Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Sorg och tro i sociala medier

Kan man visa lite av vad som finns på insidan?

Kan man visa lite av vad som finns på insidan?

Det har uppmärksammats på många håll att vi visar vår sorg offentligt på ett nytt sätt i och med att vi använder sociala medier. Till exempel ”sociala medier ny arena för sorg” i DN. Jag har också själv sett många sorgeyttringar åtminstone på Facebook och på twitter. Ofta rör det sig om kända människor som dör men det är också vackert att se människor dela med sig av årsdagar efter en avliden familjemedlems bortgång eller annat som gör sorgen synlig. Jag tror att det i regel är av godo att vi på egna villkor kan dela våra erfarenheter med varandra på det sättet. Sen kan det förstås alltid bli konstigt på olika sätt men så är det ju med allt.

Det intressanta är på något sätt att det uppenbarligen fungerar annorlunda på nätet än i vanliga samtal, även om det ju på ett sätt är just samtal det är fråga om alltihop. Det finns sånt vi har svårt att tala om när vi springer på varandra på ica men som är lättare när man får förmedla sig i text och kan väga sina ord. Som sådant som har med sorg och andra djupa känslor att göra.

Jag funderar på om det kan vara så att det är likadant med tro som med sorg. Det sägs ju att vi svenskar har väldigt svårt för att tala om tro och det håller jag med om. Frågan är om det är svårt att tala om det på samma sätt som det är svårt att tala om sorg. För att det skulle kunna bli pinsamt och fel i många situationer och att man är rädd om sig när det gäller sådant som är viktigt för en.

Sociala medier ger onekligen möjligheter att ge alltifrån diskreta hintar om att man har en tro, brukar gå i gudstjänst eller vad det nu kan vara, till rena vittnesbörd om trons plats i ens liv. Och man kan väga sina ord och på ett sätt vara mindre sårbar än i ett vanligt möte. Det där är förstås på gott och ont för det gör ju också kraften i det som sägs lite mindre än om det sker i stunden och öga mot öga men det ger ju möjlighet för fler att vara modiga.

Den som delar om sin sorg möts ju av idel respekt och sympati. Risken är att den som berättar mycket om sin tro får utstå en del mer negativ återkoppling?

Det här var inga avancerade tankar men jag är mest nyfiken på dina erfarenheter. Delar du med dig av sådant som rör din tro i dina kanaler på sociala medier? Hur brukar du göra? Hur brukar det gå då? Skriv gärna för jag undrar så!

Kommentarer

14 svar till ”Sorg och tro i sociala medier”

  1. Profilbild för Lena P

    Jag tror att människor talar väldigt lite om sorg och tro för att det varit så mycket tabu att vi tappat språket kring det. För några månader sedan läste jag en artikel (eller om det var en krönika) om att vi tappat det religiösa språket – kan tyvärr inte hitta den nu – och jag tror att det ligger mycket i det.

    Just när det gäller sociala medier delar jag inte med mig av mycket som är personligt alls, men annars är jag inte rädd för att prata om vare sig sorg eller tro.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Vi kanske har samma språkförlust för många saker som rör insidan i livet tänker jag mig.

      Att du inte är rädd för att gå på djupet vet jag ju väl 🙂

  2. Profilbild för Bengt Larsson

    Det var en intressant frågeställning!

    Jag har aldrig förnekat min tro, lika lite som jag har förnekat min sjukdom/sorg.
    Men å andra sidan har jag inte sprungit runt och berättat om min tro/sorg i tid och otid.
    Har någon frågat så har jag svarat ärligt…

    Jag har heller aldrig (men några få undantag) predikat Guds ord, jag inte har den uppgiften. Finns så många andra som är mer lämpade för den uppgiften.

    Däremot har jag en annan uppgift och det är att berätta om min panikångest men även kampen för mor, och hur dessa uppgifter gett mig både glädje och sorg. Detta gör jag för de som vill lyssna. Först gjorde jag det i sociala medier men gick senare över till min blogg. Däremot ger jag gärna små hintar via sociala medier om detta via dessa medier. Som du själv säger är mycket av detta svårt att tala om, och då väljer jag motsatsen. I dag väljer jag ofta att checka in i kyrkliga sammanhang på Fejjan med förhoppning att kan den ”Stôllen” gå till kyrkan, så kan även jag göra det. På något sätt vill jag försöka avdramatisera detta med tro/psykisk ohälsa/sjukdom/sorg mm.

    Men men, detta är jag 🙂

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Att vara den man är är ju bra 🙂 Ju mer man (med vett) vågar visa sig ganska genuint som man är desto lättare blir det att leva för oss allihop. Jag tänker mig att det egentligen går ihop mycket allt detta med att tala om sådant som är viktigt på djupet för en, vare sig det gäller tro eller sorg eller annat personligt. Det är nog svårt på ungefär samma sätt.

  3. Profilbild för Franciskus Johannes
    Franciskus Johannes

    Twitter har för mig varit en livlina. Jag följer folk från världens alla hörn, och när nätterna har känts allt för mörka och långa så har det alltid funnits någon att skriva med. Och jag har lättare att uttrycka sorg och ångest i skrifta Jag brukar säga att varje rad i mina dikter är ett substitut för ett rakbladssnitt på kroppen.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Bättre med dikter, helt klart. Jag känner igen mig i att det är skönt med sociala medier om man har svårt att träffa folk fysiskt, och så är det roligt med nya bekantskaper där man kan vara på nya sätt.

  4. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Jag flyger under radarn och är inte med i några (o)sociala medier. Men behovet att ty sig till varandra och till kyrkorna i mera extrema situationer har visat sig upprepade gånger, exempel här i Norden är blomsterhaven på Olof Palmes mordplats och vid Oslo Domkyrka efter 22/7. Kollektiv sorg känns ibland mera tillåten än privat sorg, konstigt nog.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Jo så är det och man kan många gånger bli förvånad över styrkan i den kollektiva sorgen, till exempel när en känd person dött. Jag tänker att det handlar mycket om att döden gör sig påmind och att vi inte är så vana vid det i vårt samhälle.

  5. Profilbild för Anna
    Anna

    Jag delar inte med mig av varken min tro eller sorg på sociala medier. I verkliga livet går det lättare att prata sorg än på t ex fb. Tro pratar jag mest bara med personer jag har förtroende för och som själva har en tro. Jag är ganska ny i detta med tro och det känns skört och utlämnande att prata om, än så länge. Men vill gärna bli lite mer trygg i det. Och letar gärna efter andras prat om tro på sociala medier, som detta ställe, gillar tonen här, känner mig hemma med sättet att uttrycka sig. Det kan ju annars variera. Så har ni tips på fler ställen med vettigt prat om tro på nätet så är jag intresserad.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Delvis kanske det också är ett tecken på ensamhet att man tar till sociala medier för att berätta om sin sorg och annat. Det finns mycket att tänka kring det. Roligt att du tycker om Vandra Vägen Anna och att du känner dig som hemma. Jag ska fundera på om jag har några bra tips. Håll utkik framöver eller på facebookgruppen.

  6. Profilbild för Kjell Dellert

    Rackarns att det här inlägget inte låg uppe häromdagen när vi spelade in avsnitt 66 av podden ”En präst & en Mammut” som handlar just om sorg. Hade varit intressant att ta upp den här vinkeln också.
    http://andreas-sale.podomatic.com/entry/2016-04-13T13_10_59-07_00

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det hade ju varit en fjäder i hatten att bli omnämnd av prästen och mammuten. Roligt att du hittat hit Kjell!

      1. Profilbild för Kjell Dellert

        Vi avhjälpte skadan! Vi gör en uppföljning i avsnitt 67 där vi nämner dina bloggtankar!

        1. Profilbild för Tomas Jarvid

          Kändisskap, här kommer jag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.