Återbesök i bristens rike

IMG_4402

Jag hittade den här skärmdumpen. Den är från någon av Brene Browns böcker och samlar rätt bra ihop vad det är att vara nutidsmänniska med förväntningar på sig själv och andra. Det är inte tillräckligt.

Har den kristna tron svaret på de här problemen? Jag tror ju det men exakt hur är värt att fundera på.

När jag ser listan tänker jag mest på en annan bok, av Magnus Malm, där han kännetecknar djävulens rike som ”bristens rike”. Jag skrev om det med hjälp av en barnsång för några år sedan ”provocerande nöjd”.

Om vi lyssnar på en annan röst istället? Skulle han då säga som Augustinus? ”Sök det du söker men inte där du söker det”.

 

En likpredikan från Ölsremma

DSC_0287

För en tid sedan fick jag låna häftet på bilden ovan av en dopfamilj och nu har jag döpt barnet och lämnat tillbaka häftet. Det är ett lite lustigt tryck.

Det är den predikan som hölls när komministern i Ölsremma, Hollstenius, blev begravd 1937. Hollstenius är med på bilden nedan.

DSC_0280

 

För att öka värdet på häftet så tryckte de också samtidigt samme Hollstenius sista julpredikan från juldagen året innan. Kanske för att den varit extra bra? Kanske för att det var just från jul? Inte lätt att veta 80 år senare.

Det var intressant att se att begravningstalet helt och hållet var en vanlig predikan (med inledning och tre delar givetvis) för att först på slutet innehålla några korta minnesord om personen själv. Språket är märgfullt och jag bjuder på följande två klipp ur begravningstalet:

”Somliga lita till sig själva och till andra människor, de sätta sig kött till arm. Men det finnes dock i alla tider de, som nådeförlägna (…) taga sin tillflykt till Herren”

 

Det där med kött till arm betyder alltså att man litar på (armen står för kraften man litar till) är kött (det vill säga vanliga svaga människor). Men de som förstått sitt beroende av nåden söker sig till Herren istället.

Om Hollstenius som präst står det vackert:

”Nog såg han sig ringa men högt på sin tjänst”

 

Hur var det med Hollstenius julpredikan då? Jo han utlade olika delar i julevangeliet på ett slags allegoriskt/typologiskt sätt och använde stjärnan över stallet med mera som sätt att belysa vad det är som verkligen sker när Gud blir människa. Jag är själv svag för ett sådant sätt att närma sig bibeltexten så det var roligt att hitta det hos en kollega från ”min” kyrka för länge sedan. Något av det kanske jag rentav kommer använda till jul.

Nästa gång jag tjänstgör i Ölsremma kan jag ju tänka på Hollstenius som kämpat med sin vacklande hälsa med tjänstgjort där så länge han kunde. En av alla de som verkat före oss som lever nu. Gud välsigne hans själ.

9 blandade tankar på söndagen

Tänker på något sätt att den här bilden föreställer en konfirmandgrupp som ska upptäcka Vägen?

Tänker på något sätt att den här bilden föreställer en konfirmandgrupp som ska upptäcka Vägen?

1. Idag är det min prästvigningsdag. I alla fall om man räknar efter kyrkoåret istället för efter kalenderåret. Den första söndagen efter trefaldighet för 6 år sedan blev jag präst. Fast då var det den 13e juni.

2. Idag är det konfirmation i Dalstorp. Igår var det genrep och idag är det dags på riktigt. Passar ju bra till dagens tema också: ”vårt dop”. Fast det blir ju lite annorlunda med textläsningar och sånt när det är konfirmation.

3. Jag ska hålla tal till konfirmanderna utifrån kanotpaddling som bild. Det har jag inte gjort någon gång förut tror jag. I alla fall inte på det här sättet.

4. Sedan ska jag även döpa en liten gosse på eftermiddagen i Ölsremma. Undrar vilket skick jag är i då? Fast det kanske är bra att varva ner lite lagom?

5. Det var ju prinsdop häromdagen men genom dopet får vi alla hur som helst veta att vi är barn till en kung.

6. Som i den här fina gamla sången!

7. Jag läser serieböckerna om Scott Pilgrim. De är lite roliga men att de ska vara så fantastiska som det sägs vet jag inte.

8. Jag framförde förresten era hälsningar till konfirmanderna på lägret vi var på för ett tag sedan (har jag redan berättat det?). Jag tror det var starka ord. Tack ni som delade med er av erfarenheter och välgångsönskningar.

9. Till slut kan jag be för dig som vi ber för konfirmanderna.

Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Amen

Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Pilgrimsvandringens form bär innehållet

Här sitter jag på "präststenen" där prästen tydligen alltid vilade på sin vandring mellan gudstjänsterna i Månstad och Dannike i forna dagar. På pilgrimsfärd häromsistens.

Här sitter jag på ”präststenen” där prästen tydligen alltid vilade på sin vandring mellan gudstjänsterna i Månstad och Dannike i forna dagar. På pilgrimsfärd häromsistens.

Jag vill dela en tanke om pilgrimsvandringar med dig idag.

Som jag ser det verkar en pilgrimsvandring kunna ”tala” till många människor även om de annars inte har ord för att uttrycka sina andliga erfarenheter på. Det är något rituellt över hela vandringen mot ett heligt mål som talar utan ord. Vill man ändå sätta ord på det så kan vi säga att det gestaltar livet som ju på så många sätt påminner om en vandring mellan födelse och död, ursprung och mål. Möten längs vägen, raster och vila, tuffare sträckor och så vidare. Allt detta tror jag kan tala till oss på något slags undermedvetet sätt.

Det spännande är att det ju väldigt likt hur det fungerar med våra sakrament i Kyrkan. Dopet som gestaltar att dö och uppstå genom vattnet och förena oss med det nya livet i Kristus, det talar starkt bortom orden bara vi har en aning om vad vi ska titta efter.

Och nattvarden, livet tillsammans med Gud gestaltat i en måltid. Att vara välkommen till bords talar starkare än aldrig så många predikningar.

Som präst brukar jag, särskilt vid nattvarden, tycka att det är väldigt vilsamt med detta. Jag måste inte berätta och ge innehåll åt nattvarden, meningen i det som sker är så inflätad i själva måltiden. Och så borde det vara också med dopet. Och kanske också med vandringen. När man leder en pilgrimsvandring kan man kanske också göra det med stor tilltro till att man inte måste förklara allt utan innebörden ligger inbyggd i själva erfarenheten man gör.

Så tänker jag idag, vad tänker du?

Bön till treenigheten

Treenighetens ikon.

Treenighetens ikon.

Fredagsbönen är tillbaka. I söndags var det heliga trefaldighets dag och nu lever vi i ”trefaldighetstiden” en lång tid framöver. Här är en bön (nr 493 ur bönboken tradition och liv) till den treenige guden som jag gärna delar med dig. Jag hade nog formulerat mig något annorlunda men det som är skrivet får vara skrivet. Låt oss be.

Du är Skaparen, Du ensam har skapat himmel och jord, människa, djur och all natur.

Jag är skaparen. Jag kan få äppelträd att växa, skapa barn, bröd och glädje.

Du är Förlåtaren. Du ensam kan förlåta jordens stora ondska och få allt att börja om på nytt.

Jag är förlåten. Jag kan förstå och försöka förlåta det onda som drabbar mig och de mina.

Du är Hjälparen. När människan är maktlös och allt är hopplöst då kan du ensam komma till hjälp.

Jag är hjälparen. Jag är bara en människa men har en människas händer som kan hjälpa.

Du är Skaparen, Förlåtaren och Hjälparen. Alla tre är av samma kraft, alla tre är en.

Jag är skaparen, förlåten och hjälparen. På så sätt är du i mig, jag i dig.

Amen

Tvivel på bloggen

Mannen som sår i Jesu liknelse. Är han en bloggare?

Mannen som sår i Jesu liknelse. Är han en bloggare?

Jag kom att tänka på det när jag lite oväntat mötte en läsare igår i Dannike (hej på dig om du ser det här!).

Jag har en facebooksida för Vandra Vägen och driver nu även en för Dalstorps församling. Det är intressant och häftigt att se skillnaden på de två. Bloggens sida har nästan tre gånger så många gillare som församlingens, ändå är det ofta väldigt mycket mer genomslag på sådant jag skriver på församlingens facebook. Ibland får den 500 visningar eller mer genom alla gillningar. Av detta lär vi oss att församlingen står starkt i att många är engagerade i den och är intresserade av sådant som händer där. Och det är jag väldigt glad över och ser en massa möjligheter med.

Jag tycker mycket om min blogg och den här kanalen för att samtala med dig som läser och dela mina tankar om stort och smått. Men det som är lite konstigt med bloggen är kanske också att den liksom bara är min. Den tillhör egentligen inte någon församling. Det är bra eftersom internet inte följer några församlingsgränser och läsare kan finnas lite var som helst. Och det är svårt av samma anledning, att det inte riktigt finns någon grund i en lokal gemenskap. Jag tänker just nu mycket att det faktiskt är en svaghet. Kanske borde församlingen ha en egen blogg istället (snarare också?) med predikningarna på för att de hållits där och annat material som mer är riktat mot just vårt sammanhang?

Vad säger du som läser? Jag undrar ibland hur många läsare som verkligen finns någonstans i min geografiska närhet så ge dig gärna tillkänna om du gör det, antingen genom att hälsa som han jag mötte igår gjorde, eller genom att skriva en rad.

Eller så får du gärna tala varmt för bloggen som den ser ut just nu. (Jag tror egentligen att de flesta av er finns på lite avstånd) Det känns lite motigt just nu och det är alltid roligt med uppmuntran.

 

 

Musik i denna ljuva sommartid

Fina blommor?

Fina blommor?

Idag latbloggar jag lite. Mycket att göra och så vidare. Nu har sommaren mer eller mindre kommit där jag bor och jag tänkte dela två fina inspelningar av ”I denna ljuva sommartid” i folkmusiktappning. Dels är det sånggruppen Kraja, som alltid är fantastiska:

 

Och så den här gruppen jag nyss fick nys om. ”Anda” med nyckelharpa och grejer. Värt att lyssna på! Ha en bra dag!

Luthers liv -bortklippta scener

DSC_0762

Det är länge sedan jag skrev om Luther på bloggen men du som följt länge vet att det finns en hel massa om Luthers liv i playmobileform och mycket annat att läsa för den som vill.

Nu är tiden inne att följa upp med några… mindre kända scener från Luthers liv. Bonusmaterial om man så vill. Med reservation för att allt kanske inte är alldeles historiskt korrekt.

DSC_0790

Överst såg vi Luther i djungeln. Här slappar han i gungstolen efter en hetsig debatt med Erasmus och grabbarna. Käthe säger snart att maten är klar.

 

DSC_0791

Sedan tog Martin på sin sporthatt och gav sig iväg för att spela lite tennis med Melanchton, en sund själ i en sund kropp och så vidare.

 

DSC_0823

Det ska ju vara balans i livet och som motvikt till alla bokliga studier ägnade sig Luther även en del åt fågelskådning. Här beskådar han en (helig?) And.

 

DSC_1111

Än i våra dagar är det känt att teologiskt arbete och kaffe hänger starkt ihop. Här undersöker Luther möjligheten till större kaffekok.

 

DSC_0894

Denna bild är dock inte sanningsenlig utan en allegori över Luthers känsla över att som gammal munk plötsligt ha blivit med svärfar och svärmor.

 

DSC_0824

Luther på en flotte på havet. Sedan han lidit skeppsbrott i Bermudatriangeln. Jösses vad han var med om mycket ändå.

 

DSC_0820

Doktor Luther hjälper gärna sin vän Sherlock Holmes med knivigare fall. Ibland behöver ju även Sherlock hjälp av en överlägsen hjärna.

 

DSC_0794

 

Slutligen ser vi Luther röka fredspipa i det som fram till dess kallades den vilda västern. Sedan blev det istället fred och sämja. Bra jobbat Luther!

Mose, den brinnande busken och treenigheten

 

Mose tar av sig om fötterna eftersom han är på helig mark. Mitt bland fåren. Enligt Botticelli.

Mose tar av sig om fötterna eftersom han är på helig mark. Mitt bland fåren. Enligt Botticelli.

Igår kväll höll jag en kort predikan på kvällens musikgudstjänst i Dalstorps kyrka. Jag hade lite otur med logistiken så plötsligt hade jag inte mitt manus med mig och hann inte ordna ett nytt heller. Men ibland har man turen att ha så enkel struktur på talet att det går att minnas hur det skulle vara i stort. Så det gick faktiskt rätt bra. Kanske inte helt som det står nedan men så är det ju i talarsvängen. Här är i alla fall en liten utläggning och Mose, den brinnande busken och treenigheten,

Helga trefaldighets dag 2016, Mose och busken

Mose står plötsligt inför något väldigt märkligt ute i öknen där han är med sina får. En buske som brinner men inte brinner upp. Den lyckas på något sätt hålla fast den står i ljusan låga. Idag på helga trefaldighets dag så kan man tänka på Gud som treenig och tänka att det är lite likt, det kan vara väldigt svårt att få ihop det i sitt huvud, men på något mystiskt vis sitter det ändå ihop.

De gamla kyrkofäderna använde förresten en liknande bild när de beskrev hurdan Gud är, en som passar bra nu när vi väntar på sommaren. Det är lite knepigt med treenigheten så jag vill gärna börja med att säga något kort om den. De gamla teologerna tänkte sig också en eld men en väldigt mycket större sådan. Solen. Solen är som Gud, den är ursprunget till allt liv, utan den vore vi inte här. På samma sätt är det med Gud och hela kosmos. Vi har alla vårt ursprung hos Skaparen, Fadern. Men det är viktigt att solens energi når oss och då menade de att solens strålar är som Sonen, Kristus. Som gör att vi hela tiden får ta del av Guds godhet och lära känna Gud som den som låter sin sol skina över både onda och goda, och särskilt genom människan Jesus Kristus, Gud som blir människa. När solens strålar når oss vänder vi ansiktet mot dem och känner värmen och värmen kan liknas vid den heliga Anden, Gud som verkar i våra liv och skapar kärlek och glädje i våra hjärtan genom att låta Guds nåd få verka. Det finns inga perfekta bilder av treenigheten men jag tycker den här åtminstone ger mycket att tänka på. Solen, dess strålar och värmen den ger går ju inte riktigt att skilja från varandra, ändå kan vi uppleva det som olika saker.

Men viktigare än detta, som kan vara ganska filosofiskt, är förstås hurdan Gud är mot oss. Det första som händer när Mose närmar sig busken är att Gud talar till honom vid namn. ”Mose! Mose!” ropar Gud. Bland alla människor på jorden känner Gud honom. Vet vad som hänt i hans liv, vem han varit, vem han är och vem han kan bli. Och Mose får ta av sig om fötterna, han står på helig mark. Jag tror fler än man kan tro känner igen sig i den upplevelsen, av att vara i Guds stora närvaro, och känna att man är på helig mark. Då är det bäst att lyssna och Gud fortsätter tala till Mose. ”Jag är dina fäders Gud” säger han –inte nog med att Gud vet vad Mose heter, han vet bättre än Mose själv varifrån han kommer. Men det är inte allt Gud vet. Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten, Jag har hört deras rop, jag vet vad de får lida, säger Gud.

Och Gud handlar. Därför har jag stigit ner för att befria dem och föra dem till ett rikt och vidsträckt land. Och sedan kommer han till att han vill använda sig av Mose i allt detta. Och Mose blir rädd förstås.

Det är uråldriga ord vi läser men det vi får höra spelar stor roll för oss också. När Gud ger sig tillkänna så får vi veta att han känner oss, är engagerad i hur vi har det. Inte bara i allmänhet utan var och en är känd vid namn. Och Gud har SETT, HÖRT och VET hur det ser ut på jorden. Om lidandet här. Och därför har han stigit ner. Som kristna, långt efter Mose får vi förstås tänka att det var just det här som hände när Jesus kom till oss för att befria oss från syndens och dödens makt och ge oss ett nytt liv i frihet. Sådan Gud var då, sådan är han nu.

Allt detta får vi veta om Gud. Men ändå förblir han ett mysterium. Vad jag heter? Jag är den jag är. Gud kan säga vem Mose är men Mose kan aldrig fullt ut förstå vem Gud är. Gud är bortom vår fattningsförmåga. Men Gud vill också ge sig tillkänna, komma oss nära, och rädda oss.

 

8 blandade tankar på söndagen

Elefant på väg in i bil.

Elefant på väg in i bil.

1. Idag är dagen då jag (för ovanlighetens skull kan det kännas) återigen faktiskt ska praktisera pilgrimsvandring och inte bara snacka om det här. Jag ska vandra med i grannförsamlingens pilgrimsvandring mellan Länghem och Månstad. Och visst ska jag säga några ord längs vägen också men det känns inte särskilt betungande, jag ska nog hinna vandra själv också.

2. I den inre vandringen alltså. Det är lite som i gudstjänstlivet; det är en konst att själv hinna känna att man firar gudstjänst mitt i allt man som präst ska säga och göra.

3. Idag är det heliga trefaldighets dag. Här är en väldig massa grejer jag skrivit om treenigheten tidigare här på bloggen. Den är alltså i fokus i våra gudstjänster idag. Utöver att vandra ska jag också medverka vid musikgudstjänst i Dalstorp klockan 18 i kväll och ta chansen att tala lite där om Mose och den brinnande busken. Såna texter blir man glad när man får tala om.

4. Bilden ovan får vara en illustration på hur det är att försöka få ihop treenighetsläran i huvudet. Det är svårt att ta in för våra hjärnor.

5. Å andra sidan behöver man inte förstå allt.

6. Jag och min fru ska framföra ett musikprogram igen på onsdag. Nu har vi kommit på att det är dags att börja öva och sånt. Jag läste nånstans att det kan vara ett kännetecken på hög kreativitet att skjuta upp saker till sista stund. Jag får hålla fast vid det.

7. I går besteg vi en utsiktskulle i Marbäck. Inga stora friluftsäventyr men det finns alltid många nya platser att komma till.

8. Nu vet jag inget mer. Vad gör du idag?