Som väldigt många andra följer jag programmet ”Gympaläraren” på svt. Kort kan man säga att det handlar om en känd träningsprofil som besöker sitt gamla högstadium för att se om han kan förbättra gymnastikundervisningen och uppmuntra eleverna till ett rörligare liv. Det väcker många tankar både om min egen skolgång och om pedagogik och sådant.
Jag tycker som sagt att programmet är roligt att följa men inser förstås också att det är en tv-produktion som följer sina egna förutsättningar så det kan säkert framställa lärare och andra på ett orättvist sätt ibland. En sak tycker jag dock att jag tar med mig personligen, nämligen följande.
Programledaren Kalle gör en hel massa mer eller mindre misslyckade försök under programmens gång. Han testar grejer på gympalektioner som inte alls slår ut som han tänkt sig, han gör vällovliga försök att nå elever som inte vill delta men det har också ofta slutat i att de blir rädda och drar sig undan än mer.
Det här kan jag känna igen mig i från mina egna försök som pedagog, till exempel som konfirmandledare eller samtalsledare eller vad det nu kan vara i min vardag. Det är så attans svårt att få till det ibland och man står där och fumlar och famlar. Och rätt ofta känner man sig dum eller dålig när det inte ”lyfter”.
Jag tycker det är storartat i programmet att Kalle bjuder så mycket på sina misslyckanden och att vi får se hur han försöker lära sig av dem. Det inspirerar väldigt mycket för att det stämmer med min egen erfarenhet. Det är så det verkligen är, och det är skönt att se att det är så för fler. Till och med för riktigt duktiga.
DET kan en präst lära sig av att se på gympaläraren.
Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar