Vaxproppar i mitt liv

Himlen öppen. Raka motsatsen till vad jag skriver om idag?

Jag har inte väldigt många vaxproppar att berätta om utan här följer en fullständig redogörelse av dem inklusive teologisk tolkning ur ett existentiellt perspektiv ;o)

När jag var ganska nyprästvigd fick jag för första gången en rejäl propp så att jag helt tappade hörseln på ett av öronen, eller kanske att det var två det minns jag inte. Nybakad predikant som jag var så tog jag givetvis med vaxproppen som exempel i en predikan under temat ”kampen mot ondskan”. Det jag sade var ungefär såhär:

”Är det något vi människor är bra på så är det väl att anpassa oss, och vänja oss. Jag har nu haft en vaxpropp nu i snart två veckor och jag hör rätt dåligt, speciellt på vänster öra. Alla ljud låter dessutom rätt konstigt inne i huvet men ändå har det gått skrämmande fort att vänja sig, jag kan inte föreställa mig hur det skulle låta om jag hade min fulla hörsel. Ungefär så kanske det är med det onda och trasiga i tillvaron, det gör livet torftigare för oss, i mitt fall så får jag inte ut så mycket av musik nu, det finns säkert paralleller. Gud vill inte att det ska vara så, det är tydligt i bibeln. Han vill att vi ska ha liv i överflöd, njuta av hans skapelse och av god gemenskap med varandra, och att vi ska leva nära honom själv som är källan till allt gott och njuta av hans omsorg om oss. Den världen Gud tänkte sig när han skapade oss, den kan vi knappt föreställa oss. Den är ju så långt från vår verklighet.”

 

Inte så illa av en nybörjare tycker jag.

Nu har jag alltså haft ännu en rejäl propp, (och en liten kvar i det andra örat) och känt av tillvaron med hörselnedsättning en kort tid. Denna gång har jag dock valt att skriva någon slags diktpekoral av det som symbolisk analog utläggning. Håll tillgodo.

min röst låter inne

i mitt huvud mer än i yttervärlden

avskuren från att verkligen lyssna till

och skapelsens ljud

en så liten sak

jag är med igen

till att höra fåglarnas sång

och barnens skrik