Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

En präst ser på ”gympaläraren”

 

Träning. Back in the days.

Träning. Back in the days.

Som väldigt många andra följer jag programmet ”Gympaläraren” på svt. Kort kan man säga att det handlar om en känd träningsprofil som besöker sitt gamla högstadium för att se om han kan förbättra gymnastikundervisningen och uppmuntra eleverna till ett rörligare liv. Det väcker många tankar både om min egen skolgång och om pedagogik och sådant.

Jag tycker som sagt att programmet är roligt att följa men inser förstås också att det är en tv-produktion som följer sina egna förutsättningar så det kan säkert framställa lärare och andra på ett orättvist sätt ibland. En sak tycker jag dock att jag tar med mig personligen, nämligen följande.

Programledaren Kalle gör en hel massa mer eller mindre misslyckade försök under programmens gång. Han testar grejer på gympalektioner som inte alls slår ut som han tänkt sig, han gör vällovliga försök att nå elever som inte vill delta men det har också ofta slutat i att de blir rädda och drar sig undan än mer.

Det här kan jag känna igen mig i från mina egna försök som pedagog, till exempel som konfirmandledare eller samtalsledare eller vad det nu kan vara i min vardag. Det är så attans svårt att få till det ibland och man står där och fumlar och famlar. Och rätt ofta känner man sig dum eller dålig när det inte ”lyfter”.

Jag tycker det är storartat i programmet att Kalle bjuder så mycket på sina misslyckanden och att vi får se hur han försöker lära sig av dem. Det inspirerar väldigt mycket för att det stämmer med min egen erfarenhet. Det är så det verkligen är, och det är skönt att se att det är så för fler. Till och med för riktigt duktiga.

DET kan en präst lära sig av att se på gympaläraren.

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar!

Kommentarer

6 svar till ”En präst ser på ”gympaläraren””

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Gympan var det mest fundamentala misslyckandet under min skoltid som ha skapad en livstids aversion mot allt som idrott och sport heter, bortsett från vardagsmotion som jag måste ha av hälsoskäl. Jag och min bästa kompis var aldrig i samma lag för bollspel, för vi valdes alltid sist. Och när jag hade samma lärare i fysik (där jag var bäst) som i idrott (där jag var sämst) ”uppmuntrade” han mig, när jag klängde i något slags tortyrredskap med orden: Men Thorsten – det här är ju ren fysik!
    Hade man skickat mig på långpromenad under tiden de andra slogs om en boll efter obegripliga regler eller klängde i konstiga mojänger – då hade jag sluppit min idrottsallergi. Och jag befarar att skolidrotten inte har kommit så värst mycket längre sedan min skoltid.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det är en erfarenhet vi är många som delar uppenbarligen, och det kommer också fram fint i programmet tycker jag.

  2. Profilbild för Geddfish

    Det är bra att göra saker och ting lite mer lustfyllda.

    De var då så helt opsykologiska förr, dessa stackars lärare.
    Gympa och bollspel var för mig rena pesten. Däremot allt som hade med cykling, gå på styltor, hoppa hopprep, långa promenader, det var tummen upp.
    Det är verkligen inte lätt att dra i någon som inte vill heller.

    Dina bilder i din blogg är så underbara. Fast jag tycker synd om denna flickan som sitter där i sin fina klänning, på detta tortyrredskap, och ändå ler.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det verkar vara sig likt då som nu. Lekar och kul är bättre än tävling och press om man ska få nån glädje i det.

  3. Profilbild för Alma-Lena

    Jag tror gympalärare numera fattar lite mer att bollspel och tävling inte är allenarådande, men vem gör något åt den tortyrkammare som kallas omklädningsrum? Och tvånget att byta om och duscha bland antagonister? Hur många vuxna vill klä av sig nakna inför kollegor som älskar att förnedra en?

    ”Gympaläraren” ser jag som en del i en stor kroppsfascistisk trend. Jag älskar att röra på mig men hatar tävling , jag är nog närmast nördig när det gäller träning och motion-men skolgympan är bara så fel i grunden att jag knappt tror på reformer där, det behövs en revolution-eller ett totalt avskaffande.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Som kyrklig kan man känna igen den där känslan av att något är så inkört att det känns omöjligt att förändra. Tack för bra synpunkter på omklädningsrum och annat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.