Allt flyter?
Kastar mig på rätt luriga tankar lite sådär på en höft som jag gör ibland.
Ibland stöter jag på tankar om att det är svårt att veta vad som verkligen är ”ditt riktiga jag”. Vi är så olika i olika tider i livet och efter situationen vi står i. Vi spelar våra olika roller men vem är vi egentligen? Utan masken? Ett begrepp för detta är att man kan tala om ”flytande jag” -att vi egentligen saknar kärna utan bara är de vi för stunden är, i morgon kan vi vara en annan. Vi blir till i det sociala samspelet med andra.
I kyrkans värld talar vi ganska mycket om att ”vara sig själv” och eftersom vi är skapade av Gud ser vi det som självklart att vi har någon sorts kärna som är vårt sanna jag. Samtidigt är detta autentiska jag något vi måste bli. Bli de vi är skapade att vara men inte är (på grund av synden som fördärvat oss).
Det är paradoxalt men sant att det inte är så lätt att veta hur man ska vara för att vara sig själv.
En intressant sak att ta fasta på är just detta med hur mycket vi hänger samman med andra människor. Man kanske till och med skulle kunna säga att vårt jag består i alla våra relationer. På ett sätt är det långt ifrån hur vi brukar tänka inom kristen tro men på ett sätt inte. Vi brukar ju faktiskt säga att det är just en relation som definierar vilka vi är, närmare bestämt relationen till Gud.
Det krävs inte att vi tänker oss att det mänskliga subjektet är stadigt och håller ihop över tid för att få den kristna tron att gå ihop. Det har vi aldrig sagt. Det är Gud som är den yttersta verkligheten och allt skapat är i grund och botten ganska flyktigt. Vår sanna personlighet har vi inte i oss själva utan ”i Kristus” -det är den vi blir tillsammans med honom som verkligen är oss själva. I varje situation. I varje ”delperson” som vi kan tänkas ge uttryck för. Identiteten i Kristus kommer så att säga från framtiden, det är snarare den vi är på väg att bli som definierar vilka vi är, inte var vi kommer ifrån.
Detta med att det mänskliga subjektet är så väldigt stabilt och viktigt tror jag snarast borde härstamma ur Descartes och upplysningstiden och så? Rätta mig om jag har fel.
Så: Det är omöjligt att vara sig själv. Om man inte är det i relation till Kristus. Plötsligt blev det ju faktiskt riktigt kristet det här!
Det var förhoppningsvis helt begripliga tankar. Vad säger du om dem? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar