Doktor Luther och mister Hyde

DSC_0462

Förr i tiden brukade jag skriva mycket här om böcker jag läste. Nu har det inte blivit mycket läst på länge av olika orsaker men idag ska jag faktiskt skriva om en bok jag nyligen läst ut.

Det är boken ”Dr Luther & mr Hyde -om tro och makt då och nu” av Per Svensson (som i alla fall då arbetade på Expressen kultur). Jag har förstås snappat upp rätt mycket om Martin Luther genom åren men det har rätt mycket liknat att lägga pussel. Sambanden mellan olika delar av hans liv och det som hände i den tidiga reformationsrörelsen har ibland varit vaga för mig. Därför har det varit roligt att läsa en lättläst bok som denna som tar upp många grundläggande händelser i Luthers liv och de efterverkningar det fått i historien.

Som namnet på boken antyder så beskrivs Luther här som en dubbelnatur. Väldigt intelligent, väldigt charmig när han så ville men också auktoritetsbunden och psykiskt plågad. En stor del av boken ägnas åt sådant man inte gärna talar för mycket om som lutheran. Luthers roll i att befästa furstarnas makt och slå ner bondeuppror med våld, och förstås Luthers beryktade antisemitism.

Jag tycker det är en trovärdig, men inte alltid så smickrande bild som framträder. Men det finns säkert invändningar att göra. Luther är en sån som det finns otroligt mycket åsikter om. Det man i alla fall inte kommer ifrån är det fascinerande att för några år så stod en liten munk i Wittenberg i centrum för världshändelserna. Hans själavårdsmässiga problem ledde fram till en helt ny, tidigmodern, värld som efterträdde den medeltida.

Jag har haft en hel del glädje av boken också som inspiration till en del av mina bloggposter om Luthers liv (det kommer några till, var lugn) och kan på det stora hela rekommendera boken. Ibland tar författaren ut svängarna väl mycket men som sagt, det är inte någon jätteansträngning att läsa den. Mest är den kul.

 

9 blandade tankar på första adventssöndagen

Också något slags intåg. Fast det här kanske mer är en bild av Jehu än av Jesus?

Också något slags intåg. Fast det här kanske mer är en bild av Jehu än av Jesus?

1, Gott nytt år alla bloggläsare. Nu ska jag försöka lägga av med att enbart skriva om den yttersta tiden och sånt och så börjar vi istället ett nytt kyrkoår idag.

2, Jo, tackar som frågar. Den lilla bebisen i familjen mår bra och vi anpassar oss så smått till det nya.

3, Märkligt egentligen att jag är så förtjust i domsöndagstiden, det verkar ju inte alla vara direkt. Jag hittade förresten den här gamla, gamla bloggposten från 2012(!) om att vara mellan domsöndagen och advent i livet, den tyckte jag var bra.

4, Idag är det i alla fall första söndagen i advent (vill man vara proffsig är det bra att vara noga med att inte säga ”första advent” -det finns ju bara en advent egentligen, delad på fyra veckor). Jag ska leda gudstjänst i Ljungsarp 9, Dalstorp 11, Grimsås 17 och dessutom klämma in ett dopsamtal däremellan så det blir åka av idag. Fast det känns faktiskt bara kul. Kom dit så ses vi!

5, Jag jobbar på lite fast vi fått en bebis, det passar nog faktiskt bäst så för oss i familjen också. Så kan jag sträcka ut de där 10 föräldradagarna lite.

6, Vid en närmare titt har jag verkligen skrivit väldigt mycket om advent också här på bloggen. Jag vill i alla fall slå ett särskilt slag för ”Vandra Vägens exklusiva Q & A-guide till adventstiden”. Lite FAQ sådär.

7, Igår hade vi konfirmander igen. Det känns roligare och roligare med konfirmandarbetet i Dalstorp nu när det börjar få form lite mer hur vi ska ha det. Nu har jag också inte mindre än två unga ledare och det måste jag säga är fantastiskt roligt.

8, Jag hör talas om folk som läser bloggen enligt ryktet. Det var ett roligt rykte. Och sant är det ju också. I alla fall du läser ju.

9, Jag glömde instagramma pepparkakorna jag gjorde. Jag får helt enkelt berätta här och nu att jag bakat istället.

Tiden och döden hänger samman

Tidlösa träd. Tills yxan går?

Tidlösa träd. Tills yxan går?

 

Om man råkar kombinera detta med att föda barn med att det är domsöndagstid och man därtill råkar vara en svårt teologskadad präst så kan man fundera en del i oväntade banor.

I kyrkoårets slut tänker vi en hel del på ”tidens slut”, den yttersta tiden. Jag har funderat en del på motsatsen; tidens början. Jag har skrivit här tidigare om att ”bli som ett barn, lev i nuet” och nu har jag tänkt i liknande banor igen. Tänk om det är så att vi börjar leva ”i tiden” på det sätt vi är vana vid i det ögonblick vi inser att vi ska dö en gång? Små barn lever på ett sätt tidlöst, de är inte kapabla att se tiden som en tidslinje så som man kan längre fram i livet. Anledningen kanske är att man lever som om man levde för evigt.

Som jag ser det är det omöjligt för oss att föreställa oss livet i himlen som tidslöst. Vi har uttryck som talar om det som att vi ”går ur tiden” och liknande men det är mest ord. Vi kan inte föreställa oss ett tillstånd utan tid. Jag vet inte heller om vi måste det. NT Wright har sagt att om vi tänker oss att det Gud vill göra vid ”tidens slut” är att återupprätta sin fallna skapelse till fulländning, så är det inte så mycket fråga om att det skapade ska upphöra att existera som att det ska bli kvalitativt mycket bättre.

Istället för ett tillstånd utan tid ska vi kanske tänka oss ett tillstånd där själva tiden också blivit upprättad och fullkomnad. Hur kan den bli det? Jo, kanske genom att den blir av med sina starka kopplingar till död och förgänglighet? Som att vi med Vibeke Olssons ord blir ”fria från döden och ödets tvång” (eller hur hon nu skrev). I en sådan värld kanske ändå människor kan känna sig som hemma och fortsätta vara människor, vilket vi ju borde kunna få vara i himlen?

Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!

Bön i den heliga tiden

 

Ett sätt att ta vara på tiden?

Ett sätt att ta vara på tiden?

Det är fredagsbön på Vandra Vägen. En modern och felplacerad variant av helgmålsbön typ. Idag vill jag dela flera böner som har med tid att göra. Om att ta vara på tiden, finna ro mitt i allt och liknande. Sådant som bara är alltför aktuellt i vår kultur idag. Två väldigt korta och en lite längre bön. Låt oss be.

Herre, lär mig att lägga min tid i dina händer. Amen

och

Gud, hjälp mig finna stillheten i tiden. Amen

och

Käre Herre, tiden är din gåva. Det är det ögonblick som jag ska ta väl vara på. Hjälp mig leva i nuet.

Jag är så tacksam för allt vad jag har fått av dem som levat före mig, alla människor som burit det kristna namnet långt innan jag såg dagens ljus.

Men nu är det min tid, min kallelse att vara kristen. Ingen upplever samma situation som någon annan.

Låt mig inte drömma om det som varit och inte kommer tillbaka, inte heller försjunka i grubbel över hur det ska bli i framtiden. Du behöver mig nu.

Du kallar mig till arbete i din värld. Hjälp mig att svara ja på din kallelse, gå med glädje och ge dig frukten när tiden är inne. Amen

(bön 1-3 i bönboken tradition och liv).

Vad betyder egentligen apokalyps?

 

Bakom kulisserna. Vid tidens slut dras slöjan mot himlen bort.

Bakom kulisserna. Vid tidens slut dras slöjan mot himlen bort.

Jag tänkte ta tillfället såhär i veckan mellan domsöndag och advent att lära ut några svåra ord som kan vara bra att ha koll på i den teologiska svängen när det gäller domsöndagen.

Apokalyps

Ordet apokalyps är för många starkt förknippat med jordens undergång på ett katastrofalt sätt. Som zombieapokalypsen efter kärnvapenkriget till exempel. Ordet är (förstås) grekiskt från början och betyder ungefär ”avtäcka” eller ”avslöja” (jämför reveal på engelska som ju är båda ”uppenbara” och ”ta bort”). Ordets stora genomslag i vår kultur kommer förstås från bibeln där ”Apokalypsis” helt enkelt är det grekiska namnet på bibelns sista bok, uppenbarelseboken. Det finns för övrigt liknande apokalyptiska texter på andra ställen i bibeln.

Det apokalyptiska har med tidens slut att göra och det kan vara våldsamma och ibland skrämmande texter men samtidigt så är poängen med bibliska apokalypser att ”slöjan tas bort” (=avslöja, eller hur) mellan himmel och jord. Vi får se världen ur Guds perspektiv vid tidens slut och det som är ont går under. Uppenbarelseboken är inte alls skriven för att vara en otäck bok utan för att sprida hopp till kämpande människor som lider under det onda.

Eskatologi

Ett annat bra ord att kunna är eskatologi som är ”läran om det yttersta” (Eschaton), eller med andra ord sånt som handlar om den yttersta, eller sista, tiden. Mycket av nya testamentet och Jesu undervisning har ett sådant perspektiv, att tiden en gång ska ta slut och det onda besegras. Jag minns att det stod väldigt mycket om ”eskatologiska perspektiv” i nån bok jag läste i 20årsåldern men inte fattade nåt av för de svåra ordens skull. Varsågod, nu slipper du samma nesa.

Funderingar på det?

Hemresedagen

På BB-väggen

På BB-väggen

Dikt på hemresedagen från BB

Hemresedagen, ett ord som är som poesi

Lägg all tvätt i miljörum, soporna också.

Några få dagar har detta varit ditt hem

det enda hem du någonsin haft

du som levt ett så kort liv på jorden.

Ändå är det nu du reser hem,

till ett större liv utanför detta hus väggar.

Var lugn, du får följa med din mor och far.

Som du reser ska också jag resa

efter min korta tid under solen.

Predikan jag aldrig höll på Dalstorps kyrkas 50 årsdag

Dalstorp kyrka. Est. 1965. Eller år 1000 eller så, eller år 33, beroende på hur man räknar.

Dalstorp kyrka. Est. 1965. Eller år 1000 eller så, eller år 33, beroende på hur man räknar.

Jag höll ju aldrig min predikan i söndags då Dalstorps kyrka fyllde 50 år. För att den inte ska vara helt bortkastad så lägger jag den här i stället. En predikan på domsöndagen alltså. Och på kyrkans födelsedag. Jag kommer nog återkomma med lite mer om Dalstorps kyrkohistoria här framöver också. Stay tuned.

Domsöndagen 2015, Dalstorps kyrka 50 år

Det är kyrkans dag idag. Vi är samlade till födelsedagskalas för Dalstorps kyrka som fyller 50 år. Igår om man ser till vanliga kalendern men idag om man ser till kyrkoåret och det är ju rimligt att göra det när det är en kyrka som fyller år. Och det är närmare bestämt domsöndagen. Kyrkoårets sista söndag, den som ska påminna oss om tidens slut och den dag då Guds seger över ondska och död ska vara slutgiltig. Två saker alltså. Kyrkan och domens dag. Och kanske hur de hör ihop. Vi börjar med det första.

Vad är egentligen Kyrkan?

Som många vet så bor jag ju inte i Dalstorp (än, säger de när jag säger det) så jag åker hit väldigt ofta istället. Och så kommer man uppifrån Gundlabo och ser tornet på Dalstorps kyrka på avstånd, och sen svänger man av hit då står den där så vackert vid sjön. Tornet ger ett ganska smalt och spetsigt intryck och när man ser det så kan man tänka att det är bra att kyrkan finns, så att Gud får en syl i vädret.

Det är en rätt bra bild för att kyrkan är så mycket mer än själva byggnaden. Den är i första hand något annat som byggnaden bara finns till för att underlätta för.

Jag såg ett sånt där klipp på youtube på internet med en brittisk pastor. Han berättade att han helst inte presenterade sig som präst när han mötte nya människor, för han tyckte de kanske hade konstiga bilder av vad han var för en i så fall och vad han höll på med. Så han tog ut svängarna lite grann.

Han berättade om att han hamnat bredvid en person på flyget och de sa hej och pratade om vart de skulle resa och så. Han frågade vad hon arbetade med och hon berättade det. Sen frågade hon vad han jobbade med. Och då sa han…

Att han jobbade för en global rörelse. Och det imponerade visst på henne så han fortsatte med att säga att de hade verksamhet i nästan alla länder på jorden. Då blev hon ännu mer imponerad. Så han fortsatte att berätta om att de hade sjukhus och hospice och arbete med hemlösa, äktenskapsrådgivning, barnhem, matdistribution, katastrofarbete, utbildningsprogram, alla sorters rättvise och försoningsarbete. Och så avslutade han med att säga att de såg till människor från födelse till död, och verkade inom beteendeförbättring.

Hon var så imponerad att hon utropade WOW så högt att folk vände sig om och undrade vad han sagt för fantastiskt. Och så frågade hon vad organisationen hette. Och då sa han ”kyrkan”. Det kallas kyrka.

Det kan vara bra att höja blicken och se på kyrkan med nya ögon, den står där så välbekant varje gång man kör förbi, går till en grav, firar en gudstjänst men det här är något oerhört stort vi är i.

Det här är ett lokalkontor i en världsvid rörelse. Vet ni vad ordet ”Kyrka betyder?” Det kommer från grekiskans kyriakos och betyder ”det som tillhör Herren”.  De som tillhör Herren. Guds folk.

Det antyder förstås att inte allt tillhör Herren. På ett sätt gör det ju det. Gud har skapat allt och håller allt gott vid liv i detta nu. Men det finns så mycket i världen som inte är gott och inte kommer från Gud. Men vi som hört evangeliet, som döpts och fått Guds löfte vi får lita på att vi tillhör Herren.

Så här i domsöndagstider så brukar jag tänka på dagen D. Frankrike var ett ockuperat land. En främmande makt hade tagit makten och lagt allt under sig. En rätt bra bild av vår värld. När Gud skapat allt såg han att allt var mycket gott men sedan gick det illa. Så mycket ondska som sker runt vår värld, så mycket vackert som gått sönder. Andra krafter än de goda råder på så många ställen.

Man Gud har gjort landstigningen. Dagen D. I Jesus Kristus klev Gud in på scenen här i allt mänskligt kaos. Han strider inte med vapen och sånt, för våld leder till våld. Och visade en annan väg. Och han bjuder in till Guds rike. Och när de försökte stoppa honom visade det sig att han faktiskt är ostoppbar. Inte ens graven kunde hålla honom. Den avgörande segern är vunnen. Tyskarna förstod rätt snart att det bara var en tidsfråga hur länge de kunde hålla emot inför befrielsestyrkan. De gav sig inte för det. Det var otroligt mycket destruktiva handlingar som gjordes och liv som gick till spillo även under krigets slut när det egentligen var avgjort. Helt i onödan men ondska är ju också så fruktansvärt onödig. En dag ska den verkliga freden komma. Det är den vi ser fram emot idag. Vi befinner oss mellan dagen D och krigsslutet. Och när freden kommer så kommer det vara en verklig fred. Inte bara ett vapenstillestånd där vi ändå ligger med vapnen under kudden och sover med ett öga öppet för att vi inte riktigt kan lita på varandra utan verklig fred och frid. För kriget ska vara slut för alltid. Och våldet. Och rädslan. Och döden.

Det där är så härligt att tänka på men också lite svårt. Jag vet ju att det onda inte bara finns därute utan också här inne. Jag är del i det. Jag vill inte det men jag är del av det sätt att tänka och vara mot varandra som är så destruktivt. Vill Jesus verkligen ha med mig också på sin sida? Han vill det. Det går inte att undgå att märka det när man läser bibeln. Jesus har inte kommit för att besegra oss utan för att befria oss. Han har inte kommit för de friska utan för de sjuka. Vi har hört att det ska bli krigsrättegångar och sanningen om var och en ska komma i dagen, för hur skulle offren annars kunna få upprättelse? Men det är Jesus som dömer. Han som hellre själv går till korset än förlorar oss.

Kyrkan lever där mitt emellan. Vi lever i den här trasiga världen som är skapad till skönhet och helhet men som nu är så svår att leva i för oss. Men vi lever också med blicken vänd mot framtiden.

Det gör vi rent konkret här i kyrkan. Vilket väderstreck sitter vi mot? Öster. Och varför gör vi det? Det har kristna gjort i alla tider. Öster är morgonens väderstreck. Man kan se det som att det är från öster framtiden kommer till oss, rullar in över världen, tidszon för tidszon. Solen stiger i öster. Långt innan de kristna hade byggt kyrkor så samlades de i gryningen och bad vända mot den stigande solen. Framtiden ligger i Guds händer. Det förflutna ska inte längre ha makt över oss.

Budskapet om honom som segrar nådde på 1000 år eller så ända hit. Rebell efter rebell som blivit delaktig i det onda här i världen lade ner sina vapen.  De döpte sig och sa: jag tillhör Herren. Den väg han visar är bäst för mig. Innan kyrkan hade kyrkor av sten hade vi kyrkor av kött och blod i människors hjärtan. Och det är den verkliga kyrkan. Den av levande stenar. Sen byggde man kyrkor här, där vi kan be och fira gudstjänst och vänta in Guds framtid. Tillsammans med Gud förstås, för Kristus finns här mitt ibland oss.

Vi vänder blicken framåt och där ser vi altaret, där bjuder Kristus in oss till nattvarden och till gemenskapen kring honom själv. Gång på gång. Han vill gjuta nytt mod i oss, hjälpa oss att hålla ut. Och vi kan titta på Dalstorps altartavla. Det finns mycket att säga om den men min första association när jag sett den med den här gröna belysningen är att det står ett träd där i mitten.

Livets träd finns med i bibelns visioner om Guds framtid. Precis som en gång i Edens lustgård ska livets krafter råda på nytt. Gud ska återupprätta sin skapelse och han ska bli allt. Överallt. Jesajas gamla ord får avsluta denna predikan.

”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.”

 

Ett barn är oss fött, en dotter är oss given

Änglaorkestern, där är de som barn verkar det som.

Änglaorkestern, där är de som barn verkar det som.

Du som läst Vandra Vägen regelbundet ett tag vet att vi väntat barn i familjen och att jag blivit alltmer otålig på slutet. Sen när det plötsligt inte blev någon söndagsbloggpost så har nog en och annan redan anat att barnet är fött. Så är det. Sent i lördags kväll föddes vår tredje dotter vilket vi är väldigt glada över.

Jag ska inte skriva särskilt mycket om det här på bloggen för jag brukar hålla familjelivet utanför men jag vill ändå dela detta även med er som jag känner framförallt eller uteslutande via bloggen.

I går på söndagen fyllde Dalstorps kyrka 50 år med stort kalas vid högmässan. Jag var förstås inte där utan på BB. Det har varit väldigt speciellt under den sista väntan inför denna födelse att inte riktigt veta om jag skulle vara med själv eller inte, mest på detta men också på annat. Det är ju ändå saker jag ägnat mycket engagemang och förberedelser åt. Tur jag har bloggen så kan jag ju lägga min jubileumspredikan här istället. I morgon eller så. Nu ska jag återgå till bebisomsorgen. Tyckte bara du skulle veta.

Kristus i mitten

 

En som ställer sig mitt i allt.

En som ställer sig mitt i allt.

Lördagspoesi på Vandra Vägen. ”Kristus i mitten”

Som bonden står där mellan jorden och de ätande massorna

Som översättaren står mellan två världar av mänsklig tanke

Som prästen står mellan altare och församling, vänd åt båda hållen

Som föräldern står och mäklar fred mellan två barn som är arga men inte vet varför

Så tänker jag mig Kristus, son av människa och Gud

som förenar himmel och jord

och helar världen med sin närvaro

 

Bön i domsöndagstid

 

Är det brevlåda man behöver vid tidens slut?

Är det brevlåda man behöver vid tidens slut?

Fredagsbönen idag är förstås präglad av att vi befinner oss i kyrkoårets slut. En kort och en längre bön i domsöndagstid. Låt oss be.

Gud, se i barmhärtighet på mig, säg vad jag bör göra innan det är för sent. Amen

och

Gud, vi längtar efter den dag då Jesus Kristus blir tydlig för allt och alla. Vi fruktar den dag då domen faller över vårt liv. Hjälp oss att lita på honom som dog och uppstod för oss. Låt oss leva i hoppet om nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor. Amen

(Bönboken tradition och liv nummer 771 och 777)