I forna tider skrev jag en hel del tankar kring skönlitterära böcker här på bloggen. Nu blir det ganska sällan men idag är det dags igen. Jag fick förresten tipset om denna bok av en av bloggens trognaste läsare för ganska länge sedan, nu minns jag inte om det var Lena eller Rosa men stort tack hur som helst.
För en tid sedan skrev jag en dikt här om att vara ”En av dina fyrvaktare”, det var en direkt följd av att jag mentalt suttit en hel del ute på en ödslig fyrö och funderat på livet där. Livet är ju tufft på många sätt och livet på den karga klippan i havet illustrerar det på ett mycket starkt sätt; ensamheten, detta att man måste fatta och leva med sina beslut och kanske också ödmjukheten inför att man själv är mycket liten på jorden.
Jag har lidit oerhört när jag läst den här boken och då har den ändå varit fantastiskt välskriven och psykologiskt trovärdig och allt. Det är själva berättelsen som ofta gjort att jag mått riktigt dåligt efter läsningen. Det handlar om ett barn och då går det genast under huden på mig. Jag ska inte berätta alltför mycket här men den barnlösa fyrvaktarfamiljen får som genom ett under ta emot ett spädbarn men utan att fråga alltför mycket om var det kommer ifrån. Ganska snart börjar det framgå att situationen verkligen är mycket tragisk.
Här är några allmänna tankar vare sig du läst boken eller inte (gör gärna det om du inte är alltför blöthjärtad, som jag typ). I värsta fall framstår det som lite kryptiskt eftersom jag inte vill spoila i onödan men jag behöver i alla fall få ur mig dessa tankar.
Kriget
Boken utspelar sig i tiden efter första världskriget. Mer eller mindre alla människor i det brittiska väldet bär på svåra sår i själen efter det, vilket utgör fonden för berättelsen. Som teolog kan man kanske se det som en bild för att vi alla är skadade av synden vilket påverkar alla våra val.
Sanningen
Fyren mellan haven är på många sätt en bok om försoning (kristendomens paradgren). Huvudpersonerna i boken kommer att leva sina liv mycket i en lögn och det verkar i det längsta nästan omöjligt att komma ur den. Sanningen hotar verkligen att så sönder all lycka, å andra sidan är det ett väldigt dåligt liv där mitt i livslögnen. Det kräver stort mod att säga och ta konsekvenserna av sanningen. En enda person som handlar efter sitt samvete påverkar otroligt mycket.
Tiden
Tiden läker inte alla sår. I alla fall inte själv. Det går också att fortsätta leva kvar i gamla förluster och svek och lögner livet ut. Sanningen är en smärtsam väg men det är den som tillsammans med tiden gör att sår kan läka trots allt. Sanningen, nåden och tiden -dessa är huvudingredienserna i försoning och vägen mot en bättre framtid. Boken slutar kanske på ett sätt inte lyckligt för allt går inte väl men det kunde också gått värre. Utan försoning kan nog tragedier leva kvar i flera generationer av efterlevande, men om vi som lever vågar ta vår del av smärtan nu så behöver det inte bli så.
Frälsaren
Huvudpersonen i boken är ingen felfri kristusgestalt men han har blivit prövad i krigets vansinne och kommit ut sårad på andra sidan. Han tycker han har gjort så mycket ont att han inte kan stå ut med att åsamka mer skada mot någon om det kommer an på honom. Dessutom gör han vad han kan för att ta på sig straffet själv för brott han delat med andra. Det är oklart om han gör rätt i det men det framstår som en så stor kärlekshandling att det ändå mer eller mindre räddar en annan människas själ.
Har du läst ”fyren mellan haven”? Vad säger du om det jag skrivit här?
Lämna ett svar