Schackspel. Spelar man mycket blir man bra på… schack.
Jag läser i en bok om hjärnan just nu och det har fört mig in på en del nya tankar om andlig övning. Även det andliga måste väl ha med hjärnan att göra?
Jag skrev för ett tag sedan om Karin Johannessons bok ”helgelsens filosofi” (läs gärna det jag skrev om den, för det är bra grejer, publicerade och allt) där hon hävdar att från Luthers perspektiv kan man inte ”träna sig” i det andliga livet på samma sätt som man tränar upp muskler. Vi blir på ett sätt aldrig bättre än vi är i moralisk mening utan förblir syndare, samtidigt så sker det ju något slags växande inom den kristne. Frågan är bara vad denna växt består i?
Att träna hjärnan
I Johan Norbergs ”Hjärnrevolutionen” har jag lärt mig att hjärnan ständigt är i förändring och i allra högsta grad är något man kan träna. Man kan göra undersökningar och se hur kopplingarna i hjärnan dras om för att hjälpa oss bli tillräckligt bra på de utmaningar vi ställer den inför.
Det är emellertid så att det är lätt att träna hjärnan på specifika saker (som att spela schack) men det innebär väldigt sällan att detta visar sig i ökad förmåga på andra områden (som IQ-tester). Vi blir bra på just precis det vi övar på.
Om vi lägger av med schack så avtar vår schackförmåga efter ett tag. Tvärtemot vad många tror så använder vi inte 10% av hjärnan utan precis varenda liten del. Så fort något område blir ledigt så lägger någon annan funktion som behöver expandera beslag på platsen. På det sättet är hjärnträning ganska likt muskelträning. Vi blir bättre när vi tränar och så länge vi utmanar oss själva med mer och mer så får vi mer och mer muskler. Kör vi den vanliga löprundan uppehåller vi det vi har och slutar vi helt så avtar musklerna med tiden.
Sett ur det perspektivet så handlar det vanliga motionslivet mycket om att upprätthålla vanor. Vi blir aldrig klara så att vi sedan kan sitta och iaktta vår färdiggjorda träning. Den är hela tiden något att uppehålla.
Andlig träning
Vad har det här för bäring på ”andlig träning”? Om vi antar att hjärnan har betydelse också för det andliga livet (och det är ju rimligt att anta) så kanske det ändå är så att vi kan träna på ganska många saker. Det är bara det att effekten är begränsad.
Man kan till exempel ordna sina vanor för ett regelbundet böneliv så att man ber varje dag och firar gudstjänst på söndagen. Då blir man med tiden van vid det så att det inte känns lika motigt (i alla fall inte varje gång).
Man kan också engagera sig i sociala uppgifter och hjälpa utsatta människor. Den första gången man hjälper en tiggare kanske det känns svårt men med tiden vänjer man sig.
Man kan också öva upp sin förståelse för den kristna trons innehåll och inre logik, bli mer hemtam med bibeln och mycket annat.
Det är klart att det gör skillnad för livet om man gör sådana förändringar men man ska inte heller inbilla sig att det helt givet är så att det man lärt sig på ett område påverkar andra områden i livet. Jag kanske blir bättre på att be ofta men jag förblir lika snål, typ. Det är också så att om de här sakerna är viktiga för mig så gäller det att bygga in dem som vanor eller återkommande punkter i mitt liv, för jag kommer aldrig att bli färdig så jag kan luta mig tillbaka. Färdigheterna ”finns” liksom bara när man använder dem. Det är då man har glädje av dem. Förhoppningsvis blir de saker jag gjort många gånger så viktiga för mig att jag aldrig släpper dem helt, även om man inte alltid orkar engagera sig lika mycket.
Det här är ett skissartat resonemang som säkert har många brister men jag provtänker på som vanligt här på bloggen. Sen tycker jag det är tänkvärt eftersom det är fullt förenligt med den andra sanningen man som lutheran ska ha med sig; jag förblir en syndare hur många fromma vanor jag än lägger på mig eftersom jag hela tiden kan ”falla tillbaka”. Men vanorna kanske inte blir mindre viktiga för det? Just när jag ber, läser bibeln eller hjälper min nästa så är ju det något gott både för mig och andra!
En annan aspekt som jag tror är viktig är att den kristna tron talar om tron som en relation. Här är redan mina ytliga kunskaper om hjärnan slut men jag föreställer mig att ju närmare relation vi har till någon, desto mer formas vi av den personens inflytande. Så kanske det också är med Gud, att ”vi blir som vi umgås”. Om de goda vanorna gör att mötena med Gud blir av så kanske det också förändrar vårt sätt att relatera till olika saker över tid? Och ändå förblir vi oss själva.
Roligt att du orkat läsa igenom alltihop. Nu är jag nyfiken på hur du tänker, skriv en kommentar!
Lämna ett svar