10 blandade tankar på söndagen

Här sitter treenigheten på rad. Lika som bär är Gud.

Här sitter treenigheten på rad. Lika som bär är Gud.

Idag händer det väldigt mycket. Får se om det blir rekord i blandade tankar eller så.

Först av allt så är det konfirmationsgudstjänst för mina äventyrskonfirmander i Kinne-Kleva kyrka idag. Hoppas de slipper vara alltför nervösa. Själv tror jag att allt hänger ihop skapligt och ungdomarna är duktiga så det är nog ingen fara.

”Konfirmation” är en rätt knepig grej i vår kyrka. Det är lite oklart vad som är poängen med den nuförtiden när det inte längre är ”religiös myndighetsdag” eller så. På ett sätt kan man tänka att varje dag kan vara en konfirmationsdag och varje trosbekännelse en konfirmation (vi bejakar livet i tron). Det borde göra pressen lite mindre just kring konfirmationsgudstjänsten? Det blir annars lätt lite konstigt fokus när man ska vara duktig inför släkten och såna grejer mitt i alltihop.

En rolig grej med den här konfirmationen är att vår organist kommer spela musiken till ”Indiana Jones”. Det gör hon bara av godhet tror jag. Det finns kantorer som älskar såna lustigheter. Andra inte. Det hindrar inte att hon är en helt fantastiskt organist på alla sätt.

Nästa stora grej är ikväll då min fru avskedspredikar i Tidavads kyrka. Jag ska försöka klara att hålla ordning på barnen där fast det blir väldigt sent för dem och förhoppningsvis höra lite av vad hon säger också.

Idag är förresten ”heliga trefaldighets dag”. Jag SKULLE alltså kunna lägga in en riktigt lång och snårig utläggning om treenighetsläran i konfirmationen… men nä, det gör jag förstås inte.

För dig som fortfarande funderar på vad som är grejen med pingsten så hittade jag den här fina LEGO-filmen som reder ut storyn. Bästa detaljen är att prästen behöver dubbeldäckarbänkar till kyrkan för att få plats med allt folk..

Det är spännande att höra på folk. Jag hörde på Eric Schüldts pod ”60 minuter” med Malena Ivarsson och blev mycket förvånad när hon svarade ungefär som jag brukar göra på frågor om vad kärlek är och varför det är problematiskt med den romantiska kärleken och sånt. Hon är visst prästdotter men fick göra revolt mot mycket.

Idag är det sista dagen i maj. Jag ska arbeta här några dagar in i juli också men i princip är det så att jag påbörjar min sista månad som husabypräst i morgon.

Livet som lam anka kulminerar alltså snart.

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Du ska inte bli en frommis

SÅ HÄR ser en RIKTIG kristen ut! Eller? (det här är st Patrick)

SÅ HÄR ser en RIKTIG kristen ut! Eller? (det här är st Patrick)

På söndag är det konfirmation. Som vanligt vid den här tiden funderar jag mycket på vad konfirmanderna fått med sig från sin konfirmandtid. Realistiskt sett så vet jag ju att vi kommer se mycket lite av de flesta av dem framöver men också att konfirmandtiden är väldigt betydelsefull för många.

Mest undrar jag om det framstår som ett realistiskt alternativ för dem att börja se på sig själva som kristna. Ordet ”kristen” verkar ha blivit smalare och smalare med åren. Numera är det nog bara en väldigt snäv grupp som själva betecknar sig så. Delvis på grund av sekularisering och sådant förstås men också för att ordet fått en mer exklusiv innebörd med åren. Detta är en åsikt jag stött på i media på flera håll de senaste dagarna. Kanske är det frikyrkorörelsen som med tiden fått genomslag med att betona vikten av personlig tro och ett medvetet ställningstagande? Inget av det är dåligt i sig förstås men det blir knepigt om känslan blir att det är någon annan som ska bedöma om man är kristen eller inte. Om man ingår i rätt gruppering.

Jag minns hur pedagogen på ett konfirmandläger jag var ledare på pratade om vikten av att förklara för ungdomarna att det inte handlade om att de skulle bli ”frommisar”. Att se sig som kristen får inte innebära att helt anpassa bort sig själv och formstöpa sig till likhet med någon marginaliserad grupp. Man ska ändå fortsätta att vara sig själv. Annars förstår jag också om det inte verkar särskilt lockande med den kristna tron.

Skriv gärna en kommentar om du känner igen den här rädslan för att ”bli en frommis”, eller för den delen håller med om att ordet ”kristen” blivit för snävt. Håller du med?

Bön från en AA-medlem

En bild av frid och att veta vart man är på väg?

En bild av frid och att veta vart man är på väg?

Det är ett tag sedan vi bad ”fredagsbön” här på Vandra Vägen men idag är det ju fredag igen så vi tar nya tag. Jag har hittat en korthuggen och bra bön i Skara stifts bönbok ”Dig söker jag” (1999). Den är signerad ”AA-medlem” och enkelheten och ärligheten i den är slående. Den vill jag gärna be tillsammans med dig idag var vi nu än sitter i det stora internettet. Låt oss be.

Gud.

Jag ber om vägledning.

Att få känna frid.

Låt mig få se tecken

på Din närvaro.

Ske Din vilja.

Amen

 

”AA-medlem”

När de kristna svek judarna första gången

På denna gamla kyrkmålning ställer man det nya förbundet i stark kontrast mot det gamla på "lagens tid". Människan i mitten bör välja den ljusa framtiden genom kristus.

På denna gamla kyrkmålning ställer man det nya förbundet i stark kontrast mot det gamla på ”lagens tid” med syndafall och död. Människan i mitten bör enligt målaren välja den ljusa framtiden genom kristus.

Jag fortsätter skriva om relationen mellan judar och kristna (jag började häromdagen: ”Guds båda folk?”). Jag lyssnade för en tid sedan på vår stiftsteolog Kamilla Skarström Hinojosa och fick lära mig nya saker om hur det gick till när relationen mellan judar och kristna först gick åt skogen. I korta drag var det som följer.

Den tidiga kyrkan ansågs i romarriket vara ett slags judar, vilket ju inte var så konstigt eftersom de var det. Med tiden så var det alltfler kristna som kom från hednisk bakgrund men de räknades ändå som judar eftersom de inte på något sätt brutit med den judiska tron. De var monoteister med skilde ut sig genom att tro att Jesus var messias. De skilde också ut sig genom att de hednakristna inte levde efter alla budord.

Att räknas som judar var ibland jobbigt eftersom romarna ofta hyste en hel del förakt för judar men oftast var det väldigt bra. Judarna hade nämligen också en del viktiga privilegier. Eftersom de vägrade erkänna andra gudar än den ende guden så var de befriade från kravet på att tillbe andra gudar, till exempel att tillbe kejsaren om gud. Många romare beundrade också judarna och en stadig skara ”proselyter” (se där, ett ord från den knepiga pingstdagstexten!) valde att ansluta sig till judendomen.

Vatttendelaren kom i samband med det ”judiska kriget” år 70 då judarna reste sig mot rom, blev krossade militärt, skingrades och fick templet förstört. I samband med det blossade mycket judehat upp även runtom i resten av världen där judarna levde utspridda på olika orter.

De kristna ställdes inför ett problem och en frestande möjlighet. Nu när det inte var lika fördelaktigt att räknas som judar längre valde de att fjärma sig från den judiska identiteten. De betonade kraftigt skillnaderna mellan sig själva och judarna och samtidigt kämpade de för att få behålla privilegierna som tillkommit judarna. För att göra det uppfann de vad vi nu känner som ”ersättningsteologin”. Judarna har ersatts av de kristna som nu är det sanna Guds folk. De kristna står för den rätta uttolkningen av bibelns skrifter.

Många kyrkofäder (som jag annars är van att hålla högt) ägnade sig åt det här projektet, såsom Tertullianus, Chrysostomos (som i åtta bevarade predikningar framhöll hat mot judarna som en kristen plikt), Marcion, Origenes och så vidare. Augustinus ansåg att judarna skulle tvingas leva i slaveri eftersom de dödat frälsaren Jesus.

Där började en lång, lång kristen tradition av antisemitism. Jag antar att när väl bollen var i rullning så var den svår att stoppa. Många gånger är det så att vi inte handlar illa mot någon för att vi tycker illa om dem, istället övertalar vi oss själva att vi tycker illa om de vi behandlar illa (för att undvika känslan av kognitiv dissonans, att vi handlar ologiskt). Behandlar vi någon illa vill vi rättfärdiga med att de förtjänar det.

I våra dagar har svenska kyrkan (och många andra kyrkor) tagit fullständigt avstånd från all sorts antisemitism, läs gärna dokumentet ”Guds vägar” där det här reds ut. I praktiken är det förstås så att många mindre lyckade tankemönster lever kvar oreflekterat. Det får vi nog hålla på med ett bra tag med att förbättra.

Det där var den historiska bakgrunden till mycket elände och förföljelse för det judiska folket och en utarmning av den kristna teologin genom att man glömde bort alltför mycket av sitt judiska arv. Nu gäller det att vi lyckas laga mycket som gått sönder och hitta bättre tankemönster i framtiden,

Gissa bilden del XLVI

Vad föreställer bilden?

Vad föreställer bilden?

Det har redan gått ett bra tag sedan förra bildgåtan. Den såg ut som ovan och jag var helt säker på att det här var en av de allra svåraste bilderna jag haft. Men så verkar det inte varit. Det kom snabbt många rätta svar. Äras bör Rosa, Thorsten, Rebells (tror jag kunde?) och Simon.

I Daniels bok kapitel 5 står det om kung Belshassar som ställer till ett stort gästabud för att fira sina segrar. För att verkligen uttrycka sin makt tar de de heliga kärlen i silver och guld från det plundrade templet i Jerusalem för att äta och dricka ur.

Plötsligt ser de en hand som skriver på väggen (med eldskrift enligt bilden ovan), några ord på hebreiska som ingen närvarande kunde läsa men de blev förstås mycket rädda allihop.

Tills slut blir Daniel tillkallad och han tyder ut orden: ”Mene mene tekel u-farsin”, vilket han översatte med ”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.  Ditt rike har delats och givits åt meder och perser.” Det var alltså en dom över en dålig regent. Samma natt mördades Belshassar och en annan blev kung i hans ställe.

Samma motiv.

Samma motiv.

Det är mäktiga ord det där om att vara vägd på våg och funnen för lätt. Till innehållet kanske berättelsen påminner om Jesu liknelse om mannen som hade så stor skörd att han planerade för enorma nya lador men så dog han samma natt. Det är bra att minnas att vi ändå förblir människor även om vi samlar på oss makt och egendomar. Liv och död rår vi inte över.

Här är nästa bildgåta, nummer 46! Den här tror jag är riktigt svår men jag tror jag själv vet vad den föreställer i alla fall så vi kör. Vad är det som händer här?

En riktigt lurig bild. Tror jag. Vad tror du den föreställer?

En riktigt lurig bild. Tror jag. Vad tror du den föreställer?

 

Guds båda folk?

St Hans kyrka i Linköping

St Hans kyrka i Linköping

I nya testamentet står det om de tidiga kontroverserna bland de som trodde på Jesus som Messias. Till en början var ju alla Jesus lärjungar och apostlarna och kvinnorna runt honom judar. De fortsatte dessutom vara judar, det var bara det att de var övertygade om att Jesus var den Messias de väntat på. Om än på ett helt annat sätt än de väntat sig att Messias skulle agera.

Frågan som snabbt uppstod var huruvida de hedningar som snart började ansluta sig till de Jesustroende skulle behöva bli judar först för att kunna bli kristna. Skulle de omskäras och leva efter alla buden i toran? Med Paulus i spetsen kom de tidiga ledarna fram till att hedningarna inte måste bli judar. De fick fortsätta leva efter de bud som gällde alla folk alltifrån Noas dagar men i övrigt tänkte man sig att Gud hade andra planer för de ickejudiska folken så de behövde inte alla bli judar.

Efter bara några hundra år var situationen helt tvärtom. De hednakristna dominerade nu helt i antal och gick fort skilda vägar med sina judiska kristna syskon. Jag ska skriva mer om den perioden om någon dag eller så. Hur som helst tog de hednakristna avstånd från de judekristna så till den grad att de kom fram till att MAN KUNDE INTE VARA KRISTEN OM MAN SAMTIDIGT VAR JUDE. Ville man vara kristen krävde de att man skulle ta avstånd från det judiska sättet att leva.

Hur det kunde bli så ska jag bena vidare i här på bloggen men idag kan vi nöja oss med att ta en titt på bilden ovan. Den är tagen i S:t Hans kyrka i Linköping som är målad med motiv från uppenbarelsebokens inblick i himlen. Vi ser Guds tron i mitten och runt den det som skildras i Uppenbarelseboken 4:4:

”Och runt om tronen såg jag tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste, klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet.”

 

Att de är 24 tolkar jag (och jag tror jag är på säker mark här?) som att det är representanter för de 12 stammarna i Israels folk, men också 12 till som representerar de nya troende genom de 12 apostlarnas arbete. Det förbund som räcks till alla folk betyder inte att Gud på något sätt skulle brutit sitt eget förbund med det judiska folket. Här är de alla samlade sida vid sida. Två Guds folk?

Det kommer mer av de här tankarna framöver för det har en hel del konsekvenser för hur vi bör tänka om både det ena och det andra. Skriv gärna en kommentar om hur DU tänker!

Pingst och avskedspredikan

Babylons hängande trädgårdar. Är det tornet i Babel vi ser där i bakgrunden?

Babylons hängande trädgårdar. Är det tornet i Babel vi ser där i bakgrunden?

Igår avskedspredikade jag i samband med tusenårsmässan i Husaby på pingstdagen. Det är ett tag kvar innan jag ska flytta men det här var ett bra tillfälle då folk är samlade. Jag fick höra så väldigt fina och uppskattande ord att det känns långt in i själen och jag känner mig väldigt tacksam. Och så en massa andra känslor i en enda härva. Som det kan vara.

Här är i alla fall den predikan jag höll igår. Hoppas den blir till välsignelse för dig!

Avskedspredikan pingstdagen 2015 Husaby

Läsningar 1 mos 11:1-9, apg 2:1-11, Joh 14:25-29

Vad är det vi firar när vi firar pingst? Jag tänker mig om man kom från NLT och intervjuade fem på stan så skulle man ha svårt att få något bra svar. Och det är nog så med många andra av oss att om man pressade oss lite mer med vad som verkligen är GREJEN med pingsten och Anden och så skulle det inte vara så lätt för alla. Man kan dra det hela ett steg längre ändå och fråga sig: alla de där som var i Jerusalem (partherna och mederna och elamiterna och så), vad var det de var där och firade? Svaret på den frågan är att de också firade pingst. Den judiska pingsten, eller Shavout, eller veckohögtiden. Den är det inte många som känner till?

För att veta vad det är VI firar så ska vi titta lite på vad DE firar, och firade redan då.

Den judiska påsken har många koll på. Den firas för att Israels folk blev befriade från slaveriet i Egypten och ledda ut i frihet av Gud genom sävhavet och ut i friheten. De slapp sina grymma slavdrivare och kunde stå trygga på andra sidan havet och jubla över sin frihet.

Och där kunde man tro att allt var klart men så ser inte Judarna det. När de gått en bit genom öknen och kommit till Sinai berg fick de ta emot stentavlorna med budorden som tecken på förbundet Gud slöt med dem. Och därtill fick de ta emot en massa andra bud som sammantaget skulle påminna dem, och det judiska folket än idag om det stora som hänt: Han blev deras Gud och de blev hans folk. Och det var först DÅ som de verkligen blev fria. De var inte slavar. Och de var inte övergivna och utlämnade åt sig själva.

Smaka på det lite. Det var först då som de verkligen blev fria, när de hade fått en ny och god Herre som tog sig an dem. Så brukar vi kanske inte tänka men visst är det så? Människan är inte skapad för att vara helt fristående. Vi vill höra ihop med andra, ha en plats som är avsatt för oss. Höra hemma någonstans. Visst hade de irrat i öknen ett tag men vad var det för frihet? Mer övergivenhet egentligen? Nu blev de fria TILL att leva som livet ska levas.

Den judiska pingsten är alltså en fest i tacksamhet över förbundet med Gud. Och därtill firade man skörden med att bära fram de första grödorna inför Gud.

För att återvända till apostlarna på pingstdagen så var det alldeles uppenbart för de judiska läsarna av den skildringen att det här hörde ihop med förbundet på Sinai. Det var dån och eld när helig Ande utgjöts över lärjungarna. På denna dag, när man påminde sig och förnyade sin trohet mot förbundet så gör Gud detta. Gud förnyar förbundet på ett nytt och mäktigt sätt.

Och innebörden är på ett sätt densamma. Det judiska folket fick förbundet genom buden som skulle påminna dem om att de är Guds folk. Apostlarna (som ju också redan var judar) fick ta emot Helig Ande som skulle påminna dem och påminna oss om detsamma: Anden viskar i våra hjärtan och påminner oss om att vi är Guds barn. Du tillhör Gud. Du hör hemma där. Det finns ett placeringskort med ditt namn på någonstans vid Guds stora bord. Gud har befriat oss från att stå under grymma slavdrivare till Herrar (de kanske inte heter Farao men de heter säkert andra saker) men Gud har också på eget initiativ gjort oss till sina.

Den heliga Anden är treenighetens doldis. Den gör inte så mycket väsen av sig själv utan verkar i det fördolda och sprider hellre ljus över Jesus åt oss. I en av våra nya mässånger står det de här orden som jag tycker talar till mig om vem Anden är:

Du som bor i mig i varje andetag

Fyller mig med mod och kraft när jag är svag

Talar till mig med en röst jag kan förstå, äran är din.

Talar till mig med en röst jag kan förstå. Bland alla parther och meder och kretensare och araber så fanns det faktiskt också en riktigt långväga pilgrim från Skaraborg också, det är inte så känt men så var det faktiskt. Och när han kom dit fick också han höra en av apostlarna tala om Guds mäktiga gärningar på klingande västgötska. Så sägs det i alla fall.

Och var det inte så så kunde det ha varit så. Poängen är att Gud kan tala till oss på vårt eget språk. På det sätt som talar allra djupast till oss personligen. Så har det faktiskt alltid varit. Om vi tycker att bibeln är svår att förstå så är det för att Gud talade till människorna i bibeln på det sätt som var begripligt för dem, sedan kan det vara trixigt för oss att förstå för att vi i en så annorlunda kultur än de. Det är därför vi har predikningar så att vi kan översätta till något som talar till oss. Gud talar inga allmänna sanningar om världen, för det skulle ingen av oss förstå med våra små horisonter, Gud är som en bra talare och väljer perspektiv efter den han talar till. Som den stora kommunikatör han är så hittar Gud vägar till våra hjärtan. Anden talar varje hjärtas språk.

Jag skulle hemskt gärna säga mycket om babels torn också men jag ska hålla det kort. Jag har tänkt ett tag att jag skulle ha en tegelsten på mitt skrivbord. En sådan som de hade när de byggde tornet i babel. Det står också varför de ville bygga ett torn ända upp till himlen: ”Vårt namn blir känt”. De ville inte ha någon Gud, de ville själva bli så stora att de var som Gud. Det är nog inte heller en slump att tornet ligger i Babel, det påminner om det stora världsimperiet Babylon där texten förmodligen skrev ner. Makten har alltid hållit på med att bygga sig världsrykte på det här sättet. Gud visar vem som verkligen har makten (och egentligen är ju löjligt att ett tegeltorn skulle kunna nå himlen) genom att peta lite på deras projekt och visa hur omöjligt det är. Hur långt de är ifrån att vara Gud, hur mäktiga de än tror att de är.

Jag tänkte att min tegelsten skulle kunnat ha några väl valda ord på sig ”till att bygga mig ett stort namn” eller något sådant skulle passa. Jag håller på med såna byggen hela tiden, och det tror jag du gör med. Man vill gärna imponera, få status och inflytande, vara någon stor i andras ögon. Hur som helst vill man inte vara minst. Sten för sten bygger vi upp bilden av oss själva eller av vår grupp. Och samtidigt bygger vi oss ett helvete. Istället för att nå himlen.

Man kan tänka att Gud är småaktig och svartsjuk och försöker hålla människorna nere genom att stoppa deras bygge men det är nog inte det som händer. Idag tar jag mig rätt stora friheter i tolkningen för jag tänkte ha den som en bild av Jesus.

Gud steg ner står det. Till en hel värld upptagen med att bygga torn. Och han skapade förvirring i deras språk. Alla var överens om vad som gällde, vad som var målet med livet. Här var en som stod för ett helt annat sätt att leva. Lyssnar vi på honom så kommer bygget av sig. Han sade det han säger till dig och mig nu: Varför försöker du bli stor? Du behöver inte det. Du är någon: Guds älskade. Ingen kan ta det ifrån dig. Låt den där stenen ligga och ägna dig åt något annat. Något du verkligen blir glad av. Hjälpa nån kanske? Eller höja blicken och se det vackra omkring dig? Du tror kanske att du bara är stor om någon annan är mindre men jag säger dig. Jag gör mig minst av alla. Och Jesus går så långt ner att han ger sitt liv. Och uppstår på nytt. Släpper du taget om ditt eget så är du inte en nolla. Då faller du i Guds händer.

Det säger oss också den heliga Anden. Den heliga Anden är Jesu ande står det. Man kan också tänka sig att den är Jesu ANDA, vi får försöka leva i Jesu anda. Med Jesu syn på livet. Det vill Anden hjälpa oss med. Ett liv som utgår från att vi har en plats, hör hemma och så utan att behöva meritera oss.

Här är tusenårsaltaret. En sten för varje församling i stiftet. Byggt för att Guds namn ska bli stort. Må Guds namn bli stort i våra liv och genom våra liv. Då blir det inte ett fängelse utan livets källa.

8 blandade tankar på pingstdagen

Ändrar för nya vindar? Anden har ofta med vind att göra i bibeln.

Ändrar för nya vindar? Anden har ofta med vind att göra i bibeln.

”De komma från öst och väst, de komma från syd och nord, att sitta till bords hos Jesus en gång och höra hans välkomstord” -så är texten till en gammal läsarpsalm. Och så är det något som faktiskt sker idag i Husaby. Pilgrimer kommer vandrande från de fyra väderstrecken och möts i Husaby där pastoratets enda gudstjänst för dagen firas klockan 15.

Det är oklart in i det sista om jag kommer hinna fram i tillräckligt god tid om jag är med och vandrar. Det är ju en del att förbereda på plats i Husaby också.

Det är dagen jag får leda hela ”Husabymässan” för första gången. Och så är det dagen för min avskedspredikan.

Jag är egentligen kvar här till sista juli men det vore dumt att försöka dra ihop något slags sånt här tillfälle mitt i sommaren. Jag ska villigt erkänna att jag är rätt spänd inför dagen men själva predikan är jag inte så orolig för. Mer då en massa saker runtomkring.

Pingsten är en sån där helg som är otroligt stor och viktig i det kristna kyrkoåret och som händelse i nya testamentet men som har väldigt oklar innebörd för gemene man. Nu sedan annandag pingst försvunnit som helgdag är det inte ens säkert att alla märker att det är pingst över huvud taget.

Jag får väl ta och lägga upp den där avskedspredikan i morgon så får vi se om det blir klarare med innebörden.

När jag söker lite på bloggen om vad jag skrivit om tidigare om pingst så inser jag att jag hållit på ett tag nu. Det är mycket som redan är sagt om man säger så.

Jag har förresten smugit igång lite med att ha statistik till bloggen igen. Det verkar som att ni finns där ute och läser det jag skriver. Det gläder mig mycket.

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Gästpoesi: Av rädsla för Jag

Det är lätt hänt att man gör sina konster för att se bra ut i andras ögon.

Det är lätt hänt att man gör sina konster för att se bra ut i andras ögon.

Dagens bloggpost består av ett stycke poesi. Upphovsmannen är inte jag denna gång och  har önskat vara anonym. Jag tror hur som helst det är ord för många av oss att känna igen sig i. Gör du?

Av rädsla för Jag

Om du får veta vem jag är.

Om jag låter dig få se Mig,

bakom alla skal och murar.

Vill du då fortfarande vara min vän?

 

Jag vågar inte fråga, vågar inte visa,

av rädsla för ditt svar.

Så jag fortsätter med charaderna…

Förtrycker och förnekar Mig,

allt för att inte förlora dig

 

 

En nära-döden-upplevelse i bibeln

Himlen är öppen över Stefanus

Himlen är öppen över Stefanus

För några år sedan orsakade neurokirurgen Eben Alexander världsrubriker genom att hävda att himlen fanns på riktigt. Han hade levt hela sitt liv med en strikt materialistisk syn på världen men så hamnade han i koma och hade en ”nära-döden-upplevelse”. När han vaknade upp igen gjorde han det med ett helt annat sätt att se på tillvaron. Han hade fått erfara det han kallar ”himlen”. En tillvaro större och bortom det vi ser.

Vägvisare till himlen

Vägvisare till himlen

Jag har läst hans andra bok ”vägvisare till himlen” där han återger de berättelser andra som känt igen sig i hans egen berättelse berättat för honom i tro att han kunde förstå dem.

Det är en mycket intressant bok. Ibland lite utmanande för mig som kristen men som jag förstår det är det mesta han skriver ganska lätt att förena med kristen tro. Det är hur som helst väl dokumenterat att mängder av människor haft nära-dödenupplevelser eller andra erfarenheter av att stå inför en djupare verklighet.

Jag har funderat en del och kommit att tänka på en del bibelställen som är intressanta i sammanhanget. Framförallt tänker jag på vad som kan tolkas som en nära-dödenupplevelse i nya testamentet:

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.  Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”  Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång  och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.  Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Apg 7:54-59

Det är diakonen Stefanos som är i dödsfara efter att ha vittnat om Jesu uppståndelse som ser himlen öppen innan han blir dödad.

Jag tänker också på andra tillfällen då ”himlen är öppen”. Som när Paulus möter Jesus på vägen till Damaskus, eller i den här märkliga passagen från 2 Kor 12:

Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen.  Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud –  blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. (2 kor 12:2-5)

Här finns ganska stora likheter med de berättelser Eben Alexander delar. Som jag förstått det så skriver Paulus, trots att han låtsas motsatsen, nog ändå om sig själv fast han försöker låta bli att skryta med sina erfarenheter.

Andliga erfarenheter förekommer visst oftare än man anar och hos de mest skilda människor. Och det finns förstås mönster i upplevelserna, de liknar varandra. Som teolog får man helt enkelt ta det som ett fakta men också påminna om att hur vi sedan tolkar våra upplevelser beror mycket på vår världsbild i stort.

Vad tänker du om nära-dödenupplevelser och andra liknande fenomen? Skriv en kommentar!