Att läsa om höga tal i bibeln som Luther

Hur många? Ett helt skägg förstås!

Hur många? Ett helt skägg förstås!

Jag kommer väl i sinom tid fram till mitt blogginlägg där jag skriver något om Luthers bordssamtal i allmänhet (som jag nu alltså har läst vilket ingen får missa) men det är ju också lite sed här på bloggen att ta såna här saker i bakvänd ordning. Här är ett utryckt citat från ”bordssamtalen” där Luthers sätt att läsa bibeln får lite belysning. Så här skriver han om ”de stora talen i bibeln” -det vill säga det faktum att det alltid står med så höga siffror på människor som dödas när folken strider mot varandra och sådant.

”När man läser att det var ett stort antal ihjälslagna som 80000 etc., så tror jag, att de ofta hade dödat knappt 1000. Men menar hela folket. Den som slår ihjäl kungen, han slår ihjäl allt vad denne har. Om kungen av Frankrike slogs ihjäl med 10000 man, skulle man likaså säga, att 80000 dödats, eftersom han har så stor makt. Annars kan jag rakt inte förstå det.” -Luther vintern 1542-43

 

Det är lätt att anta att ju längre tillbaka i tiden man kommer, desto mer bokstavligt (och kanske också enfaldigt och godtroget) läste folk bibeln. Så är det nog inte alls. Människor förr hade förstås också tankeförmåga och allt sådant och reagerade på märkligheter i bibeln. Och så försökte man hitta något rimligt sätt att läsa de svåra ställena på. Som Luther gör här.

Det ”bokstavstrogna” sättet att läsa bibeln kom på allvar på 1800-talet då det hände mycket i kyrkan. Dels att bibelläsandet blev något som gemene man kunde ägna sig åt och kunna äga sin egen bibel, dels att man påverkades av det moderna tänkandet så att man tänkte lite fyrkantigare. Typ.

Jag vet inte om Luthers tolkning håller helt men jag tror han har rätt i att huvudsaken med höga siffror är att visa på det stora i det som hände.

Skriv gärna en kommentar om detta med att läsa svåra bibelord!

Luthers dagliga bön

Att bygga på det starka skelettet? Eller om att få fullborda sitt verk?

Att bygga på det starka skelettet? Eller om att få fullborda sitt verk?

Nu har jag till slut läst Luthers ”bordssamtal” (och det lär du höra mer om här framöver i vanlig ordning) och där hittade jag ”Luthers dagliga bön” som får vara vår fredagsbön idag. Låt oss be.

Herre, stärk i oss det som Du har skapat, och fullborda Ditt verk, som DU har påbörjat i oss, till Din ära, amen. Du, Guds son, som korsfästes för vår skull, Du återuppståndne Emanuel, ber jag, att Du styr, bevarar och försvarar Din kyrka. Amen

10 blandade tankar på tisdagen

Sommar. Tiden då folket från stan åker ut på landet för att titta på kossor och annat naturligt.

Sommar. Tiden då folket från stan åker ut på landet för att titta på kossor och annat naturligt.

1. Det här är ju helt bakvänt. Jag undrar om hur länge sedan det är jag hade en så lång paus från bloggen. Jag vet att jag hade någon dags uppehåll för två år sen eller så men tre i rad? Kanske aldrig sedan bloggens gryning?

2. Jag har ju ändå flaggat för lite svajig blogg nu på semestern. Jag har bott på vandrarhem och inte fått wifin att fungera. Och så galet sena läggningar av alla barnen därtill.

3. Jag har i alla fall träffat en bloggläsare. Och fått hjälp med att hitta mellanflickans katt som blivit inlåst i en kyrka över natten. Tack så mycket Emma i Avesta, och roligt att träffas!

4. Och i skrivande stund är jag hos en annan vän av Vägen. Min vän Simon som gästbloggat här om ordet Halleluja för… hjälp, tre år sen redan? Helt sjukt ju!

5. Jag håller (långsamt, mycket långsamt) på att läsa två intressanta böcker som kommer dyka upp här någon gång. Det lustiga är att det visade sig att de hänger ihop väldigt väl ämnesmässigt. Lustiga sammanträffanden eller något ännu bättre.

6. Känns som att jag tänkt på en massa lustiga saker att skriva om här i dagarna som gått men nu är det borta igen. Och inte blir det många kort tagna heller när det är hektiskt och så.

7. Jo, jag har ju varit på bröllop. Utan att vara prästen eller spela någon roll alls mer än som ingift släkting. Det är intressant på alla sätt att komma lite utifrån. Vigslar går nog faktiskt minst lika fort när man sitter i bänken som när man står där framme i koret. Det bara svischar till så är det över.

8. Och så fick jag en tankeställare om hur lätt det är att få barnfamiljer på helspänn med några illa valda ord om hur viktigt det är att det är tyst och lugnt här. Det är väldigt nyttigt när man får känna i kroppen med sådant.

9. Jag är förstås en varm anhängare av att barn ska få vara med på gudstjänster rimligt mycket på sina egna villkor. Jag har haft anledning att tänka på det under de gångna åren då det blivit tydligt hur svårt det verkligen är att ha med barn i kyrkan. Jag har också tänkt blogga om det i åratal men inte kommit till skott. Förr eller senare så…

10. Sådär. Nu vet du att jag lever och har hälsan även om det varit tyst härifrån mer än vanligt. Hur har du haft det? Skriv gärna en rad!

Bön om att göra nytta

Inte helt till nytta, dessa gondoler. Så är de ju också på samma ställe allihop. Kanske därför?

Inte helt till nytta, dessa gondoler. Så är de ju också på samma ställe allihop. Kanske därför?

Så var det fredag igen och det betyder i vanlig ordning bön här på bloggen. Jag hittade den vackra bön i den katolska bönboken Oremus och den vill jag gärna be tillsammans med dig var du än är för jag tror det är en god bön. Låt oss be.

Låt mig göra nytta utan att tränga mig på, så att jag blir till hjälp för andra utan att förödmjuka dem. Vänd mitt hjärta till allt som är ringa och oansenligt så att jag bryr mig om det som ingen annan bryr sig om. Lär mig att vänta, lyssna och tiga. Gör mig liten och fattig nog att ta emot hjälp av andra. Led mig på vägen genom denna värld när jag söker bröd för färden, när jag söker dig. Amen

Pokemonkristendom

Min snälla fru lade upp den här bilden på mig häromdagen. Tillsammans med en liten rackare som fanns just där. Eller gjorde den det?

Min snälla fru lade upp den här bilden på mig häromdagen. Tillsammans med en liten rackare som fanns just där. Eller gjorde den det?

Det är mycket med Pokémon just nu. Jag tror att jag kan ha varit lite för gammal när det första pokemon kom eller så hade jag bara inga kompisar som spelade det eller så tyckte jag att de där japanska figurerna var för konstiga. Hur som helst har jag aldrig hållit på med  Pokemon alls. Nu har jag testat lite Pokemon Go med min fru för att se vad det är.

MEN det här är ju ändå en klurigt teologisk blogg så ni trodde väl inte att det här plötsligt skulle handla om ett spel? På ett sätt kanske det gör det men min associationer har spunnit vidare en bit. Dessutom har jag inte gått särskilt djupt i spelet så det här får röra en grundläggande beståndsdel.

Grejen med pokemonspelet är ju att det utspelar sig i ”augmented reality” -man lägger ett lager av information över den geografiska verkligheten så att man rör sig i spelet när man rör sig i terrängen. Och så plötsligt ”finns” det små monster och ställen där man får bollar och allt möjligt på olika platser i ens närmiljö.

Kyrkor har på många ställen sammanfallit med "Pokestops" av olika slag. Ofta snyggt och trevligt bemötande. Som här.

Kyrkor har på många ställen sammanfallit med ”Pokestops” av olika slag. Ofta snyggt och trevligt bemötande. Som här.

Det är ju en bra fråga på vilket sätt monstren och det andra ”finns”. De hänger ju bevisligen ihop med platser, men finns de där? Det är en intressant fråga eftersom även andra, till exempel de flesta kristna, på ett liknande sätt menar att det finns en osynlig verklighet bortom och överlappande den vi ser och tar på. Det känns som att jag skulle behöva någon stabil teolog här med lite gamla latinska distinktioner så att vi kan reda ut vad som är skillnaden i existens mellan en ängel och en pokemon.

Jag är nyfiken på alla som vill bidra med sina tankar nedan. Själv tänker jag mig att den andliga verkligheten inte bara är som ett lager klistrat utanpå verkligheten och utan egentlig kontakt med den utan som något som finns både immanent (närvarande i den värld vi ser omkring oss) och transcendent (bortom det vi ser och rör vid).

Jag har skrivit en något mer genomarbetade bloggpost om ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” här tidigare. Läs gärna den.

Jag tänker satsa på att mynta ett nytt begrepp – ”pokemonkristendom” för kristen tro som saknar verklig kontakt med vår vardagsverklighet utan som liksom bara är klistrad utanpå. Kanske lite långsökt eller krångligt men skulle det slå hårt så kom ihåg var du hörde det först.

En del skulle förstås säga att kristen tro bara är människors hittepå och i så fall kanske man kan säga att änglar (eller vad det nu kan vara) och pokemons finns på precis samma sätt eftersom de båda bara finns på grund av oss människor. Eller så skulle den andliga verkligheten finnas där likafullt utan att det fanns en enda människa som kunde ana den.

Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!

Att läsa bibeln som man läser serier

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur "Chick tracts"

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur ”Chick tracts”

Jag lyssnar en del på Kalle Linds pod ”Snedtänkt” om allehanda obskyra ämnen. Nyligen hörde jag honom tala om superhjältar i ett gammalt avsnitt. Som du som följt Vandra Vägen ett tag vet så är det ett ämne som alltid engagerar mig så det var förstås roligt att höra. Kalle själv var ganska skeptisk mot superhjälteserier och hade aldrig läst några som barn så han fiskade många gånger efter om hans samtalspartner Jimmy Wallin VERKLIGEN tyckte serier var roligt och häftigt eller om även han kunde inse att det ibland var ganska larvigt och töntigt.

Jimmy svarade då att han givetvis också kunde se att det var rätt märkliga och löjliga saker som försiggick i seriernas värld men att han ändå älskade dem högt. Det gjorde liksom inget, hans kärlek till serierna var för stark och grundmurad så den tålde att han blev lite töntig som serieläsare.

Plötsligt drämde han till med en liknelse vid bibeln. Han sa något i stil med att han kanske läste serier ungefär som en troende läste bibeln. Han höll dem så högt att han kunde bortse från mycket underligheter. Typ så. Jag tyckte det var en intressant bild för det sätter fingret på några saker kring bibelläsande.

1. Även inbitna bibelläsare kan (tvärtemot vad många kanske tror?) ha förmåga att se hur märkliga och underliga många saker är i bibelns värld. Ser man det inte som något hot så kan det hända att det bara blir roligare att läsa bibeln tack vare dem.

2. Många som är mer skeptiska till bibeln kan nog anta att mer inbitna bibelläsare missat att tänka på en hel massa problematiska saker som rör motsägelser i bibeltexten, omöjligheter i berättelserna eller vad det nu kan vara men jag tror det brukar vara tvärtom. Att ju mer man fördjupat sig, desto fler stenar har man vänt på. I alla fall om man vågar ha en öppen och ärlig inställning till sin bibelläsning.

2. Man skulle kanske kunna säga att man kan älska bibeln, tolka sitt liv utifrån den och hålla den väldigt högt men ändå ha ett avslappnat förhållande till den. Kanske rentav skämta om den personerna i den. Och kanske är det över huvud taget inte ens någon motsägelse i det. Det kanske snarare är en del av att älska den?

Så tänker jag. Hur tänker du?

”Grunden” -poesi på Vandra Vägen

Jag vet inte så mycket om denna tavla mer än att det är vacker och passande.

Jag vet inte så mycket om denna tavla mer än att det är vacker och passande.

Jag fortsätter att ruva på söndagens bibeltexter. Här är en dikt jag kunde ha läst i någon av gudstjänsterna om jag kommit ihåg det.

Grunden

 

Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns

var fanns jag den dag då den lades

jorden under fötterna

fotosyntesens underverk

släktenas stafett där vi nu fått pinnen

den mor som födde mig

och bakom allt

ett ömt leende

 

jorden står på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas

den virvlar för evigt i stjärnors och planeters dans

vilande i starka krafters grepp

uppspänd i naturkonstanternas nät

som armar på en bjälke

 

På denna lilla plats i denna korta tid

har jag att bygga

med det jag fått

lär mig ändå

att bygga för evigheten

med det enda material

som evigt består

Att se på världen med kristna ögon

 

Petrus och Paulus ser klart hur Kyrkan ska vara.

Petrus och Paulus ser klart hur Kyrkan ska vara.

Här är nu min predikan från igår. Den har jag nu hållit fyra gånger under gårdagen och vänt och vridit på formuleringarna. Det var en intressant övning i att se hur olika det är att säga i stort sett samma sak på olika ställen och för olika människor. Det kan inte sägas för många gånger att en predikan faktiskt är något vi gör tillsammans. Det går inte att predika bra utan att känna att man har församlingen med sig. Det hade jag nog för det mesta igår men någon gång var det trögt och då känns genast innehållet sämre också lustigt nog. Väldigt tänkvärt. Nog pratat. Här är vad jag sade om att bygga hus på stadig grund. Hoppas det är till glädje.

8e efter trefaldighet 2016 årg 2

(texter: Ord 7:1-3, 1 Kor 3:10-15, Matt 7:22-29)

”Bygg inte hus på en sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig, du måste bygga huset en gång till. Du måste bygga huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig. Så när stormen piskar på har du frid i ditt hus ändå”.

Det kanske är en välkänd barnsång för fler än mig? Det är hur som helst som vanligt att det ofta är väldigt djupa sanningar som finns i det enkla i barnsångerna. Idag så handlar det ju också om det grundläggande så det passar bra.

Rubriken för dagen är alltså ”andlig klarsyn” och det låter ganska svårt men det handlar om ganska påtagliga saker. Förra veckan var det Kristi förklarings dag och tre lärjungar fick se klart på berget hur det egentligen är med Jesus och med allt här i livet. Det de såg, den större verklighet som omger oss, gjorde att de sedan måste se på allting annorlunda i sina liv och det är nog det det handlar om idag. Hur kan jag se på världen med kristna ögon. Se på den och leva i den utifrån det jag tror på?

För att krångla till det lite så har jag också tänkt hänvisa till kyrkofadern Augustinus. Han gjorde en uppdelning i om hur vi borde förhålla oss till allt i livet, och hur vi i själva verket gör. Vi borde hålla Gud som det högsta i livet och så använda det andra för att uppnå detta goda. Fast istället gör vi ofta helt tvärtom och njuter av allt möjligt i livet och håller det som det högsta goda och använder också Gud för våra egna syften, för att ge oss lycka eller rikedom eller makt eller vad det nu är vi vill ha. Allt skapat är egentligen gott och har sitt ursprung hos Gud men det blir dåligt när det får fel plats i våra liv. Så tänkte Augustinus och jag tror fler än jag känner igen sig i det. Det blir en fråga om vad som är högst i våra liv och vad som ska ha en underordnad plats.

Man kan också uttrycka det som att det är värt att fundera på vad som är grunden i våra liv. Vad vi bygger på. Det som är det mest grundläggande för att livet ska vara gott. Det står mycket om grunden både i episteltexten och i evangelietexten. Egentligen i den gammaltestamentliga också för där står det om att ”hålla fast vid Guds bud”, pränta in dem i sitt hjärta och sitt liv på olika sätt så att man lever utifrån Guds vilja, det är ju stadig mark får man säga.

Först talar Jesus om att många ska säga att de gjort både det ena och det andra i hans namn (och riktigt imponerande saker dessutom, profeterat och drivit ut demoner och gjort underverk) men så får de en utskällning istället. Det där är ett tufft stycke. De kallas till och med för ondskans hantlangare.

Vad är det som det handlar om här? Vi vet ju förstås att man kan göra mycket dumt i Guds namn och att det har varit så genom tiderna och det är rimligt att Jesus blir arg för det. En vänlig tolkning är att de som det handlar om inte alls i första hand är ute efter att göra Jesu namn stort utan snarare sitt eget. Och använt sig av Jesus för sina egna syften. Som Augustinus alltså. De använder sig av Gud för att få annat. Status eller berömmelse eller pengar och så vidare. Och Jesus genomskådar dem. Vi kanske inte gör det lika lätt. Vare sig det gäller oss själva eller andra utan lyckas lura oss själva rätt bra i det längsta.

Det finns ingen annan grund att bygga på än den som redan ligger, skriver Paulus. Det kommer tiden att utvisa. Man kan grunda sitt liv på allt möjligt men förr eller senare så visar det sig ohållbart. När stormarna kommer och regnet det faller. Jesus säger att den stadiga grunden är att lyssna på honom och handla därefter. Som alltid när det gäller Jesus så är han och hans budskap ett. Man kunde lika gärna ha sagt att den som ser på Jesu liv och tar till sig det och följer hans exempel, den står på stadig grund. Det står att Jesus undervisade med makt och inte som de skriftlärda. Det kanske ligger i de orden att Jesus undervisade med hela sitt liv? Att man kunde se att han fick ihop det själv i praktiken? Jesus är också den som faktiskt får sina prioriteringar rätt tänker jag. Som håller Faderns vilja som det högsta goda och använder sig av allt det andra för att njuta av Fadern härlighet. Han ser den i ängens liljor och himlens fåglar som fyller honom med förundran och lovsång. Han ser den i orättvisor som måste få ett slut för Guds kärleks skull, när djävulen prövar honom med löften om makt eller rikedom säger han att han litar på att få allt han behöver ur Guds hand, utan att för den delen se det skapade som ont eller dåligt. Han bygger sitt hus på berggrunden och det håller. Det håller till och med i döden, då är han ändå trygg i Guds händer.

Och Jesus ger oss en klippa att stå på. Hans kärlek starkare än döden och kraft från den heliga Anden. Sedan har vi att bygga på den klippgrunden och inte på något annat. Bygga våra liv där. Det här är intressant för det innebär BÅDE att vi står på trygg mark tillsammans med Gud och att vi ligger helt i hans händer. OCH att vi själva får bidra med de vi är och det vi kan och göra det bästa möjliga för andra med det.

Paulus skriver om att man kan bygga med olika material. Då menar han att bygga Kristi Kyrka. I versen efter vår står det också att ”ni är Guds tempel” och det är något att stanna upp inför det också. Som Lönnebo skriver ”jag är liten, fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor”. Då förstår vi att bygga våra liv och att bygga Kristi Kyrka inte är olika saker. Vi är ju delar av den kyrkan. Väldigt, väldigt små delar men ändå viktiga. Så vi får bygga tillsammans, och bidra var och en.

Jag funderar mycket på alla de byggmaterial som räknas upp. Vi förstår i alla fall att de inte är lika bra, guld och ädelsten eller grus och damm. Och en dag ska bygget prövas med eld och då ska det märkas vad som håller. Den som bygger ska själv räddas står det och det är ju skönt. Det är inget skrytbygge det handlar om, att vi ska åstadkomma mycket för att imponera, då är vi ju där igen med de som utnyttjar Gud för sina egna syften och för att göra sig själva ett namn. Paulus skriver faktiskt på ett annat mycket berömt ställe om vilka material som håller för evigheten:

Nu består dessa tre. Tron, hoppet och kärleken. Om det är det vi bygger med ska det bestå. Och störst av dem är kärleken.

Det är ett bygge som aldrig blir färdigt. Förrän Gud avslutar arbetet. Vi är satta som kyrkbyggare, som tempelväktare kring Guds skatt, hela livet. Till att tacka och lovsjunga Gud och låta allt få sin rätta plats genom det.

Vad är det då att se på världen med kristna ögon? Att minnas att jag har fast mark under fötterna. V måste inte skapa oss själva eller skapa livets mening eller göra våra liv viktiga. Stå stadigt och sedan höja blicken till vad jag kan göra för min nästa med det jag fått.

9 blandade tankar på söndagen

Präst som välsignar ett flygplan. Hoppas verkligen inte att det är ett krigsplan för då visar de inte prov på värst mycket andlig klarsyn.

Präst som välsignar ett flygplan. Hoppas verkligen inte att det är ett krigsplan för då visar de inte prov på värst mycket andlig klarsyn.

1. Idag ska jag sätta personligt rekord i antal ledda gudstjänster. Innan dagen är slut kommer jag att ha firat 5 gudstjänster varav en är dopgudstjänst för mitt kusinbarn.

2. När man ändå ska predika många gånger så passar det väl bra med ett riktigt knepigt ämne också. ”Andlig klarsyn”. Frågorna om hur man som kristen ska se på stort och smått är ju rätt knepiga minst sagt.

3. Kantor Mikael berättade att söndagens tema förr hette ”sanning och sken” men att det nog inte hade varit så lyckat nu eftersom många skulle associera ”sken” mer till ljus än till ”skenbild”, alltså något falskt. Ligger nog mycket i det men frågan är om det är helt tydligt vad ”andlig klarsyn” är heller?

4. I och med denna söndag går jag på semester några veckor. Bloggen strävar nog vidare som vanligt utom kanske någon dag då jag är på resande fot men det blir inte heller några långa resor med så små barn hemma.

5. Appropå gårdagens diktbloggpost så stämmer det att vi varit och plockat blåbär i stora lass häromdagen. I smålandsskogarna. Jag har säkert sagt det förr men de där tallmoarna är nog den natur i världen som talar mest till min själ. Stora ord men jag blir alldeles upprymd när jag kommer in i tallskog, om ens bara billedes.

6. En dag ska jag vandra genom Småland ut till östkusten.

7. I alla fall, apropå andlig klarsyn. Dagens predikan kommer upp här i vanlig ordning i morgon. Jag ska försöka säga något om att bygga sitt liv på en stadig grund. Och att det nog är desto viktigare som man får räkna med att hålla på och bygga och greja livet igenom.

8. Jag såg några som spelade PokemonGo i Ulricehamn igår. Jag tror jag var för gammal när pokemon kom eller nåt för jag har aldrig testat det.

9. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!

Dikt från blåbärsskogen

Bär.

Bär.

 

Där i blåbärsskogen såg jag den plötsligt

Min girighet

Så svårt det är för mig

Att gå förbi

Några av sommarens bär

Jag vill ha dem alla

Äga detta överflöd

Och så såg jag också det andra

Den väldiga rikedom

Som visar sig

I hur du ger utan att räkna och väga

Lär mig