Jag har tänkt lite igen. Tidsmässigt sammanföll många av de kyrkliga väckelserörelserna på 1800-talet med det vi kallar ”modernismen” -en tid av utvecklingsoptimism och tron på att människan kunde lösa det mesta bara hon använde förnuftet.
Det jag tänkt på är att det fanns en utvecklingstanke även i många av dessa kyrkliga rörelser. ”Helgelseförbundet” till exempel, eller ”metodismen” -man ville se en utveckling hos den troende mot större helighet.
Det var inte direkt något nytt i kyrkans värld men visst verkar det ändå som att man förmodligen ganska omedvetet kom att betona växandet i tron för att det var en kristen tro som appellerade mer till den tidens människor?
Den här tidens rörelser har format mycket av vår tids syn på kristen tro. Jag vet att jag ibland varit ganska stressad över detta med att man borde utvecklas mer och växa i tro. Kanske helt i onödan? Det kanske inte alls är något man borde betona så mycket?
I vår tid ser vi kanske istället på hela oss själva som projekt. Mer än någonsin finns det en genklang i vår samtid kring att utvecklas och förändras. Det kanske är värt att vara tveksam till sådana tendenser, inte för att de nödvändigtvis är helt fel utan för att det får helt fel proportioner? Vi får minnas att i helt andra tider har kristen tro setts som grund för att mena att livet och vi själva är ganska statiska. Någonstans måste vi nog söka en balans här.
Vad tänker du om det här? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar