Jag läste om en annan spännande sak i kärleksboken. Någonstans skrev författaren om den vanliga uppfattningen att kärlek i regel inte kan bestå över tid. Det är något paradoxalt över det eftersom det ofta innebär att man samtidigt håller kärleken väldigt högt som något av det viktigaste i livet och samtidigt egentligen inte tror att den finns på riktigt mer än som en tillfällig känslodusch som är dömd att klinga av.
En sida är förstås att vi blandar ihop kärlek med förälskelse. Endorfinerna och nyhetens behag kommer förstås klinga av men å andra sidan måste vi också kunna tänka oss att förälskelsen faktiskt finns där för att få till stånd en permanent relation som består.
Efter läsningen av boken tänker jag nu att kärleken i sig vill bestå. Den syftar till att föra oss samman och fortsätta att binda oss samman. Kärleken är på det sättet att betrakta som en process, ett ständigt pågående utbyte mellan de älskande. Inget kommer förstås någonsin förbli precis som det är men vi kan följas åt genom det omväxlande livet genom att hela tiden fortsätta att relatera till varandra (det måste ju vara det som en relation består i, eller hur?).
Författaren menar också att det ofta är helt andra saker som ställer till det för oss och gör det svårt för kärleken att bestå. Vi kan tappa sugen av många olika anledningar, eller kanske bli för bekväma. Att fastna i olika roller är förstås en sådan sak. Gör man det så kommer man kanske framförallt i grund och botten att tröttna på sig själv, den man är genom relationen till en annan. Och så ser man ingen annan råd än att avsluta relationen. Ser man det som ett rollproblem så går det förstås att försöka prata sig ur det istället, själva eller med hjälp utifrån, och försöka hitta en väg framåt då man är mer fri att utvecklas och växa.
Lätt sagt men svårare gjort gäller alltid när det handlar om kärleksrelationer. Vad tänker du om det jag skrivit? Stämmer det med din erfarenhet? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar