Ordet blev kött (här enligt konstnären Ulrich Leive). Fylld av nåd och sanning.
Jag skrev här om ”att förlåta utan att ursäkta” för några dagar sedan. Det blev en hel del kommentarer här och mycket att tänka vidare kring i största allmänhet. Nu vill jag följa upp med mina huvudtankar om försoning.
För ett antal år sedan var jag med på det svenskkyrkliga arrangemanget ”världens fest” och där gick jag på en vandrande workshop uppför åreskutan. Det handlade om försoning och vi talade utifrån ett antal bibelord.
Den som ledde samtalet berättade om olika försoningsprocesser i internationella konflikter och annat och vad man kunde se för viktiga beståndsdelar. Framförallt minns jag två. Ett starkt par som vi även kan förknippa med Jesus.
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14)
Om verklig försoning ska kunna ske så krävs de beståndsdelarna.
Nåd: en vilja att lägga det som skett bakom sig och släppa greppet om oförätterna.
Sanning: Det onda som gjorts måste erkännas så att man inte sopar något under mattan. Detta är oerhört viktigt för att offer ska få upprättelse.
Ett exempel är försoningsarbetet i Sydafrika där brottslingar fick amnesti men deras brott lades i dagen i offentliga vittnesmål. Nåd och sanning.
Att Jesus var full av nåd och sanning innebär något liknande. Han är god och vill alla väl men han står också för sanningen och rättvisan. Att lyckas förena det fullt ut är sannerligen gudomligt.
I stort och smått i våra mellanmänskliga konflikter tror jag att det är något av detta som behövs. En tredje väg bortom att bara anklaga och vilja hålla fast vid sitt agg eller att bara mesigt säga att ”det gjorde inte så mycket”. Jesus pekar på den vägen.
Vad säger du? Skriv gärna något eller fundera vidare på egen hand.
Lämna ett svar