Vart går vägen? Var börjar den?
Dagens bloggpost är en dikt. Något för dig och mig att meditera över?
Din väg
De gick sin väg
Jag går min väg
Du ska gå din väg
Gå ifrån
och gå till
Ingen har en karta åt någon annan
inte ens åt sig själv
Jag vet bara
att vägen börjar i hjärtat
Det är inte lätt
ens att komma till startplatsen
man kanske aldrig varit där
men där väntar
vår vägvisare
Vem har skrivit detta vackra och tänkvärda? Du själv?
Verkligen djup.
Vi hade en tavla här tidigare, men den orkade jag inte ha kvar då jag blev ensam, den löd:
Livet är som en vandring med grus i skorna.
Jag hörde en gång en liknelse som gick i liknande ord. Det finns olika sorters problem i livet, en del är som en sträcka man måste gå och inte kan komma undan, andra är som grus i skon som man kan ta bort så resan blir lättare. Kanske stämmer?
Jo det är jag som skrivit den. Roligt att du gillade den!
Svårt att våga välja väg ibland och sen vara säker på att man valt rätt. Det är väl ändå vägen som är livet inte målet. Målet är redan fastställt tror jag (himmelriket)
När du skriver det så tänker jag att det är rätt häftig grej med den kristna tron ändå, att man inte måste komma på målet för livet själv.
Lämna ett svar