Tidlösa träd. Tills yxan går?
Om man råkar kombinera detta med att föda barn med att det är domsöndagstid och man därtill råkar vara en svårt teologskadad präst så kan man fundera en del i oväntade banor.
I kyrkoårets slut tänker vi en hel del på ”tidens slut”, den yttersta tiden. Jag har funderat en del på motsatsen; tidens början. Jag har skrivit här tidigare om att ”bli som ett barn, lev i nuet” och nu har jag tänkt i liknande banor igen. Tänk om det är så att vi börjar leva ”i tiden” på det sätt vi är vana vid i det ögonblick vi inser att vi ska dö en gång? Små barn lever på ett sätt tidlöst, de är inte kapabla att se tiden som en tidslinje så som man kan längre fram i livet. Anledningen kanske är att man lever som om man levde för evigt.
Som jag ser det är det omöjligt för oss att föreställa oss livet i himlen som tidslöst. Vi har uttryck som talar om det som att vi ”går ur tiden” och liknande men det är mest ord. Vi kan inte föreställa oss ett tillstånd utan tid. Jag vet inte heller om vi måste det. NT Wright har sagt att om vi tänker oss att det Gud vill göra vid ”tidens slut” är att återupprätta sin fallna skapelse till fulländning, så är det inte så mycket fråga om att det skapade ska upphöra att existera som att det ska bli kvalitativt mycket bättre.
Istället för ett tillstånd utan tid ska vi kanske tänka oss ett tillstånd där själva tiden också blivit upprättad och fullkomnad. Hur kan den bli det? Jo, kanske genom att den blir av med sina starka kopplingar till död och förgänglighet? Som att vi med Vibeke Olssons ord blir ”fria från döden och ödets tvång” (eller hur hon nu skrev). I en sådan värld kanske ändå människor kan känna sig som hemma och fortsätta vara människor, vilket vi ju borde kunna få vara i himlen?
Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar