Jag kom att tänka på en kurs jag var på en gång i tiden när jag var folkhögskoleelev. På slutet av kursen fick alla prata om sina tankar för framtiden. Av de yngre deltagarna ar det många som hade olika tankar om vad de skulle jobba med men de sade också att:
”Jag ska bli klar med mig själv först” (ungefärligt citat)
Någon av de äldre deltagarna med livserfarenhet påpekade att de nog inte skulle räkna med att bli färdiga med sig själva särskilt snart. Hon hade i alla fall ännu inte ens kommit nära att vara klar med sig själv…
Nu är jag en bra bit längre in i vuxenlivet än då och jag kan nog hålla med båda. Å ena sidan är det förstås så att man aldrig blir färdig. Vi är alltid på väg. Å andra sidan tycker jag på något sätt att jag faktiskt fått ganska färdiga konturer. Det ligger också en hel del i vad de yngre sade också. Det händer mycket under åren som ung vuxen.
Sen kan jag lite allmänt fundera på hur det fungerar att skjuta upp det riktiga livet till senare. Jag hörde att många idag till exempel kan se livet nu som ganska provisoriskt. ”Just nu späker jag mig så att jag ska komma ner två storlekar så att jag kan vara vacker på mitt bröllop.” Man tränar och förbereder sig men måste man alltid det? Vad finns det som jag kan ta itu med redan nu? De frågorna är nog svårast för att de sätter fingret på att jag kanske inte riktigt vet vad jag egentligen vill?
Det här är som du ser mest lösa funderingar kring detta med att bli färdig. Att se sig som ett projekt. Hur ser du själv på det i ditt liv? Skriv en kommentar för jag är nyfiken!
Lämna ett svar