Pilgrimens sju norska nyckelord

 

Olof den heliges död vid Stiklestad. Pilgrimsord inspirerade av honom blir nog rätt... dådkraftiga.

Olof den heliges död vid Stiklestad. Pilgrimsord inspirerade av honom blir nog rätt… dådkraftiga.

Vandra Vägen är ju en pilgrimsblogg även om det kanske inte alltid är helt uppenbart. Den som pilgrimsvandrat i Sverige har förmodligen kommit i kontakt med ”pilgrimens sju nyckelord”. Det är nu inte dem jag tänkte skriva om. I två bloggposter tänkte jag skriva om helt andra ord som passar för pilgrimen. Nyckelorden är ju, hur väl valda de än är, en enda mans verk -pilgrimsnestorn Hans-Erik Lindström – och pilgrimsperspektiven är många. I denna första bloggpost vill jag skriva om sju andra nyckelord för pilgrimen som formulerats i Trondheim och mer utgår från Norges kungahelgon st Olav: Jag kommenterar dem här lite fritt ur hjärtat. Läge att använda de här på nästa pilgrimsfärd?

De sju är:

Kraftfullhet -I kyrkans sammanhang talar vi ofta om det som är svårt eller våra brister. Nu är ju inte sårbarhet detsamma som svaghet men det är ändå intressant att tänka att vi kanske skulle prata mer om våra styrkor. Det vi kan, det vi klarar. Vad händer med oss då?

Beslutsamhet -Beslutsamhet har mycket med vilja att göra. Att bestämma vad man vill och hålla fast vid det.

Livsmod – Jag har skrivit om livsmod här tidigare. Det ligger egentligen tron väldigt nära även om det inte har så direkta kopplingar till trons innehåll. Hur stärker vi vårt livsmod? Vad får oss att misströsta?

Tjänst -Hur kan jag tjäna andra så att det blir något jag själv valt? Vad tycker jag är roligt? Viktigt? Vad finns det som måste göras? Vad för slags uppgifter tänker jag hör ihop med det kristna livet? Varför just dem?

Lyhördhet -Lyhördhet kan vi ha både för oss själva och andra. I vilka sammanhang vill vi höra och när vill vi helst stänga öronen? Ser vi det som en motsättning att lyssna till egna och andras behov?

Försoning -Borde vara det vi är bäst på som kristna. Här kan man fundera mycket på kärlekens initiativ, att ge plats för nåd och förlåtelse utan att sopa sanningen och det som skett under mattan.

Heliggörelse -Ett verkligt klassiskt begrepp för vår väg framåt som människor är att vi ska växa i helighet. På psykologspråk kunde man säga att vi behöver integrera vår personlighet så att den blir alltmer sammanhängande, man skulle också kunna tänka på de områden i våra liv som behöver helande (eller helna som Lars-Åke W Persson säger). Det kan handla om hela skapelsens upprättelse eller som man kanske oftast menar i kyrkan -det där att vi både förblir syndare hela livet och växer i vår tro. Ett gigantiskt område detta.

(Tack till bloggen pilgrimslivet där jag hittat sammanställningen)

Vad säger du om dessa norska nyckelord? Tilltalar de dig? Skriv en kommentar! Jag återkommer med ytterligare sju ”ledord” inom kort.

9 blandade tankar på söndagen

En som behöver en hel del vård. Illustration av alla sorters sår man kunde få i strid. Kanske en bra bild för medmänniskan?

En som behöver en hel del vård. Illustration av alla sorters sår man kunde få i strid. Kanske en bra bild för medmänniskan?

En dag ska jag hålla avskedspredikan och gå i pension. Dit är det ganska långt men idag ska i alla fall min föregångare i Dalstorp, Jösta Björling, göra det. Själv ska jag leda mässan och i övrigt gå runt och vara trevlig. Mina favoritsysslor alltså.

Idag är det den 13e söndagen efter trefaldighet och temat är ”medmänniskan”. Till skillnad från på min välkomstpredikan förra söndagen har Jösta en hel hög riktigt välkända bibeltexter att predika över idag. Kain och Abel. Och den barmhärtige samariern. Och ett ämne som är precis hur stort som helst. Det är lurigt det där. Ibland blir det bara ohanterligt när det finns för mycket att säga om texterna.

Bilden föreställer alla möjliga sorters sår man kan få i strid. Undrar hur en sådan bild som föreställer alla sätt en människa kan bli skadad på totalt skulle se ut, går det ens att räkna sätten?

Jag får återkomma med lite förvånande saker om den barmhärtige samariern i veckan. Sitter på lite kul grejer där.

I veckan som varit har jag dels varit på terminsupptakt med alla pastoratets anställda. Det var många det. Jag har hälsat och hälsat men ändå inte hälsat på alla. Jag fick i alla fall tillfälle att dra mitt korsettskämt inför alla så jag hoppas jag gjort något intryck.

Det andra jag gjort är att försöka få ordning på alla saker som ska styras upp av någon (rätt ofta mig) så här i terminsupptakt. Organisatör. Är inte min främsta självbild.

Det verkar som att svenska kyrkans störste bloggare ”kyrkoherdens tankar” spräckt 5 miljoner sidvyer igår. Dit har man en bit kvar om man säger så.

Kan aldrig riktigt avgöra om jag tror ni är många eller få som läser här. För att vara en blogg av en gnetig teolog verkar ändå många hänga i. Men det är som sagt inte direkt Kissies blogg det här.

Vi har fått en hink lingon av mor och far. Roligt! Och så har jag en massa att rensa igen då…

I veckan som kommer ska både Ulricehamns tidning och Borås tidning intervjua mig som ny präst i trakten. Sen har jag varit med i samtliga tre lokala tidningar. Hoppas jag kan säga något klokt när det gäller. Vad ska jag föra in samtalet på tycker du?

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Nasaret när Jesus bodde där

 

Palestina när det begav sig såg kanske ut ungefär såhär?

Palestina när det begav sig såg kanske ut ungefär såhär?

Jag börjar så sakta ha kramat ur det mesta ur Morton Narrowes fascinerande föreläsningar men lite har jag allt kvar. Idag vill jag skriva om hur han såg på livet som jude i Nasaret på Jesu tid.

Att Jesus växte upp i Nasaret är ett faktum som även historiker med skepsis mot Bibelns trovärdighet brukar hålla med om. Religionshistorikern Reza Aslan har utmålat Nasaret som en håla med outbildade invånare och utan synagoga men Morton gav i mycket en annan bild.

Visserligen var Nasaret en ganska liten by men å andra sidan låg den mycket nära staden Sippori som vid den tiden var ett viktigt centrum både för judar och ”greker” (ickejudar av olika slag som var mer delaktiga i den hellenistiska kulturen). Att det inte fanns någon synagoga i Nasaret (vilket det ju gör i evangelierna) är en definitionsfråga. På ett sätt fanns det över huvud taget inga synagogor vid den tiden på det sätt som de sedan tog form men synagoga betyder å andra sidan ”gemenskap” (typ ”församling”), en skara som samlas kring bön och skriftläsning och DET är det mycket troligt att det fanns i Nasaret på Jesu tid. Hur sedan formerna såg ut kan man inte så noga veta.

Eftersom Jesus talade arameiska och var väldigt välbevandrad i skrifterna (det vi har som gamla testamentet) som är skrivna på hebreiska och därtill hade växt upp i en trakt där det grekiska och det judiska möttes är det inte alls omöjligt att han kan ha varit trespråkig.

Judendomen kring år 0 spretade åt olika håll i olika rörelser. Vi känner åtminstone till fariséernas inriktning, saduccéerna som skötte templet (översteprästen och company) och esséerna som drog sig undan de andra ut i öknen i väntan på domedagen. Det som ändå var gemensamt för alla judar var att man levde enligt buden i Toran och den kalender som ges i moseböckerna och höll sabbaten helig. Alla var överens om skrifternas helighet. Efter templets förstörelse år 70 kom det att bli så att fariséernas grupp dominerade och utvecklades till den rabbinska judendomen. I förlängningen är det så än idag.

Jesus kallas ”rabbi” i evangelierna och gick runt med sin skara lärjungar men även här är det alltså fråga om en företeelse som inte riktigt hunnit få fasta konturer och insitutionaliseras.

Romarna styrde över området men lät judarna sköta sitt så länge de betalade skatt. Ståthållarna, som Pontius Pilatus, hölls helst i den hellenistiska staden Caesarea Filippi där de tyckte det var mer civiliserat men kring påsk var de ändå tvungna att finnas på plats i Jerusalem (och det är ju där Jesus möter Pilatus). Vid påsken mindes judarna befrielsen ur Egypten och då kunde det lätt bli upplopp eftersom frihetslängtan blev så stark.

Judarna var över huvud taget lite knepiga för romarna att ha att göra med eftersom de var stränga monoteister. Pilatus gjorde en gång misstaget att ha med de ”romerska örnarna” (örnbilder på långa stavar som symboliserade rom, läs Asterix och kolla) in i Jerusalem. Det tolkades som avgudabilder och så blev det blodiga upplopp.

Läget under Pilatus var ganska stabilt. 20 år senare blev det dock problem då de romerska prokuratorerna krävde för mycket skatt vilket ledde till upplopp (seloterna och sånt) som eskalerade i det stora judisktromerska kriget år 70 då templet (som då precis blivit helt färdigt) revs. Till skillnad från andra som velat sätta Jesus i förhållande till dessa senare våldsammare tider menade Narrowe att det nog var så att Jesus kunde få hållas så mycket som han gjorde just för att han dels levde i en stabil tid och dels själv inte stod får någon våldsam frihetskamp.

Det blev en rätt lång bloggpost men jag hoppas det var en rolig bakgrund till Jesus så som han framträder i evangelierna.

Bön om mod för dagen

Stackars Antonius har en hel del att hantera ser det ut som. Men så kunde han också det där med att vända sig till Gud efter hjälp.

Stackars Antonius har en hel del att hantera ser det ut som. Men så kunde han också det där med att vända sig till Gud efter hjälp.

Fredag på Vandra Vägen och det betyder som vanligt att vi får be tillsammans. Var vi nu än befinner oss i geografin och livet. Jag har hittat den här bönen av okänt ursprung. Jag tycker mycket om den eftersom den har en oväntad vändning i sig som ställer saker på huvudet. Låt oss be:

Käre Herre,

ge mig mod att möta den här dagen

och lita på att det inte finns något

som du och jag inte klarar av tillsammans.

Amen

Ny serie! Luthers liv i bild!

En liten Luther på axeln.

En liten Luther på axeln.

Med anledning av eh… nästnästa år då det är 500 år sedan Luther spikade sina teser och startade det stora tumultet i reformationen vill jag idag påbörja en ny serie här på bloggen.

Tanken är att jag med hjälp av lite kreativitet och min playmobilluther ska gestalta Luthers liv som det var, eller kanske hur det skulle ha kunnat vara.

Först ut är denna illustration av uttrycket att ”ha en liten Luther på axeln”. Jag tror jag kan dementera att någon verkligen haft det rent bokstavligt. Möjligen hade Luther själv en massa små Lutherbarn på axlarna i omgångar. Uttrycket brukar syfta på att ha en liten inre röst som manar på och vill man ska jobba fast man är sjuk och sånt. Jag tycker efter mitt test på bilden att det var en rätt trevlig upplevelse att ha Luther på axeln. Han är rätt gott sällskap, Luther. Ni kan gott övergå till att säga att ni har arbetslinjen på axlarna i stället.

Finns det någon aspekt av Luther och hans liv du tycker jag ska belysa särskilt i denna serie så säg till med en kommentar eller motsvarande så får vi se vad det kan bli.

 

När en kvinna blir en son

I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.

I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.

Jag snappade upp något väldigt fascinerande häromdagen. I nya testamentet använder man ibland bilden av en adoption för att förklara vår status som Guds barn. För att vara exakt står det att vi blir ”söner”, får ”söners rätt” eller liknande. Det där kan man tycka är lite gammalt och mögigt och patriarkalt men då ska man också tänka på följande.

Adoption var delvis något annat i antiken än i våra dagar. Det Paulus syftar på i sina brev är seden att den som var gammal och barnlös ofta adopterade en vuxen man, förslagsvis en betrodd trotjänare, så att denne sedan räknades som hans son. I ett slag förändrades deras relation från att vara formell till att vara en privat familjerelation med allt det innebär. Den adopterade fick även förstås del i hela sin nya pappas rikedom och nätverk.

Så långt intressant och så men här kommer det bästa.
Tim Keller (som jag fått det här ifrån) berättar att han mött en kvinna från en traditionell kultur (som mer liknade den Paulus levde i) som såg något i detta som han inte såg. Kvinnan var van från födseln att hennes bröder räknades mer än hon själv, att de skulle få mer mat, plats i skolan i första hand och så vidare. Hennes uppgift som flicka var mycket att se efter de manliga familjemedlemmarna.
Men så blev hon kristen och läste Paulus och såg att i Guds familj så räknades hon som en son, det vill säga: hon räknades lika högt som alla andra. Gud adopterar in både män och kvinnor och gör den till arvingar och ger dem söners rätt!
Visst är det fint? Skriv gärna en kommentar!

St:a Helena rör sig, åt fel håll

Aktuellt läge.

Aktuellt läge.

Den som läst Vandra Vägen länge vet att jag har ett geocacheprojekt kopplat till Götenes helgon st:a Helena. Det går att läsa ikapp allt om det under etiketten ”sanktahelena” i marginalen. I korthet ska en liten symbolisk geocache-”travelbug” som föreställer Helena flytta sig från gömma till gömma med hjälp av snälla människor, från Sverige till Jerusalem och tillbaka.

Man kunde ju undra i början om den här resan skulle gå väldigt mycket fortare än den Helena själv gjorde på 1100-talet. Nu kan man ju konstatera att det inte blev så. Hon har varit på väg i drygt två år, visserligen tillryggalagt imponerande 580 mil fågelvägen och träffat en massa folk på vägen. Hon har också besökt en massa platser och länge befann hon sig åtminstone i alperna. Nu fick jag häromdagen meddelande om att hon var… i Danmark. Någon har tagit henne nästan ända hem igen. Nu är hon strax nedanför gränsen till Tyskland. Jaja. Förr eller senare kommer hon väl fram…

Att vara god för att man är rädd

Många kanske låter bli att säga det de tänker i rädsla för att bli avslöjade?

Många kanske låter bli att säga det de tänker i rädsla för att bli avslöjade?

Jag hörde om någon klassisk teolog som hade funderat mycket på dygder, att öva sig i att handla gott mot andra.

Han (vem det nu var, hojta till om du vet) menade att det finns vardagsdygder och äkta dygder. Vardagsdygderna står för den överväldigande mängden av goda gärningar så vi ska vara tacksamma att de finns. Problemet med dem är att de rymmer sin motsats i sig.

Tanken är att de flesta gånger vi handlar gott gör vi det antingen utifrån rädsla eller utifrån högmod. Vi kan till exempel vara rädda för konsekvenserna en handling skulle få rent juridiskt eller i hur andra skulle se på oss om vi begick den. Du kan säkert hitta gott om exempel från ditt eget liv på goda handlingar som motiveras på detta sätt. Ibland sägs det att sann karaktär syns på hur vi handlar när vi inte riskerar att åka fast. Då är vi inne på det här.

Handla gott utifrån högmod gör vi om den främsta drivkraften är att vi ska få känna oss bättre än andra människor. ”Så där skulle jag aldrig göra” kan vi tänka och känna oss nöjda med oss själva. (Och Jesus säger då att vi redan tagit ut vår lön.)

Problemet med dygder som drivs av rädsla och högmod är förstås att ju mer vi är styrda av rädsla och högmod (och om man handlar utifrån dem så matar man förstås dessa drivkrafter ytterligare) desto mer dåliga gärningar blir det också. Man kan inte gå via rädsla och högmod för att lära sig älska sin nästa.

Äkta dygd är när vi gör gott för att det är gott. För att vår medmänniska behöver det. Det är betydligt ovanligare. I praktiken är det nog också så att den äkta dygden inte visar sig i ren form utan att de går i varandra. Hur vi övar oss i den är värt att fundera mer på en annan gång. Skriv gärna en kommentar om du har tankar om detta! Idag får det räcka att konstatera att vi inte genast ska tro vi är så goda människor för att vi råkar handla gott.

9 blandade tankar på söndagen

Frihet under ansvar.

Frihet under ansvar.

Idag gäller det att jag skärper till mig. Jag ska bli välkomnad som församlingspräst i Dalstorp nu på 11-gudstjänsten och får försöka hålla en rätt bra predikan nu när förväntningarna fortfarande är höga :)

Söndagens tema är ”friheten i Kristus” och evangelietexten handlar om när Jesus gör så en döv och nästan stum kan höra och tala.

Bilden är tagen i en del av USA som uppenbarligen saknade trafikpolis. Skylten vädjar till bilisterna att ta hänsyn ändå och köra försiktigt för sina medmänniskors skull. Känns på något sätt som en bra illustration av friheten i Kristus? Diskutera i smågrupper.

Övriga texter handlar också om folk som inte kan tala av olika orsaker så det känns ju som bra sällskap att vara i som premiärpredikant.

Drömmen om podpredikan lever vidare, även om det kanske inte blir just i morgon. Jobbar på det.

I går träffade jag en slöjdlärare med egen youtubekanal. Det kändes lite som samma sak som att vara bloggande präst så det var väldigt roligt.

Grannförsamlingen har anställt en ny diakon och lokaltidningen intervjuade henne. Jag utgår från att hon är väldigt trevlig eftersom hon sa att hon gärna tittade på ”Lars Monsen på irrvägar”…

Jag ska förresten bli intervjuad av ännu fler lokaltidningar inom kort. Jaja. Jag får väl offra mig så kyrkan syns lite i media ;)

Vad gör du idag? Skriv en kommentar (eller titta förbi i Dalstorp ännu hellre)!

Öga för öga – och hur man tillämpat det

Korståg. Kyrkan har inte alltid varit så bra på att vända andra kinden till.

Korståg. Kyrkan har inte alltid varit så bra på att vända andra kinden till.

Åter igen skriver jag några rader utifrån vad överrabbin emeritus Morton Narrowe berättade på prästkurs i våras. Det handlar om den välkända utsagan ”öga för öga och tand för tand”.

Det här är ännu ett exempel på hur kristna gärna svartmålat den judiska tron för att framstå än bättre i kontrast mot den. Jesus säger:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:38ff)

Det ligger nära till hands att säga att Jesus står för en kärleksfull väg och judarnas torah för en väldigt fyrkantig rättstillämpning. Det hänvisar till flera parallella ställen i moseböckerna där just orden om öga för öga och tand för tand återkommer (2 Mos 21:24; 3 Mos 24:20 och 5 Mos 19:21).

Det Narrowe berättade var emellertid att dessa bud i praktiken, efter att man vägt samman dem med alla andra bud i förbundet, aldrig kommit att tillämpas på detta sätt. Det har inte setts som bud om straff utan om ersättning. Att den som är skyldig till stöld eller skada ska ersätta värdet eller funktionen av det förlorade. Inte att kräva att den andre ska skadas på samma sätt! Man har inte använt budet för att försvara hämnd.

Det gör genast att de judiska lagutläggarna framstår i mycket mer sympatiskt ljus. Det sprider dessutom ljus över vad det är Jesus faktiskt vill åt i citatet ovan.

Att vända andra kinden till, ge bort sin mantel eller gå en extra mil för den som tvingat en att gå en handlar ju just om att inte kräva ut sin rättmätiga ersättning från den som gjort en ont. Istället, säger Jesus, ska man ge än mer. Förlåta den som gjort fel och på så sätt vinna den andres hjärta. Lita på att Gud sörjer för ens egna behov.

Det förminskar verkligen inte svårigheterna i att följa Jesu undervisning som ovan men bakgrunden blir lite annorlunda och då förändras också helhetsförståelsen för bibeltexten. Som det väldigt ofta är.

Vad tänker du om ”öga för öga” eller om Jesu ord om att inte värja sig för det onda? Skriv hemskt gärna en kommentar! Det här är svåra saker som vi måste prata mycket om.