Världens ände ligger i andra änden

 

Spelar med andra änden. Ändan. Äh, ni fattar.

Spelar med andra änden. Ändan. Äh, ni fattar.

På kursen jag var på nyligen så fick jag även lyssna på Mikael Winninge från svenska bibelsällskapet. Han berättade bland annat att nya testamentets författare använder ironi när de skriver om ”världens ände” eller ”världens yttersta gräns” eller så. Ofta menar de nämligen Rom.

Rom var ju i de flesta människors perspektiv snarare världens centrum. Det var dessutom helt garanterat så människorna i själva Rom såg på saken. Frågan är om de ens hör Men för de första kristna blev perspektivet att det var i Jerusalem som världshistoriens största händelse skett och därifrån måste nyheten spridas ut till stackarna långt bort som inget hört.

Jag har flera gånger talat i liknande termer och sagt att ”till slut så nådde budskapet ända upp hit till oss uppe i världens ände”. Jag tycker att det är ett roligt och kanske nyttigt sätt att vända på perspektiven. Vi är nog rätt lika de där romarna i att övervärdera det som händer här hos oss (man skulle lika gärna kunna hävda motsatsen, att vi är väldigt upptagna av det som händer i kändisars liv och så, men det får vi ta en annan gång). Jag har en äldre släkting som nog tycker det mesta som händer utanför hennes by är rätt ointressant. Och ser man till sig själv så är det lätt att övervärdera sin betydelse.
Men världen snurrar inte kring mig, eller dig, eller ens någon av oss. Bara Gud är i centrum. En dag kommer allt snurra på utan mig.
Det vore spännande om du vill skriva en rad med vad du tänker om det här. Själv tänker jag att det kan finnas en del tröst att hämta i det. I alla fall för oss som är alldeles för oroliga över hur vi framstår i andras ögon.
”Nej, de tänker nog inte så eller så. De tänker nog inte alls på vad jag gjorde. De har mycket annat att tänka på så de gör nog det istället”.

Vad tänker du?

Vad gör himlen till himlen?

 

Planritning för "sovjeternas palats", en av många drömmar som fallit om ett himmelrike utan Gud.

Planritning för ”sovjeternas palats”, en av många drömmar som fallit om ett himmelrike utan Gud.

Det är som jag förstått det ganska vanligt att människor tror på ett liv efter döden utan att för den sakens skull nödvändigtvis ha en tro på någon gud. Man kan förstås ha olika föreställningar om himlen och det hänger säkert ihop med en massa saker (läs gärna om ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” också). Jag tänkte i all fall idag kort skriva varför det med bibliska glasögon på är omöjligt att tänka så.

I bibeln är Gud inte ensam i himlen. Där finns myriader av änglar och annat i ett väldigt hov runt Gud men på något sätt är det ändå så att ”Gud” och ”himlen” är synonymer. Himlen är helt enkelt Guds rike. Det finns en himmel för att Gud finns där.

Man kan se detta i matteusevangeliet. I andra evangelier talar Jesus om ”Guds rike” men Matteus använder istället termen ”himmelriket”. Med det menar han precis samma sak. Det är bara det att Matteus förmodligen var en from jude som gärna gjorde en omskrivning för att slippa tala använda Guds namn.

När vi med våra nutida föreställningar läser en bibeltext och ser ordet ”himlen” så går tankarna väldigt fort till ett något luddigare liv efter döden med harpor och moln. Det vi borde öva oss i är att bromsa upp och testa att byta ut ”himlen” mot ”Gud” och se om betydelsen på bibeltexten förändras och blir tydligare.

Så. Nu övar vi alla på det från och med nu.

9 blandade tankar på söndagen

Nybyggare på väg mot nya destinationer. Som vi typ.

Nybyggare på väg mot nya destinationer. Som vi typ.

Idag är det min sista söndag. I alla fall min sista söndag i tjänst i Husaby-Ledsjö. det känns märkligt.

Temat passar ju bra när det gäller eftermälet. ”Att inte döma”. Jag ska i alla fall fira gudstjänst i Skälvum (10) och i Ledsjö (20 och med orgelmusiker) idag och dessutom döpa ett barn så det blir en fin avslutning.

Predikan kommer jag helt säkert lägga upp här för den är jag pompöst nöjd med. Det är då det brukar bli platt fall va?

Hur som helst talar Jesus mycket om att inte döma. Det verkar vara mer eller mindre detsamma som att älska sin nästa. Ge den en ärlig chans och så vidare.

Jag hörde en pod i veckan om hur svårt det är för bloggar nuförtiden och hur lite kommentarer man får mot i bloggens ungdom. Jag fick rätt mycket en känsla av att min blogg kanske lever i det förgångna och att de som är med i tiden gör på rätt annorlunda sätt nu. Å andra sidan känner jag mig lyckligt lottad som har så aktiva läsare. Tycker om er ska ni veta.

Jag jobbar på en bloggpost om allt jag lärt mig av min tid som kyrklig bloggare. Den tar visst tid att klura ihop. Jag tror jag lärt mig mycket i alla fall.

En väldigt rolig sak som hänt i dagarna är att påven släppt en encyklika om vårt ansvar för skapelsen och särskilt för klimatfrågan. Här är ..eh.. den officiella filmtrailern?

Jag vet inte så mycket om innehållet men huvudpoängen är att klimatfrågan inte bara är en teknisk fråga utan mer än något annat en moralisk fråga. Hoppas påven får lite tryck på makthavarna på något sätt.

Ibland kan man tycka att kyrkan håller på väl mycket med klimatfrågan men som jag ser det nu så är det verkligen en väldigt undanskymd fråga. Alla insatser för att föra upp den till ytan är viktiga.

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

En riktig kristen

 

En hund får sina sår förbundna av en som är förtrogen med sår. Första världskriget.

En hund får sina sår förbundna av en som är förtrogen med sår. Första världskriget.

 

Se, där är en riktig kristen

Undrar hur mycket som är spel

och om han vill spela

eller bara gör det ändå

 

Kristus visade sina sår

och därför

lever jag med mina

och att se andras

är som att se vår lagdräkt

 

Hjälp mig välja

den dräkten

framför

den vitmenade graven

 

”Fredagsbön” -dagens dos motgift

Melon som motgift? de verkar i alla fall ha det trevligt tillsammans.

Melon som motgift? de verkar i alla fall ha det trevligt tillsammans.

Fredag på Vandra Vägen betyder som ni vet bön. Jag har hittat en bön som jag tycker talar väldigt starkt in i vårt samhälle idag. Eller, jag vet inte, i alla fall kan man få intrycket från medier och sociala medier att vi är väldigt bra idag på att sätta varandra i fack och avfärda varandra på förhand idag. Vi får låta den här bönen vara en injektion med motgift i oss mot tendenser vi alla bär på. Bönen är nr 129 i svenska kyrkans bönbok (i psalmboken) och enligt anteckningen är den ”efter W Penn”. Nog om det. Låt oss be:

Gode Gud, låt oss inte strax förkasta

det som vi inte begriper.

Ge oss mod att möta det nya,

tålamod att söka fatta det främmande

och visdom att ta emot det goda

som kan finnas där vi minst väntat det.

Hjälp oss att vörda all god vilja

och ärlig strävan.

Och om vi avvisar en människas åsikter, bevara oss då från att visa bort henne själv. Amen

 

Värdskap i kyrkan

"Det goda värdskapet" -konsten att få människor att känna sig välkomna

”Det goda värdskapet” -konsten att få människor att känna sig välkomna

Värdskap

För ett tag sedan läste jag boken på bilden ovan ”Det goda värdskapet, konsten att få människor att känna sig välkomna” av Jan Gunnarsson och Olle Blohm. Det är helt klart en bok som riktar sig till näringslivet så det var lite spännande att se vad man kan ta med sig från den som kyrklig företrädare.

Författarna menar att det händer något fantastiskt när någon (i bokens fall ofta en företagsanställd) vågar ta steget till att se sig själv som en värd gentemot de han eller hon möter i tjänsten.

”Värdskap” förutsätter att den som är värd själv ser sig som det och anser sig ha befogenheter att agera på eget initiativ som företrädare för hela sitt sammanhang. Att vara värd kan man också bara vara på ett personligt sätt, utifrån sin egen personlighet, annars blir det inget riktigt värdskap. Likaså är generositet viktigt. Utan generositet inget riktigt värdskap.

Värdskap i kyrkan

Jag blir alltid glad när jag för upp ögonen för och får ord för något viktigt område på det här sättet. Det här med ”värdskap” är förstås oerhört viktigt i kyrkans sammanhang. Det finns också risk att det goda värdskapet är hotat när enheterna blir större och kraven på likadana rutiner för alla ökar. Det bästa vore förstår om alla kristna såg sig som värdar för andra som söker sig till kyrkan (eller ambassadörer ute i samhället för den delen). Vi tror ju på en Gud som är generositeten själv och värnar om det personliga.

I boken finns det ett citat som jag återger lite ungefärligt här

”Vi byter inte flygbolag för att flyget var försenat eller maten inte var bra. Vi gör det när vi blir nekade en extra påse jordnötter på planet”

Det är småskurenhet vi inte tål. Och där tror jag Gud är med oss. Tänk bara på liknelsen om mannen som fått mycket efterskänkt men ändå insisterade på att kräva in en skuld på 14:50 av sin broder. Värdskapet består mycket av små gester som vittnar om att man är mån om den andres välbefinnande.

Rollen kan förstöra mycket

De roller vi hamnar i kan förstöra mycket, eller bidra med mycket gott till värdskapet. Tänk dig till exempel en kyrkvärd som fått för sig att hans främsta uppgift är att hålla upp nivån av värdighet i kyrkan och en annan som fått klart för sig att hans främsta uppgift är att få folk att känna sig så välkomna och hemmastadda som möjligt. Båda delar ut psalmböcker men hur gör de det?

Som präst är jag ofta väldigt glad över att ha min roll som präst att utgå ifrån men det gäller att den inte hindrar mig från att framträda som en person under alla skrudar.

Du och jag får fundera vidare på hur vi är goda värdar i kyrkliga och andra sammanhang. Hur tänker du? Skriv en kommentar!

”Ve er ni kristna” -om Jesus och fariséerna

 

Fiender i kamp på liv och död. Så var det kanske ändå inte med Jesus och fariséerna?

Fiender i kamp på liv och död. Så var det kanske ändå inte med Jesus och fariséerna?

Det är dags att fortsätta skriva om Jesus i sin judiska miljö. Den minnesgoda läsaren vet att jag var på prästkurs nyligen med det som tema.

Biskop Åke Bonnier och överrabbin emeritus Morton Narrowe talade en del om Jesus konfrontationer med fariséerna. Det går emellanåt mycket hett till. Som här:

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.” (Matt 23:15)

Bilden vi får är förstås att Jesus och fariséerna var varandras totala motpoler. Allt de gjorde var dåligt och allt Jesus gjorde var bra. Tänker man vidare så märker man emellertid fort att Jesus verkar träffa på de där fariséerna rätt ofta. Det är till och med så att om man tittar riktigt nära på Jesus duster med fariséerna så rör det sig oftast (alltid?) om inlägg i den inomjudiska debatten (och där gick säkert debattvågorna betydligt högre än i vårt mystrevliga land). Det mesta hade de nog gemensamt men där de skilde sig åt uppstod dusterna.

Biskop Åke Bonnier kommenterade det här med att det ju oftast är de man står nära man vågar ta ut svängarna med i diskussioner. Man är på något sätt ofta hårdast i kritiken mot de man står nära. Värsta grälen är de i den egna familjen. Jesus kanske i själva verket stod fariséerna väldigt nära? Det var heller inte fariséerna som var Jesu fiender på så sätt att det var de som fick Jesus dödad. Den politiska makten fanns snarare i kretsen som skötte templet.

Morton Narrowe bidrog med ett scoop till när han hänvisade till ett ställe i andra judiska skrifter (jag hoppas att jag förstod det här rätt) där fariséer kallar andra fariséer fula saker på tema ”ve er fariséer”. De gör där precis likadant mot varandra som Jesus gör mot dem.

Kanske kommer vi ganska nära Jesu mening med citatet ovan om vi byter ut ”fariséer” mot ”kristna” och ser hur det blir. Det kan nog vara ganska tankeväckande:

”Ve er, ni kristna, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.”

Enligt Narrowe är det alltid så att judar bråkar med judar om texttolkning men det är å andra sidan ok, för man bedömer inte vem som får och inte får vara en del av folket efter vilka teologiska ställningstaganden man gör. Det hänger på förbundet med Gud. Där har vi kristna också något att lära av.

 

Våga vara operfekt av Brené Brown

"Våga vara operfekt" av Brené Brown

”Våga vara operfekt” av Brené Brown

Det är lika bra jag säger på en gång att jag blivit mutad att skriva den här bloggposten. Eller ja mutad och mutad, det är i alla fall så att Libris förlag skickat mig ett gratisexemplar av boken i förhoppning att jag ska skriva något snällt om den. Och det tänker jag göra också eftersom jag tycker den är mycket läsvärd, men nu vet ni i alla fall hur det ligger till.

Jag läste Brené Browns första bok (på svenska, den här nya är egentligen skriven före) ”Mod att vara sårbar” och upphöjde den till förra årets viktigaste bok och något som alla borde läsa. Läs gärna det jag skrev om den som bakgrund till Browns forskning och tankar.

”Våga vara operfekt” är skriven i samma anda. Författaren blandar sina forskningsresultat med erfarenheter från sin egen livsvandring och de konsekvenser hennes forskningsinsikter fått i hennes eget liv. Jag tänker mig att det som skiljer ut Browns böcker från självhjälpslitteraturen är att hon inte sticker under stol med att det är en smärtsam väg hon pekar ut. En återkommande sak hon skriver är sånt som

”Jag önskar så att det inte behövde fungera på det här viset och jag försökte hålla den här slutsatsen ifrån mig så gott det gick men tyvärr verkar det vara såhär”. (Ungefärligt och återkommande citat)

I gengäld beskriver hon också hur smärtsamma förändringar i hennes sätt att leva resulterat i ett mycket rikare liv med för henne och hennes omgivning.

”Våga vara operfekt” behandlar en hel hög utmaningar. Som hur man kan frigöra sig från andras åsikter eller kravet på sig själv att vara cool eller jämföra sig. Det är nog problem som alla känner igen sig i. Målet är att mer och mer leva ”helhjärtat” som Brown uttrycker det. Lustigt nog är detta med ”ett odelat hjärta” något som går mycket långt tillbaka i den kristna traditionen.  Det sammanfattar det mesta av ökenfädernas andlighet till exempel.

Över huvud taget är det intressant att se hur Brown förklarar att ”andlighet” är oerhört viktigt för ett gott liv . Då avser hon förstås inte någon specifik religion eller så utan snarare en livssyn där man ser sig själv som förenad med något större än sig själv.

Om jag ska gradera så tycker jag fortfarande att ”mod att vara sårbar” är den bok som alla borde läsa nu bums. Det där med just ”sårbarhet” sätter fingret på så oerhört mycket om var problemen i vår kultur ligger. Med det sagt så rekommenderar jag verkligen även denna bok.

Nu är nog förlaget nöjda med mig ;) ? Jag får bjuda på den helt enkelt.

Kan man vara kristen buddhist?

Tao Fong Shan

Tao Fong Shan, ”the Christ temple”

Jag skrev häromsistens om hur den unga kyrkan beslutade att man inte behövde bli jude för att bli kristen. Idag vill jag berätta lite om hur radikal den tanken är. Än idag.

På bilderna ser vi ”Kristustemplet” vid det andliga centret Tao Fong Shan i Hong-Kong. Jag besökte det under en studieresa 2009. Den platsen är resultatet av ett mycket märkligt missionsarbete.

Den norske missionären Karl Ludvig Reichelt verkade som missionär och var också expert på buddhismen. Han kom i konflikt med det norska missionssällskapet sedan han gjort en väldigt radikal tolkning. Han menade att precis som de första kristna inte behövde byta kultur helt och hållet och leva efter den judiska kulturen, så borde buddhister som blev kristna inte behöva bryta helt och hållet med sin egen kultur. Om vi ska se till vår egen ”hednakristna” kultur i Sverige så är det förstås så det gått till här. med. Mycket av kulturen var sig likt även om mycket också förändrades när man bytte tro. Det är förstås vanskligt att dra gränsen mellan vad som är ”religion” och vad som ”bara är kultur” men i princip, menade Reichelt, borde man lika gärna kunna vara kristen och leva med en buddhistisk kultur och med buddhistiska uttryckssätt som man kan fortsätta leva med uttryckssätt från sin nordiska kultur som man ”kristnar”.

Kors på templets tak!

Kors på templets tak!

På Reichelts tid i början av 1900talet var den rådande synen inom den kristna missionen att den som blev döpt också skulle börja klä sig i västerländska kläder och ta sig ett ”kristet” (= västerländskt) namn. Så hans idéer var väldigt radikala.

Så Reichert grundade ett nytt missionssällskap: ”Den nordiska kristna buddhistmissionen” och missionerade bland de buddhistiska munkarna utifrån sin djupa kunskap och inlevelse i deras seder och tankesätt. Och som jag förstått det gick det också ganska bra. Numera lever det inga kristna buddhistmunkar på Tao Fong Shan men det gjorde det ganska länge.

En buddhistisk kyrkklocka! Notera symbolen med korset som står i lotusblomman, planterat i den buddhistiska kulturen!

En buddhistisk kyrkklocka! Notera symbolen med korset som står i lotusblomman, planterat i den buddhistiska kulturen!

Jag hade förmodligen inte vågat göra som Reichelt och jag tycker hans idé om kristustemplet är en väldigt utmanande och uppfriskande tanke att återvända till. Problemet har ju inte direkt försvunnit. Att bli kristen handlar nog också idag ofta mycket om att börja följa andra oskrivna regler för hur man beter sig, vare sig de går att härleda till kristen tro eller inte.

Som jag förstår det är kristen tro enastående genom att den är förbluffande lätt att kombinera med snart sagt vilken kultur som helst. Ibland hör man att kristen tro skulle vara kulturimperialistisk och förstöra kulturerna där den drar fram men jag tror inte det är ett problem som ligger i den kristna tron egentligen. Det går uppenbarligen att vara kristen både utifrån en svensk miljö och utifrån en centralafrikansk. Den kristna tron är lika utmanande i båda miljöerna, den ger ris och ros åt alla kulturer. Man kan också se att det ofta är räddningen för stamkulturer när kristen tro når dem. Ofta betyder det att man får ett skriftspråk i och med bibelöversättningen och att man på det sättet kan bevara sina traditioner mycket bättre.

Ett kors sträcker sina armar över Hong-Kong i morgonljuset!

Ett kors sträcker sina armar över Hong-Kong i morgonljuset!

Desto värre är det ställt med den sekulära västerländska kulturen. Den ger sig ut för att vara så tolerant men den utplånar i rask takt lokala sedvänjor där den drar fram eftersom den har svårt att acceptera andra värderingar än de sekulära eller marknadens.

Är det här lika utmanande för dig som det är för mig? Skriv gärna en kommentar!

 

11 blandade tankar på söndagen

Gubbar och en maskin. Väldigt blandat kort.

Gubbar och en maskin. Väldigt blandat kort.

Lugnet har sänkt sig ganska mycket över Kinnekulle igen efter det dramatiska sökandet i Blomberg. Just nu är det bara väldigt sorgligt det som skett. Församlingen ordnade tillsammans med ungdomskören en väldigt fin musikgudstjänst med ljuständning och bön kring Lisa Holms död och det blir väldigt fint. Särskilt att det var just ungdomskören som sjöng, det blev så mycket hopp och livskraft i det.

Idag är det Johannes döparens dag, söndagen efter midsommardagen. Jag ska leda en friluftsgudstjänst så räkna med att det regnar över Skaraborg vid 15 i eftermiddag. I kväll ska jag vara med på en musikgudstjänst. Undan för undan tar jag avsked av ”mina” kyrkor. Idag tar jag avsked av Kinne-Kleva.

Idag ska jag förresten vara både kantor och präst i ett. Å andra sidan är en annan gudstjänstledare. Ovant för prästen men ekumenik är fint det. Tycker mycket om den lokala equmeniaförsamlingen.

Det är snårigt alltihop om hur midsommarhelgen och hur den går ihop med kyrkoåret och allt. Som jag förstått är det såhär.

Midsommar har med sommarsolståndet att göra. Eftersom vintersolståndet infaller på min mörka och korta namnsdag 21 december är förstås årets längsta dag sex månader från den, alltså 21 juni. Varje år. Eftersom man vill ha midsommarhelgen på en helg så inträffar midsommardagen någon gång mellan 20e och 26e juni.

Samtidigt är det så att Johannes döparen ska vara 6 månader äldre än Jesus och om det stämmer exakt så ska Johannes födelsedag vara den 25 juni, av någon anledning är det dock 24 juni som är johannes döparens dag enligt almanackan.

För att ytterligare röra till det så har någon myndighet med känsla för arbetslinjen vid någon tidpunkt flyttat Johannes döparens dag till själva midsommardagen så folk inte skulle få vara lediga för mycket. Numera ligger den alltså på söndagen. Tror det bytet skedde rätt nyligen.

Så. Har jag fattat rätt? Fritt fram för rättelser nu!

Apropå kortet ovan så borde det kunna vara från vilken byadag som helst i skaraborg under de kommande månaderna. Ett givet inslag är alltid att man ska starta någon riktigt gammal maskin. Det tycker alla om. Vi måste skaffa någon som vi kan ha att starta på friluftsgudstjänster eller nåt.

I veckan har jag hört om en kanotolycka på Ånnsjön vid Åre. Jag blir extra berörd eftersom jag paddlat en hel del och tycker jag stött på rätt mycket nonchalans för att man ska behöva tänka på säkerheten när man paddlar kanadensare. Ofta är attityden att det bara är fritt fram att lattja.

 

Här är en rolig film som du kan se och fundera på.

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!