Minnet, döden och hoppet

Finns det en bro till andra sidan? En gammal och beprövad?

Finns det en bro till andra sidan? En gammal och beprövad?

Idag och i morgon leder jag ett stort antal minnesgudstjänster i församlingens olika kyrkor. Sluta läsa nu om du tänkt gå dit, så får du ta del av det här i talad form. Annars har du här mina betraktelser om ”Minnet”, ”Döden” och ”Hoppet”. Hoppas det är till glädje för dig.

Betraktelse nr 1 ”Minnet”

Allahelgona är den tid då vi minns. Det är minnets högtid.

Vi får minnas de som dött, antingen det är längesedan eller har hänt nyligen. För en del är smärtan fortfarande stark när man tänker på den som dött, nästan oavsett hur lång tid som gått, för andra kan det hända att smärtan lagt sig lite och lämnat en stilla saknad efter sig.

Minnen är i vilket fall dyrbara saker som vi får vara rädda om. Att minnas och att sörja är de sätt som finns för att fortsätta älska den som inte längre är i livet. Att gå till graven och tända den där ljuslyktan är ett sätt att älska den som är död. Att tänka på den personen är också det. Den stol som står tom, bildligt sett, får fortsätta stå tom. Ingen annan kan eller får fylla den platsen. Kanske går livet vidare med nya relationer men ingen människa kan ersätta en annan, den platsen måste finnas kvar för att minnena och kärleken efter den döde ska kunna fortsätta leva med oss.

Vårt minne är begränsat, vi glömmer, vi människor. Och vi som lever kan också känna oss lämnade och bortglömda. Gud glömmer aldrig, han minns. Jesus säger att Gud håller räkning på håren på våra huvuden.

Jag ska läsa från Jesajas bok i bibeln, om att känna sig glömd och övergiven. Det är Sion, staden Jerusalem som säger att den är övergiven och klagar för Gud. En stad kan ju inte tala, vet vi utan det är en bild för hur vi får vända oss till Gud med vår klagan.

 Sion sade:

”Herren har övergett mig,

Gud har glömt mig.”

Glömmer en kvinna sitt lilla barn,

bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma,

glömmer jag aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

jag tänker ständigt på dina murar.

 

 Betraktelse II: ”Döden”

Döden kommer mitt i livet och avbryter. Påminner oss om livets begränsningar som vi så gärna vill glömma. Utanför är det mörkt stora delar av dagarna nu- höstmörkret blir nästan som en bild av döden. Vi kan vara rädda för den, precis som barn är rädda för mörkret, mörkret gör att man inte kan se så mycket, och vi vet inte vad som döljer sig i det. På samma sätt är det med döden. Vi vet inte så mycket om den, den är det stora okända. Vi kan fundera på vad som kan finnas där ute i mörkret men vi kan inte se det, vi kan inte veta säkert. Det har alltid varit svårt för oss människor att acceptera döden, varför måste det vara så? Livet kan vara så rikt och härligt, och så rymmer det så mycket svårt. Det står i psaltarens 90e psalm:

 Vårt liv varar sjuttio år, åttio om det blir långt,

och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet,

ty det går snart förbi, som om vi flög bort.

Och det kan mycket väl vara så att livet inte blir ens i närheten av sjuttio-åttio år heller. I smärtan i närheten av döden är vi inte ensamma. Jesus Kristus, Gud som blev människa, har själv lidit döden. Dess ångest och dess smärta. Den kristna tron berättar om något mycket märkligt: Gud som lider, som lider för oss och åt oss. Som vill bära också vår smärta. Världen är mörk i dödens närhet, vi får lyssna till honom som säger:

 Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.

 

Betraktelse III: ”Hoppet”

Jesus dog på korset, men den tredje dagen var graven tom. De kvinnor som besökte den för att göra iordning kroppen med kryddor förstod ingenting, de blev rentav rädda. Det kanske är omöjligt på ett sätt för oss att föreställa oss ett liv efter döden, men vi har fått en pant på att vi ändå kan hoppas och tro på det. Det är Jesu egen uppståndelse. Och den hör ihop med liv och död i våra liv också:

Paulus skriver: Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

På många av gravarna vi besöker den här helgen ser vi korset. Samma sak i begravningsannonser. Ofta tänker vi inte så mycket på det, vi kanske rent av tänker att det helt enkelt är en symbol för döden. Men så är det inte. Korset är den plats där döden blev besegrad. Genom Jesu uppståndelse får det stå för något annat istället. Det står som en påminnelse om att han visade att tillsammans med honom finns det ett liv efter döden. Att det finns hopp om att också vi ska leva ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Vi får lita på att Himlen står öppen för Jesu Kristi skull. Han vill att vi ska vara tillsammans med honom. Döden och sorgen är en del av livet för oss, den dag har inte kommit än då Gud ska torka alla tårar från våra ögon, men även om vi inte kan föreställa oss hur livet bortom döden skulle kunna se ut så kan vi veta att han finns med oss där också, precis som under våra jordiska liv. Och det gäller också för våra nära och kära, vi får lämna dem i hans händer.

Bön i allahelgonatid

Port till kyrkogården.

Port till kyrkogården.

Idag ger sig många ut för att smycka sina gravar med ljus och allahelgonahelgen inleds. På Vandra Vägen är det som vanligt bön som gäller i fredagsbloggposter så jag har omsorgsfullt valt ut en mycket kort och en något längre bön som passar att be i samband med sorg och minnet av avlidna. Låt oss be.

Gud, tala stilla, var nära, ty sorgen är bitter. Amen

Och

Gud, du som bor i evigheten, bara med dig kan jag tala öppet om min kära, som du har kallat hem till dig. Bara du lyssnar tåligt. Bara du vet hur min älskade har det nu.

Dagar och veckor går, andra människor lever sitt liv som vanligt, men inget kan fylla tomrummet för mig. Hjälp mig att bära ensamheten och att tacksamt minnas allt vi hade tillsammans.

Men låt mig inte fastna i minnen utan ta vara på det stycke liv jag ännu har kvar, och de människor som finns omkring mig.

Säg mig att min vän är i trygghet och glädje hos dig, och att också jag en gång kan få komma dit. För Jesu skull. Amen

(Bönboken tradition och liv, nummer 966 och 970)

Daniels Gud och kung Dareios

Daniel i lejongropen enigt Rubens.

Daniel i lejongropen enigt Rubens.

Tack vare en bok med bibelberättelser för barn kom jag att tänka på Daniel i lejongropen.

Daniel är populär hos kung Dareios och hans fiender gillrar därför en fälla. De får kungen att stifta en lag om att den som tillber andra gudar än kungen själv ska kastas i lejongropen. Sedan ser de till att ta Daniel på bar gärning när han ber till Israels Gud.

Och de ser till att kungen står vid sitt ord och dömer Daniel som han sagt. Sen klarar sig Daniel mirakulöst över natten i lejongropen utan att bli skadad på något sätt.

Det jag tänker om detta är att det kanske finns någon poäng i kontrasten mellan kung Dareios och Gud. Kung Dareios ser ut att vara väldigt mäktig men när det kommer till kritan kan han faktiskt inte alls göra som han vill. Han tvingas döma Daniel mot sin vilja för att han inte kan bryta sitt eget ord.

Gud å andra sidan bryter till och med någon slags naturlagar om lejonets köttätande natur så att Daniel blir räddad. Gud ser så mycket mer suverän ut i kontrast mot Dareios.

Det var min enkla tanke. Att det här är en del av poängen i berättelsen om Daniel. Vad tänker du?

Det är bra att älta

Man kan inte rå för att man blir ledsen när det är jobbigt i livet. Man måste få  älta.

Man kan inte rå för att man blir ledsen när det är jobbigt i livet. Man måste få älta.

Jag vill fortsätta på gårdagens tema om klagan och skriva något om att älta. Älta problem eller motgångar eller liknande.

En lärare under min studietid förvånade mig väldigt mycket när han talade om ältande som något positivt. I linje med hur det brukar framställas i vår kultur brukade jag tänka att ältande är något dåligt.

Enligt min lärare finns ordet ibland med i bakningssammanhang. Man kan ”älta en deg”, det vill säga bearbeta den tills den är helt smidig och blank, vilket tar en bra stund om man gör det för hand. Analogin är tydlig här. Att älta är att bearbeta sina erfarenheter, inför sig själv eller genom att berätta för någon annan.

Läraren berättade också om någon han kände som förlorat sin fru i sjukdom och som brukade komma hem till dem på lunch varje vecka. Varje gång pratade han oavbrutet om hur det gått till från början till slut med hustruns sjukdom, fast de hört hans berättelse en massa gånger. Och de lyssnade varje gång. Och så plötsligt en dag behövde han inte berätta om det mer utan var klar. Han hade bearbetat färdigt.

Man kan också tänka på hur det tydligen går till i en del kulturer där hela bön i tur och ordning hälsar på den som drabbats av en olycka och så får den drabbade berätta sin berättelse igen och igen för alla han eller hon känner, och det gör gott för den som får berätta.

Slutligen tänker jag på barn som leker. Där ser vi samma mönster. Ett litet barn kan återupprepa samma lilla fragment av en saga om och om igen i leken hur länge som helst. Och sen plötsligt är det tydligen klart och barnet leker något annat och leker kanske aldrig just samma sak igen. Det var något där som behövde bearbetas. Ältas om du vill, fast det säger man ju inte om lek.

Poängen är att detta med att bearbeta upplevelser och tankar måste få ta tid. Jag undrar om det inte är så att vi ser ältande som farligt eftersom vi egentligen tycker det är jobbigt med människor som går igenom svårigheter. Det kanske snarare är ett problem att ingen orkar lyssna så mycket som egentligen vore bra? Har vi tålamod med varandra? Många människor i sorg tycker att de ganska snart får förväntningar på sig att de ”borde kommit över det nu”.

Det är möjligt att det också finns risker att ”köra fast” i bitterhet eller något sådant men vi får ändra inställning till ältandet i sig. Att ha ett behov av att bearbeta och berätta är inget tecken på svaghet, det är bara så vi fungerar som människor.

Vad tänker du som läser om detta? Blir du också förvånad över det här sättet att tänka eller tänker du likadant? Skriv en kommentar!

Klagovisorna för nybörjare

Jeremia klagar över Jerusalems fall

Jeremia klagar över Jerusalems fall

”Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.” (klag 1:1)
Tittar man i gamla testamentet i en vanlig svensk bibel, mellan den tjocka bok som är uppkallad efter profeten Jeremia, och den lika tjocka som heter Hesekiel så finns där en blott fem kapitel lång ”bok”. ”Klagovisorna”.
Den står där för att man antagit att Jeremia är författaren. Jeremias profetior tillkom i tiden kring Jerusalems belägring och erövring av den babyloniska armén, och tiden när delar av folket fördes bort i exil i Babylon. Klagovisorna hör hemma i samma miljö.
Jerusalem har fallit. I dess ruiner finns omskakade människor vars liv lagts i ruiner. De saknar mat tolkar katastrofen som Guds straff för folkets synd. I fem psalmer (”akrostikondikter” -där varje ny vers börjar med en nya bokstav i alfabetet A-B-C osv) gjuter de ut sin klagan över den olycka som kommit över dem. Läget är nattsvart.
Enda undantaget finns i den mittersta av dikterna. Det är säkert ingen slum för i bibeln är texter ofta ordnade så att det viktigaste kommer i mitten, rent bokstavligt i centrum. Där glimmar det plötsligt till i några få verser av envis förtröstan på Gud, bland annat står det:
”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
”Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
”Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom”. (Klag 3:22.24)
Det är oerhört starka dikter fulla av smärta. Det gör dem på ett sätt tidlösa. Man kan föreställa sig en mängd platser på vår jord idag där liknande klagorop förmodligen riktas mot Gud. Författaren grubblar över vad som hänt och varför, kan verkligen Gud ha straffat sitt folk såhär? Frågan om vad katastrofen gör med oss och med vår tro är väldigt närvarande:
”Du tog bort allt gott ur mitt liv,
jag glömde vad lycka var.
Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren”. (Klag 3:17-18)
Vi talade om Klagovisorna på ett bibelstudium i församlingen nyligen och det var många som reagerade på att ”klagan” sällan ses som något gott i vårt samhälle. Klaga gör ju ingen nytta. Som jag förstår Klagovisorna så kanske det ändå är så att tron har en chans att överleva katastrofen när vi vänder oss till Gud och säger precis det hjärtat är fullt av, då finns det ändå en väg att fortsätta på. Om vi tiger och dialogen med Gud upphör så kanske det vågen tillsammans nått sitt slut? Så fungerar det ju med våra vanliga mänskliga relationer i alla fall?
Jag såg en gång en jämförelse över bibelns psalmer (psaltaren och så vidare) och mer moderna psalmböcker vad gäller innehållet i psalmtexterna. I Bibeln är en väldigt stor andel av psalmerna (minns inte hur stor) klagopsalmer men i våra psalmböcker är ”klagan” ett väldigt marginellt inslag mitt bland all trosvisshet. Är det bra att det är så? Eller är det för att vi är rädda för svärtan och hellre vill ha det mysigt på våra gudstjänster?
Hur ser du på klagan? Har du läst Klagovisorna? Gör annars det (det går fort) och skriv om din erfarenhet av boken i en kommentar!

Att bygga Noas ark idag

Ut i ljuset efter en tunnel. Eller ut ur en ark.

Ut i ljuset efter en tunnel. Eller ut ur en ark.

Jag har skrivit om Noas ark en hel del här på Vandra Vägen. Det är en av de bibliska berättelser som fascinerar mig väldigt mycket (sök på Noa i sökfältet). Jag har vant mig vid att fundera på den på symboliskt sätt men nu har jag också hittat raka motsatsen. Jag hoppas jag inte publicerat det här tidigare på bloggen för jag har suttit på länken ett tag.

Här är en artikel om ”Johans ark”. En kopia av Noas ark som en holländare håller på att göra klart. Så långt det bara går har han följt de bibliska bygginstruktionerna. Han har till och med kollat hur bra djuren får plats därinne.

Det är ett väldigt fascinerande bygge. Man förstår plötsligt vilken stor skala det ändå handlar om i bibelberättelsen.

Jag brukar ofta leka en lek med konfirmander kring Noas ark och sist jag gjorde det så slog det mig igen vilken mäktig berättelse det är. Hela jordens befolkning av människor och djur sitter där bokstavligen i samma båt. Så är det ju faktiskt allt mer uppenbart att det faktiskt är på vår jord. Bara det att det är först nu vi kunnat se det med vetenskapens hjälp.

9 blandade tankar på söndagen

 

Tror inte det här föreställer profeten Jeremia men han kände sig nog som en narr för i regel fick han inget gehör alls för sina profetior.

Tror inte det här föreställer profeten Jeremia men han kände sig nog som en narr för i regel fick han inget gehör alls för sina profetior.

Idag är det förvisso söndag men jag tjänstgör inte utan har ledig helg. Det blir nog några sådana framöver eftersom vi väntar ett barn någon gång i de kommande veckorna och så rätt vad det blir av blir jag borta från jobbet några veckor.

Det har hänt mycket dramatiskt de sista dagarna. Tilltänkta flyktingförläggningar brinner, en högerextremist har dödat barn på en skola i Trollhättan och rättegången för mordet på Lisa Holm (som blev mördad inom området för min dåvarande församling) har inletts. Jag skulle gärna skriva något klokt om allt detta men vet inte riktigt vad. Det är så självklart att det är destruktiva krafter i farten så att det nästan är banalt att påpeka det. Samtidigt är nog ondskan i regel väldigt banal. Jag saknar ord. Herre förbarma dig.

Det är den 21a söndagen efter trefaldighet och i våra gudstjänster har texterna temat ”samhällsansvar”. Den gammaltestamentliga texten talade vi om på ett bibelstudium för ett tag sedan. Profeten Jeremia skriver till sitt folk som hamnat i exil i Babylon. ”Lev väl där och var goda grannar, deras välgång och er hör samman” är hans budskap. ”Lita på att ni inte är bortglömda av Gud där ni är.”

Det är starka ord till alla som lever i exil. Jag läser ibland en bok om exil som teologiskt motiv där författaren menar att det är något som gäller många i vår tid att man tvingats bryta upp från det trygga och välkända och har svårt att hantera det. På ett plan gäller det ironiskt nog både flyktingen som kommit hit och högerextremisten som tycker att hans välfärd är hotad och fruktar främlingarna. De kristna svaret är att vi får lita till Gud när allt svajar, inte att försöka förneka situationen vi befinner oss i.

Det där får jag skriva mer om en annan gång.

Jesus blir ställd mot väggen i dagens evangelietext; ska man betala skatt till kejsaren? Hur mycket ska man vara lojal med samhällets krav på en? Jesu svar är egentligen en motfråga, ge kejsaren det som han har rätt till och Gud det han har rätt till. Det betyder nog INTE att vi ska skilja helt på religion och politik utan snarare att vi alla måste leva med den frågan. Var går min gräns för när man ”Måste lyda Gud mer än människor”?

Övrigt som händer idag: vi ska försöka överlåta vår katt (känd från bloggen vid flera tillfällen, till exempel som inspiration till detta inlägg) till svärmor i Dalarna. Skönt men också vemodigt.

Annat som hänt i veckan: Jag har hängt i Grimsås och lärt mig mer om fotbollsklubbens och byns sammanflätade historia. Del av jobbet.

Jag har också funderat en del på det konstiga i att folk numera blir tysta och lyssnar när jag börjar säga något i grupp. Det har förstås kommit med prästvigningen. Jag minns annars att känslan tidigare i livet nästan alltid varit att jag talat utan att ”nå fram”. Konstigt hur det fungerar.

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Luther bildar familj

DSC_0768

Luther friar till ”Käthe”

 

Luther var en stark kritiker av klosterlivet och celibatet. Där reformationsrörelsen drog fram lämnade munkar och nunnor klostren för att i stället gifta sig. Luther själv förblev tills vidare ogift och uttryckte det så sent som 1524 så här i ett brev:

”Jag skall aldrig ta en fru, som jag mår för tillfället. Inte för att jag är okänslig för mitt kött eller kön (för jag är varken trä eller sten); men mitt sinne är motvilligt till äktenskap då jag dagligen förväntar mig döden för en kättare” -Luther i ett brev 1524

Men saker ändrades sedan snabbt. Luther kom i en situation där han fick ta hand om 12 nunnor som lämnat sitt kloster och dessa ordnade han sedan äktenskap åt. Den sista av dem var dock svår och nobbade Luthers förslag på make. Istället sa hon att ”ska jag bli gift så får det bli med herr Luther själv”. Och så blev det också. Katharina von Bora hette hon.

 

DSC_0767

Pappa Luther ute med barnvagnen

 

Det blev så vitt man kan se ett lyckligt äktenskap mellan exmunken och exnunnan. Katharina fick flytta in i Luthers numera rätt tomma kloster och styra upp där bland de otroligt inbitna ungkarlarna (varav Luther själv ska ha varit i en klass för sig). Luther kallade henne med tiden ”Herr Käthe” för att hon styrde och ställde så mycket. Hon drev klostret som ett slags blandning av prästhem, gästhem, studenthem och reformatorisk ledningscentral.

 

DSC_0786

Och så blev det bara fler barn…

 

Martin och Käthe fick barn och detta var för Martin även en källa till teologisk inspiration då han gärna jämförde barnens oförmåga att göra sig förtjänta av sina föräldrars kärlek (de kan ju bara skrika och bajsa och göra det svårt för sina föräldrar) med Guds tålamod och hur Gud ständigt gör oss rena och hjälper oss upp när vi faller.

Först föddes Hans, sedan Elisabeth, sedan Magdalene, sedan Martin (jr), sedan Paul och sist Margarethe. 6 barn fick de tillsammans varav ett dog i späd ålder.

DSC_0808

Hela barnaskaran

Men det blev ännu mer barn. Luthers syskon dog och efterlämnade sammanlagt 11 syskonbarn till Martin som han också fick ta hand om. Här ser vi hela familjen Luther inklusive 17 barn och hunden Tölpel.
Luther visade sig delvis vara en kärleksfull far. Sedan är det lätt hänt att man i slutändan ändå uppfostrar som man själv blev uppfostrad. Precis som hans egen far Hans drivit in Martin i studier han inte ville ägna sig åt gjorde Martin så mot sin äldste son Hans. Denne vantrivdes på sin studieort men Luther drev på och förmanade dennes lärare att ”härda” Hans. Man tycker Martin kunde vetat bättre som hans eget liv sett ut.

 

Bön till Anden

IMG_6576 Det är fredag och ännu en gång är det ”fredagsbön” på Vandra Vägen. Jag hittade en lapp i en psalmbok där denna bön stod nerskriven. Den får vara vår bön idag. Ska vi be tillsammans? Jag här och du där du är?

Kom Helige Ande,

godhetens och sanningens Ande,

och fyll våra hjärtan

med din kärleks eld.

 

Ge oss ljus, ledning och inspiration

så att vi ser, förstår

och handlar rätt.

 

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja

och följa honom som är

vägen sanningen och livet.

 

Ge oss ett hopp förankrat i Gud,

vårt ursprung och mål.

Amen

Att bli färdig med sig själv

Karta för upptäcksresande?

Karta för upptäcksresande?

Jag kom att tänka på en kurs jag var på en gång i tiden när jag var folkhögskoleelev. På slutet av kursen fick alla prata om sina tankar för framtiden. Av de yngre deltagarna ar det många som hade olika tankar om vad de skulle jobba med men de sade också att:

”Jag ska bli klar med mig själv först” (ungefärligt citat)

Någon av de äldre deltagarna med livserfarenhet påpekade att de nog inte skulle räkna med att bli färdiga med sig själva särskilt snart. Hon hade i alla fall ännu inte ens kommit nära att vara klar med sig själv…

Nu är jag en bra bit längre in i vuxenlivet än då och jag kan nog hålla med båda. Å ena sidan är det förstås så att man aldrig blir färdig. Vi är alltid på väg. Å andra sidan tycker jag på något sätt att jag faktiskt fått ganska färdiga konturer. Det ligger också en hel del i vad de yngre sade också. Det händer mycket under åren som ung vuxen.

Sen kan jag lite allmänt fundera på hur det fungerar att skjuta upp det riktiga livet till senare. Jag hörde att många idag till exempel kan se livet nu som ganska provisoriskt. ”Just nu späker jag mig så att jag ska komma ner två storlekar så att jag kan vara vacker på mitt bröllop.” Man tränar och förbereder sig men måste man alltid det? Vad finns det som jag kan ta itu med redan nu? De frågorna är nog svårast för att de sätter fingret på att jag kanske inte riktigt vet vad jag egentligen vill?

Det här är som du ser mest lösa funderingar kring detta med att bli färdig. Att se sig som ett projekt. Hur ser du själv på det i ditt liv? Skriv en kommentar för jag är nyfiken!