Gissa bilden del LX!

IMG_7251

Förra bildgåtan, nummer 59 om jag nu inte alldeles tappat greppet om räkningen såg ut såhär. Jag får ge erkännande åt Rosa och Alma-Lena som såg att det var Jesus som kallar fiskarna (Petrus och Andreas gissar jag, Petrus brukar ha ett sådant utseende som mannen till vänster i båten på avbildningar) att lämna näten och bli människofiskare.

Det blir ofta ett bra tag mellan bildgåtorna nuförtiden men här är i alla fall en ny. Nummer 60! Vad föreställer bilden? Skriv ditt svar och utmana kollegorna i fikarummet eller något när du ändå är igång:

Vad föreställer bilden?

Vad föreställer bilden?

Bön mitt i våren

 

Inget fyndigt kort idag. Men vitsippor är ju inte heller illa!

Inget fyndigt kort idag. Men vitsippor är ju inte heller illa!

Det är fredagsbön på Vandra Vägen. Idag har jag två vårböner jag gärna ber tillsammans med dig. En kort och en lite längre. Låt oss be.

Gud, jag vill vara som jord om våren. Amen

(Bönboken tradition och liv nr 381)

Gud, i väntan på våren hjälp oss att vila i vår väntan,

lär oss att se framåt mot ljus och värme också i vår värld.

Gud, hjälp oss att allt tydligare se din som Jesus Kristus, som vår förebild och medvandrare.

Skänk oss delaktighet i det vetekornets livsmönster

som han gav oss på vägen till korset -vägen till liv genom död, jagets död också i våra liv.

Bliv du livet i våra liv så som du var det i hans. Amen

(Bönboken nr 385)

Vetenskapen och världen som gåva

Luther gläder sig över Guds gåvor.

Luther gläder sig över Guds gåvor.

Idag vill jag bara dela med mig av ett kort men belysande citat. Det handlar om skillnaden mellan vetenskapens perspektiv på världen och sådant som den inte kan säga, men som teologin kan. Citat av Terry Eagleton:

”Skillnaden mellan vetenskap och teologi handlar, som jag förstår det om huruvida du kan se världen som gåva eller inte. Och den frågan kan inte besvaras genom att du undersöker själva saken, lika lite som du genom att granska en porslinsvas kan komma fram till att det är en bröllopspresent

(Magnus Malm ”som om Gud inte fanns” s151)

Luther på bilden får illustrera detta. Han har hittat en massa lakrits och för honom är det självklart att allt gott ytterst sett är gåvor från Gud.

En brokig orkester är Kyrkan

IMG_7072Det här kortet är ett av mina absoluta favoriter. Det griper tag i mig på något sätt genom att det är så brokigt och vilt och kaotiskt. Och glatt (om man nu inte tycker clownerna ser för läskiga ut för det). En cirkusorkester någonstans och vid någon tidpunkt i historien som jag inte vet mer än så om.

Men för mig är det också en tänkvärd bild av Kyrkan. Vi är sannerligen också en brokig skara med de mest omaka personer sida vid sida. Ändå har vi var och en vår del att spela. Varsin stämma som ska vara med och skapa helheten i lovsången till Gud och vittnesbördet i världen. Drivna av den Heliga Anden (det är ju en blåsorkester det här).

Det är en utmaning att lyckas med det här i praktiken. Att uppskatta mångfalden av uttryck och se att det som förenar oss ju faktiskt inte är några stilideal eller något annat utan bara det att vi hör ihop med Jesus själv.

Vad tycker du om bilden och om Kyrkan som en orkester?

 

Sagan om bonden och moroten

Jag hade mycket svårt att hitta en illustration till det här men här är i alla fall något som är mitt i prick.

Jag hade mycket svårt att hitta en illustration till det här men här är i alla fall något som är mitt i prick.

Jag lovade igår att jag skulle lägga ut berättelsen från söndagens predikan som jag inte iddes skriva ut i text. Det får bli som film istället, det gör sig nog bättre så. Jag har i alla fall hört den hos Tim Keller som säger att det är Spurgeon eller någon annan sån stor predikant från förr som hittat på den.

I alla fall. En berättelse om goda gärningar: bonden och moroten.

Vad handlar det om här? Ibland kan man fråga sig om man på riktigt kan göra goda gärningar, vi har ju ofta något att vinna själva på att göra gott.Vi kan vinna i anseende eller ställa andra i tacksamhetsskuld och så vidare. Bonden hade inte räknat med någon belöning utan ville bara återgälda lite av det han fått. Det är som jag ser det den bästa inställningen gentemot Gud som gett oss livet och allt gott i det.

Vad tänker du på när du hör om bonden och rådgivaren? Känner du igen dig i någon av dem? Skriv en kommentar!

Dopdräkten fyller man aldrig ut

Klä dig i Kristus? I dopet tar vi emot vad han gjort för oss, sedan är det så vi får fortsätta leva.

Klä dig i Kristus? I dopet tar vi emot vad han gjort för oss, sedan är det så vi får fortsätta leva.

Här är min predikan från igår i Ljungsarp och i Dalstorp. Eller det beror i och för sig på hur man ser på det. Det jag verkligen sade var nog bara ganska ungefärligt såhär eftersom jag upptäckte på plats att jag inte hade mitt papper med den utskrivna predikan med mig. Jag tror ändå att det gick bra. Kanske bättre än det hade gjort annars eftersom jag fick tala mer fritt från hjärtat istället kring några punkter jag hade tänkt på sedan länge. Nåväl. Vill man har en textversion så är det den här. PS, när det står om ”bonden och moroten” så är det en bra historia som jag inte iddes skriva ut utan bara tänkte återberätta. Jag får ta den som bloggpost i morgon istället så ni inte missar den. Nu predikan!

5e söndagen i påsktiden 2016

Det är ett knepigt ämne detta med att växa i tro. Det kan bli fel på alla möjliga sätt. I kyrkan, och särskilt som lutheraner, vill vi ju framhäva att vi människor är frälsta av nåd. Att vi får vår plats hos Gud bara genom att vända oss till Gud och ta emot det som en gåva. Idag ska lilla Ronja döpas och hon är så liten så liten att hon över huvud taget inte kan göra något alls för att meritera sig till dopet. Lika lite som hon kan göra sig förtjänt av sin plats i familjen hon fått. Snarare tvärtom egentligen, det kan vara ganska tufft att ta hand om småbarn och hon kan ju inte mycket annat än att skrika och bajsa och ställa till det. Och Luther säger att så är det egentligen med oss inför Gud, också men Gud är som en tålmodig förälder som torkar av kräk och byter blöjor (det var säkert fru Luther som gjorde det?) gång på gång i blotta glädjen över att få ha oss hos sig. Och så har ju Ronja på sig sin vackra vita dopdräkt (som Elsa var den första att döpas i och sedan många andra, när vi döps får vi dela kläder mer måna andra) som påminner om att hon får ta emot Guds omsorger och allt det han gjort i påsken och räknas med tillsammans med Jesus som Guds eget barn. Vi får ha en barnatro.

Sen brukar prästen alltid säga något om att Ronja har lite för lång dopdräkt och att man får växa i den. Och då kan i alla fall jag få känslan av att nu är det slut på friden, nu gäller det att kavla upp armarna och jobba på så att man blir fullkomlig med en stor tro. Dopdräkten kommer ju tillbaka i konfirmationen och så har ju jag på mig vitt mest hela tiden. Då ser det ju åtminstone ut som att vi vuxit i dem och liksom klarar att fylla ut den här dräkten själva. Det kanske man inte tänker om konfirmander och man borde inte tänka som om prästen heller men risken är kanske att man gör det. I alla fall har varken de eller jag eller du vuxit färdigt eller i efterhand gjort sig förtjänta av de gåvor vi får i tron.

Och man kan ha alla möjliga bilder av hur det är att ha en verkligt stor tro. En riktig tro eller så. Vi hade en övning med konfirmanderna där de fick ställa sig på en siffra någonstans mellan 0-10 på frågan om ”hur kristen de är” på en skala. Det kunde ju vara en intressant fråga att fundera på för oss som sitter här också? Det var ingen som tog 10 om man säger så. Jag fick inte heller vara där. ”Jösta hade nog fått 10” sa de, vet inte hur jag ska ta det? De flesta stod nog på 3-4, ingen på 0. Någon uppe på 5 eller så. Och så fick vi prata en stund om hur de tänkte sig att man skulle vara för att vara en tia. Fundera gärna på det själv. Själv tänker jag att det egentligen är en felställd fråga. Den enda intressanta gränsen går ju mellan 0 och 1. Jesus säger ju att om man har tro så stor som ett senapskorn så räcker det för att flytta berg.

Det är ju lite dåligt kanske när man gör en konfirmandövning och så att frågan är fullständigt felställd. Kristen tro handlar inte om att imponera på Gud eller andra med sin tro. Eller göra Gud nöjd eller vinna Guds kärlek genom det vi gör. Det måste vi inte och det kan vi inte. Vi får ta emot gratis. Det är lätt hänt att vi fastnar i att det handlar helt om mig och vad jag ska göra för det tycker vi ju så oerhört mycket om att tänka på. Problemet med det där att bli fullkomlig är att det kan ju inte gärna vara meningen att vi till slut ska kunna klara oss utan Gud eftersom vi är så bra.

Berättelsen om moroten och hästen. Enda sättet att göra gott utan baktankar är som respons på att någon gjort något gott mot oss så att vi vill ge vidare som gåva det vi fått som gåva.

Det paradoxala med att ha en sådan syn på att växa i tro, att man ska bli på ett visst sätt, är konstigt nog att den tron brukar kunna bli för liten, inte för stor. One size fits all är inte riktigt grejen.

Frågan är ju egentligen vad tro är för något. Jag skulle säga så här enkelt. Tro är att faktiskt vända sig till Gud med sina böner, med sin tacksamhet över det goda och med bekymren över det svåra. Då ger man prov på tro. Att räkna med Gud i stort och smått. Lyssna till evangeliet om Jesus och vad han gjort och lita på att det gäller mig, och försöka leva sitt liv tillsammans med honom. Allt sådant är omöjligt för andra att se. Det är olika saker att se from ut i andras ögon och att ha en tro. Det är som vi vet lätt att spela teater inför varandra men frågan är vad vi VERKLIGEN förlitar oss till.

Hur stor du än blir finns det vita kläder som passar.  VI fick höra i evangeliet att ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”. Det där ”Gud är större kanske vi förknippar med islam men den finns i bibeln också alltså. Hur vi än tänker oss Gud så är Gud alltid större. På ett sätt obegriplig för oss men vi kan ändå få så mycket grepp om honom att vi kan lära känna honom eftersom han valt att bli människa som vi i Kristus. Att Gud alltid är större betyder att vi faktiskt kan växa som människor hela livet utan att det någonsin innebär att vi blir för stora för Gud. Ett litet barn kan förstå tillräckligt mycket för att be och lita på att vi är i Guds händer, och en pappa och en mamma som fått ett barn kan vända sig till Gud med sina böner om tack för barnet och om hjälp att vara bra föräldrar, och den lärdaste professor har alltid så mycket hon inte förstår att hon kan vända sig till Gud i förundran och lovsång över hur märklig och stor världen är, och den som varit kristen hela livet och bett varje dag och lärt sin bibeln utantill kan i alla fall hitta nya djup i evangeliet och den som verkligen verkar vara helhjärtad i sin tro kan ändå alltid fördjupa sig ytterligare. En barnatro är bra för barn men vi kan ju inte förbli barn och då måste tron följa med oss i livet. Det är just som det är nu som vi får vända oss till Gud, inte utifrån att det borde vara på något annat sätt.

Det är bra ju mer vi får vara som vi är när vi försöker ta till oss den kristna tron. Vi fyller aldrig ut dräkten riktigt men just eftersom vi inte heller behöver göra det så kan vi känna oss lugna att när vi tvivlar eller när vi kämpar med livet så är det inget som hotar oss och Gud. Det är inte säkert att vi tycker att det ser ut som växt alls när vi står där med kritiska frågor om tron och Gud men kanske är det det? Den som växer i ödmjukhet tycker ju att det ser helt tvärtom ut?

Precis som vi får lita på att vi har fått vår plats i Guds familj av nåd, får vi lita på att han är med oss och verkar i oss med sin heliga Ande. Det är Gud som ska vattna och få tron att blomma. Det enda vi behöver göra är att vända oss till honom med våra liv.

 

9 blandade tankar på söndagen

Plats för att växa i tro.

Plats för att växa i tro.

1. Så var det plötsligt sol och vår mitt i aprilvädret. Det är sannerligen inte illa. Skapelsen bjuder av sin rikedom.

1b, JAG TAR TILLBAKA, NU SNÖAR DET JU PLÖTSLIGT MASSOR.

2. Jag ska leda gudstjänst i Ljungsarps sockenstuga (9.00) och i Dalstorps kyrka (11.00) med sångsolist och på andra stället med både dop och nattvard. Det ska bli fint det.

3. Jag fyllde ju som sagt år häromdagen. Kan härmed meddela att jag fick ovanligt många presenter. Samtidigt kan man konstatera att otippat stor del av dem innehöll spel lämpliga för 3-4åringar. Gissar vilka som var med och valde presenter.

4. Dagens tema är ”att växa i tro”. Jag har en riktigt bra predikan här sedan samma söndag för några år sedan men ska försöka säga något annat idag. Om det blir bra dyker den väl upp här i morgon.

5. Det är i alla fall lurigt det där med att växa i tro för, som någon sa ”vi tror gärna att vi är frälsta av nåd men sedan förväntar vi oss att vi borde kavla upp ärmarna och klara oss själva”.

6. Jo, tillbaka till födelsedagen. Jag har en fru som älskar mig. Jag fick ett dataspel som jag ska försöka stjäla till mig tid nog att spela. Och en tjock antropologisk bok. Man är väl någon slags paradox.

7. Vitsippetiden är kanske den allra vackraste tiden på året.

8. Bilar är jobbiga. De ska lagas och besiktas och bytas däck på. Slut på meddelandet.

9. Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Ett flytande jag (och en stadig Gud)

 

Allt flyter?

Allt flyter?

Kastar mig på rätt luriga tankar lite sådär på en höft som jag gör ibland.

Ibland stöter jag på tankar om att det är svårt att veta vad som verkligen är ”ditt riktiga jag”. Vi är så olika i olika tider i livet och efter situationen vi står i. Vi spelar våra olika roller men vem är vi egentligen? Utan masken? Ett begrepp för detta är att man kan tala om ”flytande jag” -att vi egentligen saknar kärna utan bara är de vi för stunden är, i morgon kan vi vara en annan. Vi blir till i det sociala samspelet med andra.

I kyrkans värld talar vi ganska mycket om att ”vara sig själv” och eftersom vi är skapade av Gud ser vi det som självklart att vi har någon sorts kärna som är vårt sanna jag. Samtidigt är detta autentiska jag något vi måste bli. Bli de vi är skapade att vara men inte är (på grund av synden som fördärvat oss).

Det är paradoxalt men sant att det inte är så lätt att veta hur man ska vara för att vara sig själv.

En intressant sak att ta fasta på är just detta med hur mycket vi hänger samman med andra människor. Man kanske till och med skulle kunna säga att vårt jag består i alla våra relationer. På ett sätt är det långt ifrån hur vi brukar tänka inom kristen tro men på ett sätt inte. Vi brukar ju faktiskt säga att det är just en relation som definierar vilka vi är, närmare bestämt relationen till Gud.

Det krävs inte att vi tänker oss att det mänskliga subjektet är stadigt och håller ihop över tid för att få den kristna tron att gå ihop. Det har vi aldrig sagt. Det är Gud som är den yttersta verkligheten och allt skapat är i grund och botten ganska flyktigt. Vår sanna personlighet har vi inte i oss själva utan ”i Kristus” -det är den vi blir tillsammans med honom som verkligen är oss själva. I varje situation. I varje ”delperson” som vi kan tänkas ge uttryck för. Identiteten i Kristus kommer så att säga från framtiden, det är snarare den vi är på väg att bli som definierar vilka vi är, inte var vi kommer ifrån.

Detta med att det mänskliga subjektet är så väldigt stabilt och viktigt tror jag snarast borde härstamma ur Descartes och upplysningstiden och så? Rätta mig om jag har fel.

Så: Det är omöjligt att vara sig själv. Om man inte är det i relation till Kristus. Plötsligt blev det ju faktiskt riktigt kristet det här!

Det var förhoppningsvis helt begripliga tankar. Vad säger du om dem? Skriv en kommentar!

Bön till den som rört vid mig

IMG_7558

Fredagsbön på Vandra Vägen. En påskbön, oavsett hur mycket man har upplevt det som att Guds hand rört vid en. Bilden är ännu en gång en pelikan. Låt oss be:

Herre, din hand har rört vid mig och ditt ansikte har lyst över mig och jag har fått erfara att du vandrar vid min sida. När jag tvivlar -hjälp mig att hålla fast vid dig.

När jag är ensam och vilsen -sök mig, du som är Herden. När jag inte längre orkar bedja -bed för mig du. Djupet av din kärlek kan jag aldrig fatta, men som ett barn självklart öppnar sig för sina föräldrars kärlek,

så öppnar jag mig för dig, min Herre och min Gud. Amen

(Bönboken tradition och liv nr 362)

Kulltorps kyrka på insidan

DSC_0256

I helgen var jag med församlingens konfirmander på läger i Kulltorp i Småland. På söndagen fick vi låna kyrkan intill lägergården för att fira vår gudstjänst och i väntan på att alla konfirmander skulle komma invällande tog jag några kort. Först här det vackert målade taket!

 

DSC_0254

Och så här ser det ut framme i koret. det blev inga utvändiga bilder tyvärr. Jag glömde av det i hasten. Kort på dopfunten har jag i alla fall. Den är mycket vacker!

 

DSC_0251

Och så fanns det ett påskbord med kvinnorna vid den tomma graven, en bit från Golgota. Fint i all sin enkelhet!

 

DSC_0250

 

Kulltorps kyrka har många små utsmyckningar och jag tog en närmare titt på några av dem. Här en ängel på läktarräcket med texten ”salighet och pris” på sitt band.

DSC_0259

Och här är Maria. Nära ängeln ovan.

 

DSC_0257

 

På predikstolen fanns det flera lustiga figurer med rekordhögt hårfäste. Troligen släkt för de hade många gemensamma drag, dock olika skäggfrisyr.

DSC_0261

 

Här är en till, det fanns ytterligare några.

DSC_0262

Och så en evangelist. Ovanligt nog utan någon symbol så man kunde veta vem det är. Han ser snäll ut, lite blyg kanske?

DSC_0263

 

Slutligen en ängel ur Uppenbarelseboken. ”Salig och helig är den som del haver uti första uppståndelsen” står det.

DSC_0253

 

Har du varit i Kulltorps kyrka? Skriv en rad!