James Bond, Noa och kampen mot det onda

Revolvermän i den gamla västern. Föregångare till James Bond?

Revolvermän i den gamla västern. Föregångare till James Bond?

Här är predikan jag höll i Ljungsarp och Dalstorp igår. Jag tycker det finns ett och annat tänkvärt i den, läs och se om du håller med.

 

Noa, James Bond och kampen mot ondskan

Jag tycker vi börjar med James Bond. Han är ju känd för det där med att kämpa mot ondskan som ju är dagens tema. Strider mot superskurkar och räddar jorden.  Det är väldigt tydligt vem som är god och vem som är ond och det kanske är det som är skönt med att se på James Bond. Det går att kämpa mot ondskan helt enkelt genom att skicka James Bond att skjuta dem.

Ni kanske inte tror mig om jag säger att bibelberättelsen om Noa handlar om James Bond. Nej det gör den kanske inte men nästan. Ni kan ju berättelsen om Noa. Gud ser ondskan på jorden och beslutar sig för att dränka den onda mänskligheten och bara Noa och hans familj, som är rättfärdiga, får vara med på arken och starta om livet på jorden. Och arken flyter på vågorna och så kliver de ut och sen är alla problem borta och alla är goda sedan dess. Nej så är det ju inte. Även de där allra mest rättfärdiga människorna måste ha haft något ont i sig för plötsligt står världen i brand igen. Berättelsen om Noa har många bottnar men jag tänker att en poäng är detta att det inte går att kämpa mot ondskan genom att ta bort de onda. För då blir egentligen ingen av oss kvar. Många regimer har försökt och röjt undan oliktänkare men det blir bara mer ondska då, inte mindre Berättelsen om Noa visar på att James Bonds metod inte fungerar. Striden mellan gott och ont står inom var och en av oss. Slagfältet är i våra hjärtan. Om vi vill göra världen bättre (och det vill vi ju) så är det oss själva vi har mest möjlighet att påverka. Det är oftast inte lika roligt som att hitta stickor i andras ögon men inte desto mindre sant.

Paulus skriver om Guds rustning (han har visst läst den gammaltestamentliga texten för där står det snarlika ord om Gud som strider). Han börjar med den otroligt vackra raden ”hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft”, det är en favoritvers jag har. Och sedan radar han upp rustningens delar som ska hjälpa oss att stå emot det onda. Sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor, trons sköld och frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

Det är nästan bara försvar man ska inrikta sig på verkar det som.  En massa skydd av olika slag. Utom Andens svärd då. Och det är för att vi är under attack. Det kommer brinnande pilar flygande står det. Ondskan är som en invasionsstyrka, Jesus ha befriat oss men det vill fienden inte finna sig i utan vill ta över igen så det gäller att göra vad man kan för att skydda sig. Det är viktigt med ett starkt försvar.

Sanning är förstås ett bra försvar. Lögnaren är alltid rädd och lockas att göra det ena och det andra för att leda bort uppmärksamhet från sådant som inte andra borde få veta.  Jesus visar oss hur man är en sann människa så vi får lära av honom.

Rättfärdighetens pansar. Det gäller att skydda sitt hjärta. Det ser nog mer ut som min vackra vita dopdräkt här tror jag. Om vårt hjärta dömer oss så får vi lita på att Guds nåd är större än allt, vi tillhör Jesus för det har han lovat.

Skorna på fötterna. Villighetens skor. Initiativkraft är viktigt för ondskans bästa strategi är att få oss modlösa eller likgiltiga. Vi får be Gud om lite bepansrade skor också.

Och så skölden och hjälmen. Tro är faktiskt som en sköld. Det finns spännande likheter med hur det är på andra sätt i livet. Barn som möter olika svårigheter i livet kan vara olika rustade att klara av dem beroende av vad de har för sköld. Man kan råka ut för ganska mycket tråkigheter och bli retad i skolan och sånt och ändå klara sig ganska bra så länge man har någon god relation där man får bli omhändertagen. Relationen med Gud genom tron kan fungera som en sköld som gör att det inte är så lätt att komma åt oss.

Hjälmen är en stark bild för det är nog ofta i tankarna som vi får kämpa. De destruktiva nerbrytande tankarna om oss själva eller mot andra. Må Gud skydda våra huvuden.

Det är värt att fundera en del på vilket sätt tron är till hjälp mot det onda. Hur får man rustningen att fungera? Det finns nog många sätt. Hämta styrka från Herren står det. Det finns en berättelse om ett litet barn som bygger sandslott på stranden och så är det plötsligt en sten i vägen för bygget. Det lilla barnet kämpar med att flytta stenen med alla sina krafter. Det håller på en lång stund och försöker på alla sätt rucka på stenen men det går inte. Då kommer farmor dit och frågar barnet vad som händer och barnet berättar med gråten i halsen. ”Men du har ju inte använt hela din styrka” säger farmor. Då blir barnet ännu mer ledset och börjar gråta. Hon har ju verkligen gjort allt hon kunnat. ”Du ha ju inte bett mig om hjälp” säger farmor och så hjälps de åt att flytta stenen. Farmor kan flytta berg. Precis som tron. De gamla ökeneremiterna på 300talet kämpade mycket med sina egna tankar och med sig själva i sina små eremitceller i öknen och de lärde sig samma sak på det hårda sättet. När det verkligen är kamp med sig själv och mörkret så är det hopplöst att fortsätta kämpa emot själv. Det enda som kan fungera är att vända sig till den som är starkare. Kristus. Och så upprepade de Jesu namn om och om igen för att ha något att hålla sig fast i tills stormen bedarrat.

I evangeliet fick vi höra om kvinnan som hade svåra blödningar och kämpade med att få bra vård för sina problem men det enda hon fått var ett stort hål i plånboken också. Hon gör ju faktiskt just detta, hon vänder sig till Jesus med sin bön om hjälp, det är en bön utan ord får man säga men den fungerar. Hon blir botad. Och Jesus vänder sig till henne och talar med henne. När jag hör om det så tänker jag att för Jesus finns det ingen som bara är ”en i mängden”, en anonym person i folkmassan.  Hon får några ord av uppmuntran, han tar sig tid Och ofta vid såna här tillfällen säger han också ”dina synder är förlåtna”. Man kan tycka att det är konstigt för ingen har ju egentligen frågat efter det men synd är ju det som skiljer oss från Gud. Hon kommer darrande fram men så får hon höra att inte nog med att hon blivit botad, hon får lita på att hon är Guds dotter, att Gud bara vill henne väl och förnyar sin gemenskap med henne. Allt detta händer när vi vänder oss till Jesus. Eller Omvänder oss som vi också säger.

Jag sa nyss att andens svärd som är Guds ord är enda anfallsvapnet mot det onda.  Guds Ord kan ju betyda bibeln eller evangeliet och att sprida det är verkligen att kämpa mot ondskan får då får fler chansen att få hjälp mot det onda av den ende som egentligen kan besegra det onda. Att det är ANDENS svärd är lite av en fingervisning om hur Guds Ord är tänkt att användas. I Galaterbrevet står det att ”andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” Det duger inte att slå bibeln i huvudet på varandra, det är tragiskt att kyrkan har stridit så mycket sinsemellan. Guds Ord måste användas på oss själva också, på vårt eget hjärta så att vi med den kärlek vi tagit emot också kan hjälpa andra. Med glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, självbehärskning, trofasthet, ödmjukhet och kärlek kan man faktiskt göra världen bättre. Men även till det behöver vi hjälp.

Vi får komma ihåg James Bond och Noa. Även den mest rättfärdige har mycket mörker inom sig. För oss krävs det att vi hämtar styrka från Herren, från hans oerhörda kraft, för att vi ska kunna hålla stånd mot det onda. Varje dag.

9 blandade tankar på söndagen

Väldigt blandad bild.

Väldigt blandad bild.

1. Det är svåra tider för den som försöker hålla ordning på söndagarnas teman. Förra veckan var det ”den kämpande tron” och nu är det ”kampen mot ondskan”: Mycket kamp är det i fastan.

2. Jag leder gudstjänst i Ljungsarp (9.00) och i Dalstorp (11.00) idag. Det ska bli fint. Nu är vi några veckor in i fastan och påsken börjar skymta i fjärran.

3. Jag har startat en facebooksida för Dalstorps församling häromdagen. Det har redan blivit en hel del gillningar (i alla fall efter omständigheterna). Vare sig du bor i trakten eller längre bort får du gärna lägga ett klick på http://facebook.com/dalstorpsforsamling jag ska försöka jobba för att det blir en rolig sida. Ska bara få med lite fler på att sköta den också.

4. Apropå sociala medier. Finns det någon som använder pinterest egentligen?

5. I går kväll såg jag sändningen från SM i cosplay. Det var otroligt fascinerande tycker jag. Aldrig sett något liknande.

6. Jag tänker en hel del på min tid i Götene och Husaby nu. Det börjar bli bortåt ett år sedan jag slutade där snart. Känns som att man ska återvända till platser i tankarna med jämna mellanrum.

7. Jag hörde någon säga att ”alla” slutade läsa bloggar för 1,5 år sen. Hoppas inte det stämmer. Du läser ju i alla fall?

8. Känner mig alltid lite förvirrad när jag hör rön om hur man ska göra som bloggare för att nå ut. Känns sällan som att det går att tillämpa på mitt bloggande. Jaja. Jag tycker ju mest bara det är roligt att skapa ”content”.

9. Vad gör du idag? Vad önskar du se mer av på Vandra Vägen framöver? Skriv en kommentar!

Lördagsfilm om riket

Hör upp nu!

Hör upp nu!

Idag tar vi lite filmtajm på Vandra Vägen. Här är en film jag fått syn på som jag tycker var fin. Det där med fötterna är lite annorlunda i svensk översättning, i bibel 2000 står det ”steg” istället men det är ju typiskt hebreiskan att använda ord för kroppsdelar så ofta de har chansen.

Bön om att få och ge kärlek

 

Bättre sprida gott än ont men man måste få kärlek att sprida också. (undrar om jag använt den här bilden tidigare, det vore ju verkligen pinsamt).

Bättre sprida gott än ont men man måste få kärlek att sprida också. (undrar om jag använt den här bilden tidigare, det vore ju verkligen pinsamt).

Fredagsbön på Vandra Vägen. Såhär en bit in i fastan ber vi med den första versen på psalm 94 i psalmboken. Låt oss be:

Du som av kärlek varm blödde för mig,

drag mig för varje dag närmare dig.

Fyll du mitt hjärta så

att jag av kärlek må

offra med fröjd också

något för dig. Amen

Jesus mot självkänsla?

Jesus i Simons hus.

Jesus i Simons hus.

 

Jag fortsätter att dröja mig kvar vid söndagens texter. Idag vill jag rucka lite på våra föreställningar om självkänsla.

I Lukasevangeliet kapitel 7 möter vi farisén Simon som har Jesus som middagsgäst. In kommer en ”synderska” (vad det innebär får vi inte veta) som öser kärlek över Jesus på ett sätt som helt säkert var ”too much” för alla i rummet.

Jesus tar lugnt emot hennes kärlek och tillrättavisar istället Simon och säger att han borde ta kvinnan till föredöme.

Det finns mycket att säga om vad detta innebär men idag är poängen att Jesus upphöjer den med lågt anseende och tar ner den självsäkre Simon som var säker på att stå sig bra i en jämförelse med henne.

I vår tid ses det som något positivt att ha bra självkänsla och självförtroende. Vi antar lätt att otrevliga karaktärsdrag bottnar i dålig självkänsla och att om bara alla får tillräckligt med uppmuntran så kommer de bli goda automatiskt.

Riktigt så enkelt är det inte. Läs gärna den här artikeln om ”myten om självkänsla”. Det har visat sig att det förstås är roligare att vara trygg och trivas med sig själv men det stämmer inte att man är en bättre människa för den sakens skull. Simon får stå som exempel på självsäkra gubbar (det är ju ofta det) som tar utrymme från andra i kraft av att sin självkänsla. Ofta är det just de självsäkra som är problemet.

Notera att Jesus verkar ägna sig både åt att upprätta de tilltryckta och att få höjdare att omvärdera sin egen roll. Det kristna ordet för detta är ödmjukhet. Jag brukar tänka mig ödmjukhet som att inte vara alltför upptagen med sig själv, vilket ju är något annat än bra självkänsla.

Jag har sen tidigare en bloggpost om ödmjukhet ”vad är ödmjukhet” och en gästbloggpost i ämnet av Johan Engvall, och så har jag skrivit om detta med självkänsla tidigare (och jag tycker det är läsvärt än) under titeln ”vad självkänsla är och inte är

Tankar på det?

Bra profet, dålig profet

Helig man framställd på komiskt sätt. Som Jona?

Helig man framställd på komiskt sätt. Som Jona?

Jag fortsätter att samla tankarna efter i söndags. En intressant sak som jag inte hade rum för i själva predikan men gärna skriver om här är likheten (eller snarare skillnaden) mellan profeten Elia och profeten Jona.

Profeten Elia har alltså flytt ut i öknen och är helt uppgiven. Han ber att få dö:

Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. ”Det är nog”, sade han, ”ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.” Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken. 1 kung 19:4-5

Jämför detta med profeten Jona som också sitter under en buske i ökenhettan utanför staden Nineve och klagar och dessutom klagar på samma sätt. Han önskar att han vore död. ”Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” (Jona 4:3).

Det är såna här paralleller som gör bibelläsning riktigt spännande. Berättelsen om Jona är förmodligen senare än den om Elia och Jona är dessutom en mer perifer person i bibeln. Elia är liksom den riktigt stora profeten, även bland profeterna. Och så ”härmar” berättelsen om Jona den om Elia på ett så här pass uppenbart sätt (både detaljer i handlingen och repliker liknar varandra). Vad ska vi tro om det?

Jag tror att det kan lära oss en del om Jonaboken. Jona är något av en antihjälte bland profeterna. Han är ovillig att profetera för han vill inte att Nineves folk ska omvända sig och framstår över huvud taget som en tragikomisk figur. Det är fullt möjligt att hela jonaboken är någon slags satir eller liknande. I så fall är det förstås lyckat att framställa Jona i kontrast till hur en bra profet gjort.

Elia är profeten som gett allt i sin önskan att genomföra Guds vilja, och nu klagar han sedan han alldeles slitit ut sig. Jona får lättköpta framgångar men klagar ändå.

 

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en rad!

Om Jesu kvinnliga lärjungar

Jag tror att den här bilden föreställer författaren Elin Wägner med en JÄTTESTOR mängd namn som samlats in i namninsamling för kvinnlig rösträtt.

Jag tror att den här bilden föreställer författaren Elin Wägner med en JÄTTESTOR mängd namn som samlats in i namninsamling för kvinnlig rösträtt.

På slutet av evangelietexten från i söndags kom det här korta stycket:

”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur,  Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.” Luk 8:1-3

Detta kom dessutom direkt efter berättelsen om hur Jesus gör en kvinna (”synderska” dessutom) till förebild snarare än farisén Simon.

Vid sidan av de 12 få vi här alltså höra om åtminstone tre kvinnliga lärjungar. Sådana här små upplysningar är väldigt fantasieggande. Varför står det här med?

Först kan jag säga att det inte är enda gången som kvinnor får utrymme i lukasevangeliet, Alla evangelisterna har sina favoritämnen som de gärna tar med så mycket de kan om och för Lukas del så lyfter han gärna fram hur Jesus omger sig med kvinnor och andra svaga grupper i samhället.

Det här är egentligen bara lite skrap på ytan men jag tänker på två saker kring denna text.

Det första är att det nog var väldigt ovanligt att kringvandrande rabbiner hade kvinnliga lärjungar med sig. Dessutom står det att de hjälper till med sina tillgångar. De har alltså en ganska god ställning i gruppen. De har resurser som de andra har glädje av. Tillsammans med andra bibelställen stärker det bilden av att Jesus hade ett ovanligt förhållningssätt till kvinnor. Han talar med dem och räknar med dem. Jesus feministen om du så vill.

Det andra är att det är intressant att fundera på själva namnen. Det här är personer som får sina namn omnämnda. Betyder det att de senare var välkända i den nygrundade kyrkan? Sättet som de beskrivs verkar antyda att de var välkända. Låt gärna tankarna vandra vidare kring vad de kan ha varit för personer. Ett kort omnämnande i ett evangelium som pekar mot en hel livsberättelse som nu är helt omöjlig för oss att veta mer om. Men fantasin kan förstås försöka fylla i bilden.

Vad tänker du om kvinnorna i evangelierna? Skriv gärna en rad eller två, jag är idel öra!

 

Elia hittar fotfäste igen

En som kämpar på med att hitta det han längtar efter?

En som kämpar på med att hitta det han längtar efter?

Lustigt hur det kan vara. Igår höll jag den här predikan två gånger på förmiddagen. Första gången tyckte jag att jag rörde ihop alltihop men andra gången kändes det som att det nog ändå håller det jag nu lägger ut här. Nu får du se om det finns något i denna predikan för andra söndagen i fastan som talar till dig. Skriv gärna en kommentar oavsett!

 Predikan för andra söndagen i fastan 2016, i Grimsås och Ölsremma kyrkor

Paulus skriver att den som tror sig stå stadigt ska se till att han inte faller. Det ser vi olika exempel på i det vi hört läsas. Där finns den självsäkre Simon som får höra några sanningens ord av Jesus, och där finns troshjälten Elia. Och så finns det en tredje som visar sig vara ett oväntat föredöme. Men först till Elia.

Elia är inte den vi skulle tro har problem med tron i första taget. Han är det närmaste en superhjälte man kan komma i gamla testamentet. Han gör spektakulära underverk och nu kommer han precis från sin största seger. Han har besegrat alla profeter åt avguden Baal och visat att det är hans Gud som är den sanne Guden. Men nu är han riktigt svag. Han har blivit hotad till livet av drottning Isebel och flyr.

Det är typiskt men också väldigt konstigt i bibelns berättelser att det inte finns några superhjältar. Inte ens Elia. Och på det sättet är bibeln fantastiskt realistisk både jämfört med sådant som skrevs då och sådant som vi ser på film eller läser nuförtiden. Däremot är bibelns författare inga psykologer, de skriver om vad folk säger och vad de gör men inte vad de känner.

Det är ett utsatt liv Elia lever, han är den ende profeten som står upp för Israels Gud, det spelar ingen roll om han röjt undan alla Baals profeter, det är så lätt att bara röja honom ur världen så är det kört i alla fall. Det är kanske alltför mycket som hänger på honom. Han är uppgiven. Gör det han gjort med så mycket möda någon skillnad egentligen? Men vi får nog också var och en identifiera oss med Elia för de tillfällen då vi är uppgivna och slitna.

Det är verkligen märkligt det som händer sedan. Han sitter där och har gett upp, han ber om att få dö och han somnar där förtvivlad. Då kommer en ängel och bakar en kaka till honom, bröd kanske, och ger honom ett krus med vatten. Och profeten äter och får nya krafter. Det är ofta så nu i våra dagar också att det är det som ska till när någon är i kris. Tids nog ska Gud tala med Elia men först är det omsorg i form av mat och dryck han får. Som många änglar i mänsklig gestalt kommer med idag till personer som är i kris. Det kan vara svårt att veta ibland om det är kakan eller omtanken som gör störst verkan, så är det nog också med Elia.

Och Elia får nya krafter av ängelns besök och han får väldiga krafter så att han går i 40 dagar och 40 nätter tills han är framme vid Guds berg Horeb. När fortsätter berättelsen men vi stannar där. Horeb har ett annat namn också som är mer välbekant för oss. Vet ni vad det heter? Sinai.

Elia gör någon slags egen version av den ökenvandring som hela Israels folk gjorde när de blev befriade ur Egypten och fick ta emot budorden på stentavlorna på Sinai med Moses.

Den kämpande tron. Tron är ofta som en ökenvandring. Kampen kan se väldigt olika ut för oss men jag tror att vi alla delar den på något sätt. Det kan vara kamp med religiösa funderingar eller tvivel eller med sina egna tillkortakommanden. Men vi får också komma ihåg att allt hör ihop med Gud som skapat allt så kampen kan vara sånt vi själva inte kanske tänker har med Gud att göra. Sår och skam vi fått med oss genom livet, svåra relationer vi lever med, alla möjliga slags svårigheter till kropp och själ. När livet är som en öken är tron som en ökenvandring.

När jag hör om brödet och vattnet i öknen så tänker jag först på att så var det också för Israels folk, de fick manna från himlen och vatten ur klippan att leva av. Och så tänker jag på brödet och vinet i nattvarden. Det tänker jag mig gärna som en rast på vandringen där vi får ta emot och äta och ta till oss innebörden bakom det vi äter. Att Gud inte glömt oss utan är med oss på vägen. Så kan vi orka gå vidare.

Och Elia hittar en klippa, ett berg till och med. Där slöt Gud sitt förbund med hans folk. Och där visar Gud så småningom Elia en väg framåt. Jag tänker att när vi kämpar så får vi ibland göra samma upptäckt. Att det finns klippor som håller att stödja sig mot. För Elia var det självklart att bli påmind om Guds löfte att vara Israels Gud och inte överge dem. Det som skedde på Sinai. För oss kan det vara samma vila att se mot Jesu kors och mot den uppståndne. Jag är med er alla dagar till tidens slut har han sagt. Och det har han sagt till dig och mig på vårt Sinai, våra dop. Elia hade fel i att allt hänger på honom och vi har fel när vi fäster oss alltför mycket vid våra prestationer eller annat. Vila får vi bara när vi anar att Gud är verksam.

Jag tycker så mycket om gamla testamentet så det blir lätt att jag talar mycket om det men några saker vill jag säga om evangeliet. Man kan tänka på husets herre, Simon ”den som tror sig stå stadigt ska se upp så att han inte faller”. Högmodet verkar ha fått grepp om honom (som det ofta får om mig och dig) och han jämför sig nöjd med synderskan. Och han säger ”Om den mannen vore en profet skulle han veta vad det var för sorts kvinna”. Det är inte det att Jesus inte vet.

Det verkar vara en rådande mening idag att det är när man säger de mest skoningslösa orden som verkligen klär av och förminskar en människa som man talar mest sanning. ”Jag säger bara som det är”. Jesus visar att han ser på ett annat sätt. Han vet att det som är allra mest sant om kvinnan är att hon är Guds älskade, vilket hon nu också äntligen förstått. Och han är verkligen en profet för han ser klart alla synder men han ser också Simons. Och som för att visa att han vet talar han med sin liknelse. Du visar lite kärlek Simon. Har du förstått det hon förstår nu? Om hur mycket du behöver Guds nåd du också? Var är din tacksamhet? Det är som att du tror att du gjort dig förtjänt av allt du har?

Det kanske inte är så att det är när vi kämpar med tron som vi är mest illa ute. Det kan mycket väl vara tvärt om. När vi har det svårt så kanske vi söker Gud ivrigt och ofta och ber om hjälp men när allt går bra och självförtroendet är gott, då är det lätt att ta allt för givet.

Gud lyfter upp och stöttar de låga, och de höga utmanar han. I vår evangelietext märker vi också det på det som sägs om kvinnorna som följde Jesus. Jag tror knappast att det var vanligt med rabbiner med kvinnliga lärjungar vid den här tiden så det är något riktigt viktigt som nämns där nästan i förbigående. Även den kampen delar Jesus uppenbarligen. Må vi alla hitta en klippa i öknen, få ta emot Guds omsorger så att vi kan kämpa vidare och orka det vi måste göra på vår väg.

 

8 blandade tankar på söndagen

 

Slaget vid Lepanto. Vad det nu var som hände där.

Slaget vid Lepanto. Vad det nu var som hände där.

1. Tron hör ofta ihop med kamp på det ena eller det andra sättet. Det utgår den här söndagens textläsningar från i våra kyrkor. Jag ska fira gudstjänst i Grimsås (9.00) och i Ölsremma (11.00) och det vore förstås roligt att träffa dig där.

2. Den gammaltestamentliga texten handlar om profeten Elia och den har jag faktiskt skrivit en uppsats om under studierna en gång så den har jag mycket att säga om. Och så är Jesus hemma hos en skriftlärd på middag då det plötsligt kommer en syndare instörtande. Ni hör ju vilka spännande grejer!

3. Det är också första gudstjänsterna ihop med vår nya kantor Gunilla. Det ska bli roligt att få välkomna henne och be för henne i gudstjänsten.

4. På vilket sätt tycker du att tron är en kamp? Skriv en kommentar!

5. Igår hade vi kalas för alla i församlingen som fyllde 80 förra året. Det var trevligt. Rolig att få vara med och göra folk glada.

6. I onsdags gjorde församlingen sportlovslediga barn glada med en udda fågel i programmet. En tjej från trakten kom och visade konster med sina fyra tama papegojor. Papegojskoj. Det ni!

7. Jag tänker en hel del på situationen för Kyrkan i Sverige nu och på hur vägen mot framtiden ser ut. Det är mycket som är mörkt men det finns en del glädjeämnen också. Ytterst får man trösta sig med att allt i slutändan hänger på Gud. Också detta är trons kamp.

8. Bilden ovan föreställer något slags sjöslag och hur det ter sig från himlens perspektiv. Vi får påminna varandra om att höja blicken och vända oss till Gud. I alla fall behöver jag påminnas om det. Du med?

Så, vad gör du idag?

Judisk bok om bön för barn

DSC_0024

Idag latbloggar jag (nej, inte MATbloggar fåniga rättstavningshjälp, det har jag nog aldrig gjort) några korta rader men det finns ändå en del att tänka på i detta.

Jag har nyligen läst vad jag uppfattar som en skolbok om bön för barn i en judisk församling eller skola ”Judisk bön, så här går det till”. Den på bilden ovan. Som kristen i en väldigt sekulariserat samhälle är det slående vilken gedigen böneundervisning barnen tydligen får. Allt ifrån bönens grunder och vad bön kan göra för skillnad till kännedom om en hel del judiska gudstjänster och böner ingår.

Det andra som slår mig är att det nog är så att det jag läst känns tankeväckande och på något sätt ”vuxet” (eller som att läsaren behandlas som en vuxen kanske) eftersom det är skrivet med hjälp av så många berättelser. Istället för att ge teologiska svar på varför det är på det ena eller andra sättet med någon sorts filosofisk prägel så serveras det ofta istället en berättelse. Som man kan fundera vidare på och tugga på framöver. Så får man på något sätt komma på svaret själv om vad den betyder.

Jo det är förstås också härifrån det där med att ”be med kavana” kommer som jag bloggat om.

Jag vill avsluta med ett märgfullo citat som kommer i slutet av boken.

”Våra böner är inte avsedda att föra oss bort från denna värld till Guds värld. De är till för att föra Gud in i vår värld.”