Vaxproppar i mitt liv

Himlen öppen. Raka motsatsen till vad jag skriver om idag?

Himlen öppen. Raka motsatsen till vad jag skriver om idag?

 

Jag har inte väldigt många vaxproppar att berätta om utan här följer en fullständig redogörelse av dem inklusive teologisk tolkning ur ett existentiellt perspektiv ;o)

När jag var ganska nyprästvigd fick jag för första gången en rejäl propp så att jag helt tappade hörseln på ett av öronen, eller kanske att det var två det minns jag inte. Nybakad predikant som jag var så tog jag givetvis med vaxproppen som exempel i en predikan under temat ”kampen mot ondskan”. Det jag sade var ungefär såhär:

”Är det något vi människor är bra på så är det väl att anpassa oss, och vänja oss. Jag har nu haft en vaxpropp nu i snart två veckor och jag hör rätt dåligt, speciellt på vänster öra. Alla ljud låter dessutom rätt konstigt inne i huvet men ändå har det gått skrämmande fort att vänja sig, jag kan inte föreställa mig hur det skulle låta om jag hade min fulla hörsel. Ungefär så kanske det är med det onda och trasiga i tillvaron, det gör livet torftigare för oss, i mitt fall så får jag inte ut så mycket av musik nu, det finns säkert paralleller. Gud vill inte att det ska vara så, det är tydligt i bibeln. Han vill att vi ska ha liv i överflöd, njuta av hans skapelse och av god gemenskap med varandra, och att vi ska leva nära honom själv som är källan till allt gott och njuta av hans omsorg om oss. Den världen Gud tänkte sig när han skapade oss, den kan vi knappt föreställa oss. Den är ju så långt från vår verklighet.”

 

Inte så illa av en nybörjare tycker jag.

Nu har jag alltså haft ännu en rejäl propp, (och en liten kvar i det andra örat) och känt av tillvaron med hörselnedsättning en kort tid. Denna gång har jag dock valt att skriva någon slags diktpekoral av det som symbolisk analog utläggning. Håll tillgodo.

En bjälke i mitt eget öra

min röst låter inne

i mitt huvud mer än i yttervärlden

avskuren från att verkligen lyssna till

min nästa

och skapelsens ljud

en så liten sak

i mitt öra

så stor befrielse

jag är med igen

till att höra fåglarnas sång

och barnens skrik

så mycket mer

 

Nu finns det tillfälle för dig att dela dina egna vaxproppshistorier nedan. Det här är ju sådant man sällan talar om så det kanske finns ett behov, vad vet jag? Skriv en kommentar om du vill!

Limmareds kyrka i bild

 

DSC_0356

 

I och med att det är semestertider och jag täcker upp för min kollega i Länghems församling så hamnar jag nu i en del nya kyrkor för att leda gudstjänst. För en tid sedan var jag i Limmareds kyrka och idag delar jag några bilder därifrån.

 

DSC_0363

 

Limmareds kyrka (i tätorten Limmared) är byggd på 50-talet och är på något sätt gammal för att vara en modern kyrka. Det är ett tidigt exempel på hur man lagt kyrka och församlingslokaler med lekrum och annat i samma hus, som man ju gjort väldigt mycket sedan dess. Mina tankar går till kapellet i Gårdsjö som verkar vara typ samtida.

 

DSC_0348

Så här ser det ut i koret i kyrkan. Ett upphöjt kor och en predikstol, så har man nog sällan gjort i senare kyrkor av samma slag så jag tänker att det här sättet att göra kyrkor inte riktigt hunnit finna sin form än.

 

DSC_0357

Altartavlan består av ett textilkonstverk späckat med symbolik. Till vänster ser vi edens trädgård där livets träd (eller kunskapens träd, det där är så rörigt, ormen är där i alla fall) står och där människorna just tvingats därifrån efter att ha ätit av frukten. Vägen till trädgården är stängd av en ängel med ett brinnande svärd. Nu väntar en karg tillvaro för människorna men Gud är med dem och har utrustat dem med kläder av skinn.

 

DSC_0360

I mitten av bilden ser vi Guds lamm, klippan att bygga sitt liv på. Från träkorset över bilden strömmar livets vatten ner och ger liv åt världen. Vägen för människorna går via lammet in i Guds rike till höger i bilden. Den heliga Anden kröner dem med gyllene kronor och gör dem till del av den frälsta skaran i vitt då Gud blivit allt i alla.

 

DSC_0347

Det finns också tavlor i helt annan stil. Här ser vi Jesus med Petrus i vågorna. På norrväggen i kyrkan.

 

DSC_0351

Slutligen detta vackra predikstolskläde och fönstret.

Har du varit i Limmared? I kyrkan? Skriv en kommentar!

 

 

Predikanten som kuplettartist

Karl Gerhard. Känns ständigt aktuell?

Karl Gerhard. Känns ständigt aktuell?

Jag lyssnade på Kalle Linds pod ”snedtänkt” då han talade med Henrik Dorsin om kupletter. De tyckte förstås båda mycket om kupletter (av Karl Gerhard och Ernst Rolf och såna gubbar) och Henrik Dorsin har till och med skrivit och framfört en del såna, även om de förstod att genren ganska allmänt har fallit i glömska eller fått något väldigt ålderdomligt över sig i mångas ögon.

Då beskrev Dorsin hur han (och Tage Danielsson före honom tydligen) liksom får förbereda publiken inför kuplettsång genom att exempelvis klä sig i frack eller ha andra ålderdomliga manér så att de ändå ska köpa att nu är det visst kuplett vi ska ha här och kunna lyssna noga och få nöje av det utan att behöva fundera på om det här egentligen inte mest är pinsamt och konstigt. Han har liksom redan gått dem till mötes med att visa att ”javisst, jag vet att ni nog tycker det här är töntigt, men nu leker vi lite med det här”. Och då funkar det.

När jag sedan stod i kyrkan och ledde gudstjänst slog mig tanken att det ibland är ganska likt med predikan. De flesta jag predikar för är förstås väldigt vana gudstjänstfirare och vet hur de kan förvänta sig att en predikan låter. Men ibland predikar jag inför åhörare som kanske inte är särskilt insatta i kyrkliga ord eller sätt att uttrycka sig, och som därtill kanske tycker det är lite pinsamt och gammalmodigt med predikanter och kristen tro.

Eller, tänker jag ibland (och rätta mig om jag har fel här!), så kanske man över huvud taget sällan hör talare som har fritt fram att vara riktigt allvarliga och tala om tunga existentiella ämnen. Är det inte väldigt pretentiöst detta?

Då kan det vara bra att tänka som Dorsin. Att liksom ge en och annan blinkning till åhörarna om att jag ändå är med dem. Förstår att det här kanske låter ovant och konstigt och i och med att vi förstår varandra där så kan man ändå köra på. Lite självdistans kommer man långt med.

Så tänker jag. Har jag rätt? Skriv gärna en rad!

 

Jesus och Guds stora variation

 

Elefant.

Elefant. Del av Guds stora variation.

Helgen har bjudit på många gudstjänster. Den igår i Nittorp bjöd på med traditionellt friluftsgudstjänstväder med regnet i luften, knott inpå kroppen och blåst men det blev bra ändå och det blev till och med ett fint dop för en liten flicka.

Här är min predikan från i lördags, på midsommardagen. Som jag höll i Södra Åsarp och i Björstorp i Ljungsarp. Formateringen av texten blev lite konstig men det får vara som det är med det. Den är väl också ett självporträtt av mig eller nåt (det där förstår du om du fortsätter läsa). Hoppas den kan vara till glädje!

Midsommarpredikan -”Skapelsen”

Idag säger både Job och Jesus till oss att vi ska se på djuren
och naturen och lära oss av dem, så det ska vi göra. Och jag
tänker ta utgångspunkten i en barnsång.
-Det skulle kunna ha varit små grodorna små grodorna så lustiga
att se, men det är det inte -Job nämner ju inga grodor även om
han nämner en massa annat. Nej det är denna sång:

”Gud har stor variation, på färger på former, ja stor fantasi. Det kan du se på din egen person, och på hästen grisen och kon”

Det är så sant som det är sagt. Gud har stor variation, det kan du
se på din egen person, hästen, grisen och kon.
Om vi börjar här hemma så kan vi nu förundra oss över all
grönskan och var den plötsligt kommer ifrån. För bara några
månader sedan låg det ju faktiskt snö överallt och inte ett grönt
strå syntes. Då, på vintern kunde vi å andra sidan knappt
föreställa oss att det vi ser ute idag skulle vara möjligt -värme
och grönska.
I vår svenska natur finns det också en hel del märkligheter, djur
av alla de slag och ett myller av växter. För ett tag sedan
upptäckte jag och min fru att det finns kamouflerade larver i
Sverige, vi hittade en som såg ut som en pinne, när den blev
skrämd så stelnade den till och blev alldeles blickstilla.
Sen om vi reser utanför vårt eget land, eller kanske ser på TV
eller så så märker vi att variationen ute i världen är ännu större.
Därute finns heta medelhavsstränder, himalayas berg, öknar,
savanner och djungler. Med helt olika växt och djurliv.
Mångfalden är så stor att vi omöjligt kan ta in den.
Och ovanför oss om natten har vi den oändliga stjärnhimlen, det
talas om 200 miljarder galaxer i universum, var och en med lika
många stjärnor i sig.
Slutligen vänder vi oss mot människans värld, den är också värd
att förundras över. Dels för att det finns så många språk, kulturer,
hudfärger, trosuppfattningar, livsstilar över hela vår jord, en
fascinerande mångfald. Men också för att varje människa är så
unik, varje människa har sin bakgrund, sina gener, sina styrkor
och svagheter, sitt sätt att tänka och känna.
Ja, Gud som skapat allt detta har stor variation, det är säkert det.
Och vi skulle ju enligt Job och Jesus titta på naturen och lära oss
av den så vad kan vi lära oss om Gud genom det jag nu pratat
om?
Med det jag vet om konst och kreativitet så har jag fattat att allt
man skapar i någon mån blir självporträtt. Det återspeglar
någonting hos konstnären själv. Om det gäller också för Gud så
består hela skapelsen av Guds självporträtt, mångfalden kanske
behövs för att fånga så många aspekter som möjligt av Guds
gränslösa sinne. Vi får på så sätt en bild av Guds storhet. Och vi
blir påminda om hur små vi själva är i jämförelsen, men samtidigt
hur stort det är att vara ett Guds självporträtt.
Paulus började också sitt tal till Athenarna genom att prata om
det de tänkte lika om, att det måste finnas en Gud som skapat
världen och allt den rymmer. Han kanske tog en och annan
sväng de inte kände igen i sina resonemang men i stort sett var
de på samma spår.
Sedan gick han rakt på kärnan i den kristna tron – att Jesus hade
uppstått från de döda – då blev många upprörda och ville inte
lyssna mer på honom. Där gick gränsen för vad de tyckte var
rimligt att tro på.
Men för att vi ska förstå vem Gud är räcker det inte med det vi
kan ana genom skapelsen, där kan vi egentligen bara ana att det
finns en Gud och att Gud är mäktig. Det är genom Jesus som vi
får lära känna honom närmare. Dels genom att Jesus berättar för
oss, i dagens evangelium får vi höra honom berätta om Guds
omsorg om allt skapat, att vi kan lita på att han förser oss med
vad vi behöver. Men framförallt visade Jesus oss på Guds kärlek
när han som själv var Gud i mänsklig gestalt dog för oss på
korset, för att vi skulle bli helade genom hans sår. Han visar oss
att den Gud som skapat världen inte är fjärran och oberörd av
våra liv utan nära och kärleksfull.
I vår tid är skapelsen hotad på många sätt, många av jordens
arter och många människor hotas av klimatförändringarna och
andra problem. Det är problem på en skala som vi aldrig tidigare
skådat. Och jordens öde ligger i våra händer. Men vi, vi ligger i
den kärleksfulle Gudens händer. Hos honom finns förlåtelse och
kraft till nya tag att hämta. Och han älskar sin skapelse mer än vi
kan förstå (därav den stora variationen), vi får be att han leder
mänskligheten på nya, bättre vägar framåt och att han lär oss,
var och en att lita på och hoppas på hans möjligheter för oss och
vår värld. För genom sin uppståndelse har Jesus också visat att
ingenting är omöjligt för Gud, inte ens döden är en hopplös
situation.
GT: Job 12:7-13
Epistel: Apg 17:22-31
Matt 6:25-30

 

8 blandade tankar på midsommarsöndagen

Ännu en fin bild på en friluftsgudstjänst (ortodox).

Ännu en fin bild på en friluftsgudstjänst (ortodox).

1. Midsommar är en otippat gudstjänsttät helg egentligen. En hel del röda dagar är det ju och för min del några nya kyrkor att leda gudstjänst i nu när min kollega gått på semester. Igår ledde jag gudstjänst i Södra Åsarps kyrka (fotobloggpost kommer med tiden) och idag ska jag till Dannike. Roligt att se sig om.

2. Även ”hemma” i min egen församling får jag komma till nya platser eftersom midsommar också är högsäsong för friluftsgudstjänster. Igår gick det finfint med vädret och allt i Björstorp i Ljungsarp, återstår att se hur det är i Nittorp idag vid kyrkoruinen.

3. Jag tycker att det verkar vara standardläge att det är 5 grader och regnet hänger i luften när det är dags för friluftsgudstjänst. Precis lagom väder för att man inte ska vet riktigt om det är bäst att fly in någonstans eller genomföra. Men samtidigt kan det också många gånger bli väldigt fint med gudstjänst ute. Naturen är en bra kyrka.

4. En annan sak det är gott om nu är vigslar och dop. Det är roligt. Idag ska vi till och med ha dop i friluftsgudstjänsten.

5. Jag hade tänkt länka den här gamla bloggposten om kristen kunskapssyn igen, ”kristen tro som kännskap”, det går ihop fint med det jag skrivit de senaste dagarna.

6. Det är verkligen väldigt vackra trakter jag får vara präst i. Igår badade jag i en sjö nära smålandsgränsen efter sista gudstjänsten. Fantastiskt vackert och glesbefolkat. Som det av någon anledning ska vara för att det ska tala till min själ.

7. ”Fagert men magert” sades det i gamla dagar om Dalstorpstrakten. Mycket skog och små åkrar.

8. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad, det är roligt att följas åt!

En andra naiv gudstro

Väldigt komplicerat. Men det går att spela "lilla snigel" här också!

Väldigt komplicerat. Men det går att spela ”lilla snigel” här också!

Jag skrev en bloggpost igår som väckte en hel del igenkänning. Det var detta med ”att färdas långt in i en annan människas liv” om hur svårt det kan vara att beskriva det som blivit riktigt välbekant. Hur man än säger så känns det förenklat. Något som förstås har mycket bäring också på trons område.
Det slutar dock inte där kom jag på. Det finns en fortsättning. Man kan säga det på lite olika nivå beroende på hur filosofisk man vill vara. Filosofen Paul Ricoeur myntade uttrycket ”en andra naivitet” för tillståndet då man just har väldigt mycket kunskap men ändå återigen kan börja hålla fast vid enkla utsagor om ”hur det är”. Man kommer på något sätt fram till att man har tillräckligt mycket kunskap och har bildat sig en tillräckligt grundad uppfattning för att göra bra förenklingar som håller skapligt. Man skulle visserligen kunna hålla på att vända och vrida på orden i all evighet och problematisera och hålla på men den vägen tar aldrig riktigt slut.
Om jag nu alltså skulle beskriva en kär vän så kan jag helt enkelt köra på och säga det som dyker upp i huvudet och lita på mig själv att det jag säger på något sätt är min samlade erfarenhet. Att ”Kalle är en lite sorgsen person” kanske inte är sant alltid och i alla lägen men det säger ändå något viktigt om Kalle som jag förstått av att lära känna honom. I brist på att kunna säga den slutgiltiga sanningen så kan jag i alla fall alltid säga något, och det är gott nog.
Likheten med tron på Gud är nog uppenbar. Jag har fördjupat mig i kristen tro en hel del och bibelns gudsbilder och kyrkohistorien och filosofin och allt vad det är gör att man skulle kunna få tunghäfta helt och inte kunna säga något bestämt alls om Gud MEN så kan man göra som ovan och tänka att i brist på att säga något uttömmande kan jag ändå säga det jag faktiskt tror och har förstått.
Man kan ju aldrig säga något uttömmande om Gud, man man kan säga något sant ändå. 
Tron på Gud är inte heller en intellektuell övning. Den rör inte bara hjärnan utan hela människan. Den erfarenhet vi har av Guds tilltal och Guds närvaro i våra liv får vi faktiskt se som giltiga delar av vår kunskap om Gud.
Och så får vi fördjupa oss samtidigt som vi inte alls behöver vara rädda för att säga barnsligt förenklade saker om Gud. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? De viktigaste sakerna är ju hela tiden de mest grundläggande.

Bön i midsommaren

Nån sorts friluftsgudstjänst. Typiskt för midsommarhelgen!

Nån sorts friluftsgudstjänst. Typiskt för midsommarhelgen!

Det är midsommarafton idag. Det innebär att det också är fredag så vad kan passa bättre än en fredagsbön. Skapelsen brukar vara i blickfånget under midsommarhelgen så det är den också i denna bön (nr 544 i tradition och liv). Låt oss be!

Fader, tack för att jag får leva med alla skapade varelser på denna jord.

Låt mig älska livet med maskrosens envishet!

Låt mig vara nyttig för allt växande såsom humlan!

Låt mig sjunga kärlekens lov med koltrastens glädje!

Amen

Mina gamla söndagsskolböcker revisited

DSC_0336

Jag håller på en del med att städa i gamla grejer hemma hos mina föräldrar och ibland hittar jag spännande saker. I alla fall spännande för mig själv, men jag hoppas det här kan ha lite allmänt intresse också. Jag hittade i alla fall böcker från min tid barntimmar och/eller söndagsskola, det är inte så lätt att veta riktigt för jag minns verkligen inget alls av detta.

DSC_0337

Den lilla barntimmeboken där man fick klistra in bilder och fundera kring Jesu barndom var söt. Och rätt modern skulle jag säga, för man får följa Jesus i det dagliga judiska livet med böner för alla tillfällen. På bilden ovan har Jesus och Josef räddat ett får ur en brunn på sabbaten, något Jesus ju som bekant tar som exempel i vuxen ålder.

 

DSC_0338

En del bildhjälpmedel var väldigt kreativa. Här kan man skära upp en skåra i pappret och gestalta hur hela långa rader med djur försvinner in i Noas ark!

 

DSC_0339

Den här pysselbilden tycker jag var genial som illustration av den förlorade sonen. Vägen tillbaka ser utmanande ut, det är lätt att ge upp innan man försökt.

 

DSC_0340

Och den här bilden (jag har verkligen inte färglagt värst mycket som barn) ocker jag var fi. En kyrka öppen rätt ut på gatan.

 

DSC_0341

 

Bäst är ändå prästpysslen med ”hitta vilka saker prästen använder på jobbet” och prästklippdockan! I överkant ser du memorybilder att spela kyrkmemory med.

Verkligen en nostalgitripp. Känner du igen detta eller något liknande? Skriv en kommentar!

Att färdas långt in i en annan människas liv

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Här är en reflektion jag gjort efter mötet med en del sörjande människor. När jag träffar sorgehus inför begravningar brukar jag förstås fråga om vad den som dött var för person. Det kan vara en väldigt svår fråga att hitta rätt ord till att svara på. Då brukar jag tänka på ett uttryck jag hört av några gamla missionärer:

Har man varit i ett land en vecka kan man skriva en bok om det

har man varit där någon månad kan man skriva en artikel

och har man bott i landet flera år kan man till slut bara rycka på axlarna.

 

Det kan mycket väl vara så att det är svårare att beskriva det som är välkänt för en. Man har liksom fått så mycket material att utgå från att det känns som att man generaliserar alltför mycket när man säger något bestämt. För visst är det så men å andra sidan är det lite si också. Så är det med länder och kulturer, men minst lika mycket med en människa man kanske delat halva sitt liv med på nära håll.

Ju mer man vet, desto svårare är det att säga något helt entydigt. Det kan man också se på trons område. Ju längre tid man tillbringat i trons landskap, desto mer detaljer har man sett. Man har en större mängd erfarenheter, och därtill har man tagit del av andras resa i samma landskap. Jesus Kristus är ett bra exempel på någon man kan tillbringa hela livet på att lära känna och förstå sig på men kanske samtidigt finna att man tycker man vet mindre och mindre.

Någon har beskrivit fenomenet som att ju mer man vet på ett område, desto större blir också kontaktytan med det man INTE vet. Man blir alltså också mer medveten om sin okunskap i takt med att nya frågor väcks.

I många (även religiösa förstås) sammanhang vill man inte riktigt gå med på det här. Det tvetydiga och komplexa kan vara svårt att hantera för det känns inte som att marken är lika fast under fötterna då. Men det finns nog ingen annan väg att gå. Alternativet skulle vara att sluta fördjupa sig och det är ju ingen bra grej om man tycker något är viktigt.

Vad säger du om det här? Stämmer det med hur du ser på nära anhöriga? På Bibeln? På Kristus? Skriv gärna en kommentar!

Ett senare tillägg till evangeliet?

Alltid lika fint med kinesiska bibelbilder. Jesus i mitten förstås.

Alltid lika fint med kinesiska bibelbilder. Jesus i mitten förstås.

Det finns mycket som är intressant kring bibeltexter men som kanske inte direkt platsar i en predikan. Så idag återvänder vi till söndagens predikotext om kvinnan som ska bli stenad men blir räddad av Jesu ord om att ”den som är utan synd ska kasta den första stenen” (Johannesevangeliet 8:1-11). På ett lite annat sätt.

Det finns en intressant sak med just detta lilla stycke av johannesevangeliet. Man kan som bibelläsare ana att det är något lite konstigt med texten eftersom det ser ut såhär:

Skärmklipp

Det är en liten [ kring texten och tittar man i noterna till bibeltexten så är det för att texten saknas i flera viktiga tidiga handskrifter. Den har hittat sin väg in i johannesevangeliet senare än det andra. En del menar att den kanske funnits i lukasevangeliet tidigare och att den passar bättre in där rent språkligt, vilken jag tror kan stämma för johannesevangeliet sticker av en del mot de andra i stil.

Men vad innebär det i så fall? I mina ögon har texten mycket av ögonvittnesskildring över sig och det finns ingen anledning att alltför snabbt dra slutsatser om att det här inte är en ”riktig” evangelietext utan historisk grund.

Någon har menat att Jesu handlande här var alltför magstarkt och svårt att hantera för den tidiga kyrkan så att man inte riktigt kunde hantera texten (förrän kanske senare i en miljö där de judiska inslagen i församlingen kanske var mindre?). Vad menar Jesus? Någon ordning ska det väl ändå vara? Men uppenbarligen har berättelsen inte heller lämnat Kyrkan någon ro utan fortsatt att ligga någonstans i utkanten av samlingen med heliga texter att läsa och fördjupa sig i.

Jag tror själv att en stor del av anledningen till att texten till slut ändå kom med har att göra med att den också kan tolkas som en så bra bild av vad det är Jesus gör för oss på korset. Han väljer att inte döma oss som vi förtjänar utan istället ge oss livet åter.

I Kyrkans historia har man kanske ibland framhävt den tolkningen för mycket för det är verkligen en berättelse som är väldigt obekväm. Detta med att döma är vi alla fast i.

Och hur ska vi kunna hinna med att älska vår nästa om vi är upptagna med att döma dem?