Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Urban gästbloggar om ”96 lampor”

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Idag har jag en gästbloggare på Vandra Vägen. Ingen mindre än min egen storebror Urban som här skriver om boken ”96 lampor” som väckt en del uppmärksamhet i kyrkliga kretsar på sista tiden. Ordet över till Urban.

Om tro som tonas ned och släcks

Jacob Langvik har skrivit 96 lampor – om oss som brann och försvann. Titeln kommer från antalet lampor i hans barndoms kyrksal. Han är uppvuxen i kyrkan – vilken specificeras inte närmare – och var i tonåren väldigt engagerad i sin församling. Han är utbildad pastor. Ändå finner han sig så småningom leva ett nästan helt sekulärt liv och inser att de flesta av hans barndomsvänner gör detsamma. Varför försvann de?

Boken handlar om hur han söker upp vänner och bekanta och ber dem berätta om varför de försvann, vad de tror nu och om något skulle kunna få dem att komma tillbaka. Historierna skiljer sig åt men några saker återkommer. Uppbrottet från församlingen sker i samband med att man flyttar hemifrån efter studenten och får ett nytt umgänge. För många har det varit en stark kontrast att de upplevt sina nya vänner som bättre människor trots att dessa inte är troende. Många har upplevt det som en lättnad att sluta gå i kyrkan.

Langvik påpekar att det inte behöver vara något dåligt med att vara mindre kyrkligt aktiv i perioder. Man kan jämföra det med små kommuner som helst ser att ungdomarna stannar i kommunen efter studenten när målet borde vara att ungdomen försvinner några år, skaffar utbildning och erfarenheter och sedan flyttar tillbaka igen med sin nyfunna partner för att bilda familj i barndomsstaden.

Huruvida Langvik och hans kamrater kommer att återvända till kyrkan är oklart. Han resonerar om vad som lätt blir fel och vad som skulle kunna göras annorlunda. Tonen växlar mellan kritikerns och predikantens. Det är väl ganska följdriktigt i en bok om ambivalens.

Langvik och hans vänner har sin bakgrund i frikyrkan. (”I min högstadieklass var vi till exempel sju kristna. Åtta om man räknade med tjejen som var med i Svenska kyrkan, men vi visste inte riktigt om hon var kristen eller om hon bara sa att hon var det.”)  Det gör kanske att en del saker känns lätt att borsta av sig om man hör till Svenska kyrkan. Jag har till exempel (beroende lite på hur man räknar) omkring 15 års engagemang i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet bakom mig (hemska ord) och kan inte minnas att jag stött på några särskilda värderingar angående sex före äktenskapet eller alkohol. Ungdomsgrupper tilltalar ju ofta ganska ordningsamma människor men tonen är knappast mycket mer moraliserande än exempelvis en ungdomsmottagning. Så de bitarna är inte så tillämpbara på mitt liv som det kom att bli i min församling och mitt stift.

Men att fästa sig vid det är att göra det för enkelt för sig. Jag minns själv för några år sedan när jag sprang på en f d ungdom som jag varit lägerledare för. Hon hälsade glatt och hjärtligt men sade sedan ganska snart att hon mådde dåligt när hon tänkte tillbaka på på lägren. Mycket mer blev tyvärr inte sagt. Kanske var det lika bra. Jag hade kunnat hamna i någon sorts försvarsposition som bara gjort det värre.

Som många sådana här böcker ställer 96 lampor fler frågor än den ger svar men den gör det på ett underhållande sätt. Det är rappt och roligt skrivet och dessutom föredömligt kort. Drygt hundra sidor med många insprängda teckningar på fina gamla lampor.

Rekommenderas för den som själv tycker sig ha försvunnit på ett eller annat sätt eller den som bara undrar hur vi bygger en kyrka för alla. Den avslutande knorren ger dessutom ett fint litet vittnesmål om livets outgrundliga vägar.

Kommentarer

7 svar till ”Urban gästbloggar om ”96 lampor””

  1. Profilbild för Markku Hirn
    Markku Hirn

    Jag har varit ungdoms diakon i Helsingfors länge sedan. Det samlades en grupp av ungdomar ca20-30 styken runtom i verksamheter som jag var ansvarig för. Sedan flyttade jag till Sverige . Under årenslopp har en och annan av dom kommit och hälsat på ,men ingen har kontakt med något kyrkligt. En av dom berättade, att gruppen hade haft en återförenig och allihopa tyckte att den tiden under tonåren hade varit bra och dom behövde det vad verksamheten kunde ge, men nu är det något annat dom behöver.
    Jag kände mig som en god föräldre som har sätt sina barn blivit välartade vuxna i bemärkelsen att dom klarar livet som bemöter dom.
    Om dom behöver något andligt i den formen som kyrkan kan ge, då det dom vart skall man vända sig. Men den kyrkliga formen passar inte för alla. Jag har haft tur att jag har hitta en annan typ av andaktsform som passar mig bättre, men det får mig på inget sätt att underskatta gudtjänstliv i andra samfund.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Man behöver förstås inte ta åt sig alltför mycket eftersom det bara är Gud som kan skapa tro. Vi får göra vårt bästa men mer kan vi inte göra.

  2. Profilbild för Tomas Jarvid

    Det är verkligen blandade känslor inför det här ämnet. En hel del sorg över att Kyrkan inte är bättre på att föra tron vidare mellan generationerna men också lättnad över att människor delar sina ärliga berättelser.

  3. Profilbild för Rebella undrar

    Fick också intrycket av boken att författaren lämnat det kyrkliga. Av denna intervju förefaller det mer som om han satte det på paus ett tag.
    http://www.sandaren.se/nyhet/darfor-lamnar-unga-tron
    Omdefinition av vad det är att vara kristen, är om jag minns rätt också ett viktigt tema i boken. Nog också mer frikyrkospecifikt, som generellt ställer höga krav. Ofta iaf.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det är förstås väldigt nyttigt att ifrågasätta en del tankar om vem som är en riktig kristen och hur det kan bli så att det mer blir en börda än ett ok att bära med.

      1. Profilbild för Rebellas andra

        Över huvud taget är det, för den som inte själv är frikyrklig, att läsa en bok som med ordet ”kyrkan” konsekvent menar ”frikyrkan”. Iofs gör de flesta så. Svenskkyrkliga menar med det ordet primärt SvK, katoliker menar RKK, cembalisten menar oftast cembalo när hon säger ”instrument”. Men för utomstående ser det lustigt ut.

        1. Profilbild för Tomas Jarvid

          Så är det verkligen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.