Jag fortsätter att samla tankarna efter i söndags. En intressant sak som jag inte hade rum för i själva predikan men gärna skriver om här är likheten (eller snarare skillnaden) mellan profeten Elia och profeten Jona.
Profeten Elia har alltså flytt ut i öknen och är helt uppgiven. Han ber att få dö:
Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. ”Det är nog”, sade han, ”ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.” Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken. 1 kung 19:4-5
Jämför detta med profeten Jona som också sitter under en buske i ökenhettan utanför staden Nineve och klagar och dessutom klagar på samma sätt. Han önskar att han vore död. ”Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” (Jona 4:3).
Det är såna här paralleller som gör bibelläsning riktigt spännande. Berättelsen om Jona är förmodligen senare än den om Elia och Jona är dessutom en mer perifer person i bibeln. Elia är liksom den riktigt stora profeten, även bland profeterna. Och så ”härmar” berättelsen om Jona den om Elia på ett så här pass uppenbart sätt (både detaljer i handlingen och repliker liknar varandra). Vad ska vi tro om det?
Jag tror att det kan lära oss en del om Jonaboken. Jona är något av en antihjälte bland profeterna. Han är ovillig att profetera för han vill inte att Nineves folk ska omvända sig och framstår över huvud taget som en tragikomisk figur. Det är fullt möjligt att hela jonaboken är någon slags satir eller liknande. I så fall är det förstås lyckat att framställa Jona i kontrast till hur en bra profet gjort.
Elia är profeten som gett allt i sin önskan att genomföra Guds vilja, och nu klagar han sedan han alldeles slitit ut sig. Jona får lättköpta framgångar men klagar ändå.
Vad tänker du om detta? Skriv gärna en rad!
Lämna ett svar