En som ställer sig mitt i allt.
Lördagspoesi på Vandra Vägen. ”Kristus i mitten”
Som bonden står där mellan jorden och de ätande massorna
Som översättaren står mellan två världar av mänsklig tanke
Som prästen står mellan altare och församling, vänd åt båda hållen
Som föräldern står och mäklar fred mellan två barn som är arga men inte vet varför
Så tänker jag mig Kristus, son av människa och Gud
som förenar himmel och jord
och helar världen med sin närvaro
Just så är det, men Jesus är ju också Gud och finns både i himlen och mitt ibland oss med sin Ande, ja genom honom är ju Himmelriket nära.
Amen
Den vitklädda kvinnan i bilden – är det en figur ur den grekiska mytologin eller ur bibeln, typ Ester eller så?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sabinskornas_bortr%C3%B6vande
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Rape_of_the_Sabine_Women
Scenen i tavlan är att romarna och sabinerna krigar om kvinnorna, och kvinnorna rusar ut för att hindra deras fäder och män från att slå ihjäl varandra. Typ. Enligt engelska Wikipedia.
The painting depicts Romulus’s wife Hersilia — the daughter of Titus Tatius, leader of the Sabines — rushing between her husband and her father and placing her babies between them. A vigorous Romulus prepares to strike a half-retreating Tatius with his spear, but hesitates. Other soldiers are already sheathing their swords.
Kvinnan till vänster, som håller upp barnet framför spjuten, är onekligen… gulp.
(Nä, jag kan inget om konst. Men jag kan bildgoogla.)
Googla är du imponerande bra på!
Aha, Der Raub der Sabinerinnen. Väcker gamla minnen från latinundervisningen jag genomled på det humanistiska läroverket…
Dig borde man förstås ge länk till tyska Wikipedia istället för engelska *skäms*. Nog för att du är kompetent att leta dig dit själv.
Talas alltid sanningar genom helig ande?
Menar du alla sanningar eller att allt som kommer av helig Ande är sant? I alla fall det andra, kanske det första också.
Jag fragade om det var genom helig Ande all sanning talas utifran. Tack for svaret, det nojer jag mig med.
Det här blir en liten upprepning av en diskussion mellan Alma-Lena och mig på min blogg, för ett tag sen. Inte nu för att ta chansen att bre ut mig här också, men för att få höra om du har nåt att säga. Lite taskig tajming kanske, du är väl upptagen av annat, men…
Mellan altare och församling. Det är den normala svenskkyrkliga positionen, alltså? Jag funderade över det för ett tag sen när jag tyckte att det blev ett evigt vändande hit och dit för prästen, men kunde inte komma på hur det brukar vara. Jämför med någorlunda moderna katoliker: prästerna brukar krypa in bakom altarbordet, så de oavbrutet kan se ut över församlingen.
Teologiskt är det väl en smula intressant. Katolikerna har väl fortfarande, på ett helt annat sätt, prästen som liksom mellanled mellan lekmannen och Gud (utöver då Maria och helgon). Inte på riktigt samma sätt, men dock. Blir väl tydligt iom bikten, tycker jag.
Um, jag ska väl inte be dig spekulera över det katolska, men stoppar vi in prästen bakom altaret slipper han stå där med armarna åtbredda åt bägge hållen för att hindra härarna att drabba samman (eller nåt). Nej men lite mer seriöst, det blir mindre av ”mellanled”. Det fanns nog skäl till att Katolska kyrkan införden den ändringen i mitten av 1900-talet. De behövde det. Intressant att Svenska kyrkan inte följt med, fast man ofta nästan slutat använda sina väggfasta högaltaren för att istället ha små altarbord som man placerar längre fram i koret. (Jag bedömer enbart på stora kyrkor här. Du som väl hålls i relativt små? kanske bara står och vänder dig hit och dit framför väggfasta, ursprungliga altaren.)
Jag tycker nog trots allt – jag kan inte riktigt förklara det. Men prästen bakom altarbordet istället för framför känns för mig som en större betoning på församlingen. Vill man vara elak kan man förstås tycka att det är lite för mycket av trollerikonstnär bakom bordet, som gör sitt magiska trick och det ringer i klockan när bröd och vin – hokus pokus!* – förvandlats… men det där vändandet av och an. Känns det inte en smula splittrat? När prästen är vänd åt samma håll hela tiden – alltså, det kan kännas som överste trollerikonstnären som framträder för publiken, men kan också kännas som om präst och församling firar mässa tillsammans mao att det är församlingen som firar, varav prästen är en specialdel.
Tycker jag, dårå. Helt subjektivt.
* Ja, jag vet varifrån de orden kommer!
Du får med mycket här Rebella. I de flesta kyrkor jag tjänstgjort så har man ett väggfast altare. I något fall har det funnits ett man kunnat gå bakom och vända sig mot församlingen. I de fallen har jag tyckt det känts jättebra på alla sätt men jag är alltså inte vidare bortskämd med det. På fackspråk kallas det ”ad orientem” (mot öster) och ”versus populum” (mot folket) och det finns helt säkert mängder av uppfattningar om vilket som är bäst men i praktiken får man ju göra som det passar bäst i varje kyrkorum. Firar man ”ad orientem” så får man vackert ta och vända sig mot altaret och mot folket beroende på vad man gör. Jag tycker det väcker mycket eftertanke för man får fundera på när man företräder församlingen genom att leda den i bön och när man ska tala ”å guds vägnar” och läsa bibeln och predika över den. Trollerigrejen har jag nog aldrig tänkt på. Jag tycker dock det kan kännas väldigt konstigt att vara vänd framåt under instiftelseorden, det är naturligare att alla får se när man ber och läser instiftelseorden.
Jag tror egentligen att vår kyrka och romerskkatolska inte tänker så väldigt olika här. Luther var väldigt noga med att präster inte står närmare Gud än andra och att alla kan vända sig direkt till Gud med sina böner, samtidigt tyckte han att prästen hade en viktig roll av praktiska skäl. Det behövs någon som kan traditionen och håller ordning på gudstjänsten.
Skriva kort har aldrig varit min grej.
Så du skulle inte, om du hade ett löst altarbord med plats bakom, ställa dig framför det och snurra av och an? Hm. Den som gör så kanske helt enkelt är van vid väggfasta altaren och tycker det känns konstigt att stå på ”fel” sida om altaret. Kanske det finns lite olika kulturer/traditioner på olika håll, i olika stift och så. Eller så är det någon tanke den har, som gör så.
Om man står bakom altaret, versus poplum, under hela förberedelserna (vad de då kallas) var står man då när man ”serverar” (ursäkta mina profana glosor)? Traskar man iväg från altaret då? Det kan man ju göra ändå, i stora kyrkor kan kommunionsutdelare ställa sig lite varstans, men om det bara finns en präst med ev. en medhjälpare av något slag bredvid.
Det där med trolleritrick – det är lite mer av det över den katolska mässan.
Man kan kombinera versus populum både med altarring att knäfalla vid eller nåt helt annat. Inga givna kombinationer såvitt jag vet.
Lämna ett svar