. Han hade ett uttryck för syftet med det och de orden har följt mig sedan dess:
”Ny utsikt för ny insikt” /Rolf Olsson
Jag tror att det ligger något väldigt sant i det. I den vanliga vardagen är det så svårt att lyfta blicken och tänka i nya banor men när man kan byta omgivning för en stund eller kanske för en längre tid så ter sig allt ofta ganska annorlunda. Jag tror det här är en av hemligheterna bakom pilgrimsvandrandet; den som bryter upp från det gamla och kommer som en främling till en ny plats får se på livet med nya ögon.
Samtidigt värjer jag mig för det här sättet att tänka. Jag tänker också på något annat som de gamla ökenfäderna sade och som jag tror är lika sant:
”Stanna i din cell och den ska lära dig allt”.
Tanken är här tvärtom. Vi måste stanna och gräva där vi står för att uppnå självkännedom. I allt det vardagliga kan vi möta oss själva hela tiden. Hur reagerar jag när något går mig emot? När det går bra för mig? Varför gör jag det, vad säger det om mig? Den som alltid är i rörelse är ju också i värsta fall alltid på flykt och rör sig på ytan i sitt liv.
Problemet med den andra vägen är kanske att den kan vara så smärtsam. Det kan vara helt övermäktigt att orka stå kvar mitt i det som är svårt. Särskilt om livet känns låst och omöjligt att förändra på något sätt.
Pilgrimen kanske kan blanda de båda sätten att tänka?
Det kanske är så att den som vandrar som pilgrim går så pass långsamt att han eller hon ”kommer ikapp sig själv” i lagom stora doser? Man kan fundera på just så mycket som man orkar hantera för tillfället men man slipper släpa runt på hela livssituationen runt omkring samtidigt?
På väg mot målet
För att återvända till mina bilturer på pilgrimsleden så har jag en tanke till om det. Även på vanliga resor händer det faktiskt saker med oss. När man kliver i bilen kanske man är uppfylld av den stökiga frukosten eller vad det nu kan vara men när man kliver ur bilen i andra änden kan man ändå på något sätt vara beredd att ta sin ann ett viktigt möte eller vad det kan vara. Det här kan vi kalla ”ställtid”, det tar tid att ställa om och det gör vi ofta med tiden då vi reser.
Det är som att själva resandet är en bild av förberedelse för nästa händelse. Om man tänker sig pilgrimens väg framförallt som vägen mellan vaggan och graven så blir det här starkt. Vi kommer från något. Vi är på väg mot något. Dagens sista citat står på Selma Legerlöfs gravsten och är ett citat ur körkarlen:
”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!”
Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar