Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?
Idag har jag en gästbloggare på Vandra Vägen. Ingen mindre än min egen storebror Urban som här skriver om boken ”96 lampor” som väckt en del uppmärksamhet i kyrkliga kretsar på sista tiden. Ordet över till Urban.
Om tro som tonas ned och släcks
Jacob Langvik har skrivit 96 lampor – om oss som brann och försvann. Titeln kommer från antalet lampor i hans barndoms kyrksal. Han är uppvuxen i kyrkan – vilken specificeras inte närmare – och var i tonåren väldigt engagerad i sin församling. Han är utbildad pastor. Ändå finner han sig så småningom leva ett nästan helt sekulärt liv och inser att de flesta av hans barndomsvänner gör detsamma. Varför försvann de?
Boken handlar om hur han söker upp vänner och bekanta och ber dem berätta om varför de försvann, vad de tror nu och om något skulle kunna få dem att komma tillbaka. Historierna skiljer sig åt men några saker återkommer. Uppbrottet från församlingen sker i samband med att man flyttar hemifrån efter studenten och får ett nytt umgänge. För många har det varit en stark kontrast att de upplevt sina nya vänner som bättre människor trots att dessa inte är troende. Många har upplevt det som en lättnad att sluta gå i kyrkan.
Langvik påpekar att det inte behöver vara något dåligt med att vara mindre kyrkligt aktiv i perioder. Man kan jämföra det med små kommuner som helst ser att ungdomarna stannar i kommunen efter studenten när målet borde vara att ungdomen försvinner några år, skaffar utbildning och erfarenheter och sedan flyttar tillbaka igen med sin nyfunna partner för att bilda familj i barndomsstaden.
Huruvida Langvik och hans kamrater kommer att återvända till kyrkan är oklart. Han resonerar om vad som lätt blir fel och vad som skulle kunna göras annorlunda. Tonen växlar mellan kritikerns och predikantens. Det är väl ganska följdriktigt i en bok om ambivalens.
Langvik och hans vänner har sin bakgrund i frikyrkan. (”I min högstadieklass var vi till exempel sju kristna. Åtta om man räknade med tjejen som var med i Svenska kyrkan, men vi visste inte riktigt om hon var kristen eller om hon bara sa att hon var det.”) Det gör kanske att en del saker känns lätt att borsta av sig om man hör till Svenska kyrkan. Jag har till exempel (beroende lite på hur man räknar) omkring 15 års engagemang i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet bakom mig (hemska ord) och kan inte minnas att jag stött på några särskilda värderingar angående sex före äktenskapet eller alkohol. Ungdomsgrupper tilltalar ju ofta ganska ordningsamma människor men tonen är knappast mycket mer moraliserande än exempelvis en ungdomsmottagning. Så de bitarna är inte så tillämpbara på mitt liv som det kom att bli i min församling och mitt stift.
Men att fästa sig vid det är att göra det för enkelt för sig. Jag minns själv för några år sedan när jag sprang på en f d ungdom som jag varit lägerledare för. Hon hälsade glatt och hjärtligt men sade sedan ganska snart att hon mådde dåligt när hon tänkte tillbaka på på lägren. Mycket mer blev tyvärr inte sagt. Kanske var det lika bra. Jag hade kunnat hamna i någon sorts försvarsposition som bara gjort det värre.
Som många sådana här böcker ställer 96 lampor fler frågor än den ger svar men den gör det på ett underhållande sätt. Det är rappt och roligt skrivet och dessutom föredömligt kort. Drygt hundra sidor med många insprängda teckningar på fina gamla lampor.
Rekommenderas för den som själv tycker sig ha försvunnit på ett eller annat sätt eller den som bara undrar hur vi bygger en kyrka för alla. Den avslutande knorren ger dessutom ett fint litet vittnesmål om livets outgrundliga vägar.
Lämna ett svar