Johannes jobbar på sitt evangelium.
I min församling har vi med Johan Engvalls hjälp en serie föredrag om den helige Franciskus liv och gärning. Senaste gången kom föreläsningen in på en intressant sak angående Franciskus berömmelse.
Enligt Johan skrevs det redan strax efter Franciskus död flera olika versioner av hans livsberättelse. Det var som att varje författare tyckte att det fattades något i de andras redogörelse så att han ville skriva en egen utifrån sitt eget perspektiv. Ibland var det till och med samma författare som bättrade på sin redan skrivna text för att det var något viktigt som inte kommit med. Riktigt hur många texter det blev vet jag inte men det är i alla fall många nog för att nutida historiker ska ha mycket möda med att diskutera fram vilka händelser som är historiskt säkra och vem som läst vem av de andra författarna innan han skrev sin egen.
Det här är också en stor anledning till att det forskas väldigt mycket mer kring Franciskus än kring andra som var berömda vid samma tid. Materialet är rikt.
Det som är väldigt intressant är de stora likheterna med hur man diskuterar kring de fyra evangeliernas tillkomst. Det är lätt att föreställa sig att det gick till på ett liknande sätt när berättelsen om Jesu liv skulle sättas på pränt. Det fanns en stor mängd människor som tagit intryck av Jesus personlighet, gärningar och predikningar, och som dessutom hade funderat mycket på den teologiska innebörden i Jesusberättelsen.
Nu tänker vi oss hur det blev när Markus skrev ner sitt evangelium och Lukas och Matteus läste det. De tyckte om vad de läste men tyckte förstås också att det fattades viktiga händelser eller saker (som författare måste man förstås göra ett urval eftersom Jesus rimligtvis hann säga och göra massor under kanske tre år som kringvandrande predikant) som de ville ha med. De skrev alltså om evangeliet och lade till det de tyckte fattades. Till detta kom också Johannesevangeliet som inte valde lika tydligt att bygga på de andras texter utan skriva mer fritt ur sitt eget perspektiv.
Till detta så finns det ett myller av mer eller mindre konstiga ”evangelier” som det enligt Tomas, Judas, Maria Magdalena och så vidare och som man hör talas om ibland som exempel på sådant Kyrkan censurerat bort i sin maktgalenhet. Sanningen är kanske troligare att de avvek för mycket från den bild de som stått Jesus verkligt nära gav och därför inte var så trovärdiga.
I alla fall:
Precis som i fallet Franciskus finns det utifrån en historisk person som berört många plötsligt en mångfald av nedteckningar. Teologer kan nu gräla till tidens slut om vad som är den historiska kärnan och hur evangelierna förhåller sig till varandra. Det vi lite oväntat kan konstatera är dock att det faktum att vi har fyra evangelier inte alls ger anledning att tvivla på historiciteten hos Jesus. Det är tvärtom. Ingen skulle ju säga att Franciskus inte funnits eftersom det är så många som grälade om den sanna innebörden i hans liv?
Lämna ett svar