I alla fall en bit upp kommer de ju på sin vippbräda…
Någon dag sent lägger jag här upp min predikan för himmelsfärdsdagen. Det var en dag av pilgrimsvandring men vid målet höll jag den här korta predikan på mässan.
Predikan Kristi himmelsfärds dag 2016 i Nittorp
Dagens ämne är närvaro. Det är ofta lite lättare att vara närvarande i det som sker när man vandrar som pilgrim för distraktionerna är färre. Och det är bra för då kan man bli uppmärksam på allt möjligt fint. Skönheten i skogarna här, små växter och djur, förtroenden som man kanske får dela med andra om vi öppnar oss och delar med oss av våra livserfarenheter och tankar. När vi är närvarande så kan vi ta emot mycket gott som rena gåvor som kommer till oss.
Kristi himmelsfärds dag var länge en ganska underlig dag att förstå sig på för mig. Och så är det för andra också, den brukar ju kallas ”Kristi flygaredag” av en del och det tror jag beror just på att man inte alls förstår vad som är grejen med detta. Att Jesus flyger upp till himlen är ju bara märkligt om man inte vet något om innebörden i det.
Först tänker jag på det som sägs i episteltexten idag. Paulus skriver att ”Allt lade Gud under hans fötter” och det är förstår väldigt tydligt så när Jesus far upp att allt ligger under honom. Vi har det i vår trosbekännelse också ”uppstigen till himmelen, sittande på Faderns högra sida” det är någon sorts kröning som pågår. Jesus har uppstått från de döda och besegrat alla onda makter, det innebär att han är Herre över allt, som dagens tema i psalmboken lyder. Vi har också fått höra att han ska komma tillbaka på samma sätt för att föra det goda till slutgiltig seger i världen.
Det är nu jag har tänkt fel i alla år. Och många med mig tror jag. För jag har alltid tänkt mig att lärjungarna är ganska snopna och lommar hemåt och känner sig övergivna. De har visserligen fått ett löfte om att Jesus ska komma tillbaka en dag. Men med facit i hand så är det ju skönt att de inte behövde veta att det skulle ta riktigt så lång tid som det gjort. Så kan vi tänka för vi kanske känner det just så många gånger, som att Gud är långt borta. Men det står faktiskt inte så! I evangeliet står det att de föll ner i tillbedjan och att de sedan gick tillbaka till Jerusalem i jublande glädje. Och så de där änglarna som dyker upp och säger att de inte ska stå och blicka mot himlen nu. Nu är det tusen saker som ska hända som de har att ta itu med, de måste berätta för världen om allt de sett!
På ett norskt retreatcenter har de menat att deras främsta uppgift varit att fördjupa sig i innebörden i himmelsfärden. De säger att det som sker inte alls är att Jesus försvinner och lämnar lärjungarna till att jobba på själva. Det som sker är att Jesus, som ju vandrat från plats till plats med dem och varit begränsad av rum och tid nu plötsligt krupit in i någon sorts söm i verkligheten och finns i den himmelska verkligheten. Som finns överallt. Jesus är med dem överallt, även om han inte syns. Och han är med oss överallt alltsedan dess! Ledordet idag var ju närvaro.
De brukar be en bön inspirerad av det irländska helgonet st Patrick som brukade be såhär:
Kristus med mig, Kristus framför mig,
Kristus bakom mig, Kristus inom mig,
Kristus under mig, Kristus över mig,
Kristus på min högra sida, Kristus på min vänstra sida
Kristus i hjärtat på var och en som tänker på mig,
Kristus i munnen på var och en som talar till mig,
Kristus i varje öga som ser mig,
Kristus i varje öra som hör mig.
För himlen är inte en plats långt borta. Det är Guds verklighet som på något obegripligt sätt omger oss hela tiden. Överlappar vår synliga verklighet.
På vår pilgrimsfärd genom livet har vi ständigt himlen över oss. Vart vi än kommer är den där. Och man kan tycka att den är långt upp himlen men var börjar och slutar den egentligen? Jag tänker mig att himlen går ända ner till oss. Guds värld är så stor men Kristus kan ändå vara med oss där vi är.
Det finns mycket tröst att hämta i detta att vi är omslutna av en större verklighet än vi kan se. För lärjungarna var det väldigt påtagligt tänker jag mig. De som mött den uppståndne och blivit omskakade i sin hela verklighetsuppfattning. För dem var det ingen tvekan om Jesu suveränitet. Och så lovar han att vara med oss alla dagar till tidens slut och går in i det osynliga. Sedan var de plötsligt inte rädda för någon. De kände en som var stark och god och var med dem hela tiden så inte ens inför skeptiker eller makthavare blev de modfällda.
Det kan vara svårt för oss att dela det med dem för vi ha ju inte varit med och sett det de har sett. Men om några dagar firar vi pingst och hur den Helige Anden kommer till lärjungarna, Gud talar till dem på deras eget språk och de får ta emot kraft och mod varje dag för livets och trons utmaningar. Och så får de påminnas om samma sak som st Patrick påminde sig om varje dag med sin bön. Kristus har försvunnit från vår åsyn men inte från vår sida. Där finns han hela tiden kvar.
Lämna ett svar