Att se på världen med kristna ögon

Petrus och Paulus ser klart hur Kyrkan ska vara.

Här är nu min predikan från igår. Den har jag nu hållit fyra gånger under gårdagen och vänt och vridit på formuleringarna. Det var en intressant övning i att se hur olika det är att säga i stort sett samma sak på olika ställen och för olika människor. Det kan inte sägas för många gånger att en predikan faktiskt är något vi gör tillsammans. Det går inte att predika bra utan att känna att man har församlingen med sig. Det hade jag nog för det mesta igår men någon gång var det trögt och då känns genast innehållet sämre också lustigt nog. Väldigt tänkvärt. Nog pratat. Här är vad jag sade om att bygga hus på stadig grund. Hoppas det är till glädje.

8e efter trefaldighet 2016 årg 2

(texter: Ord 7:1-3, 1 Kor 3:10-15, Matt 7:22-29)

”Bygg inte hus på en sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig, du måste bygga huset en gång till. Du måste bygga huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig. Så när stormen piskar på har du frid i ditt hus ändå”.

Det kanske är en välkänd barnsång för fler än mig? Det är hur som helst som vanligt att det ofta är väldigt djupa sanningar som finns i det enkla i barnsångerna. Idag så handlar det ju också om det grundläggande så det passar bra.

Rubriken för dagen är alltså ”andlig klarsyn” och det låter ganska svårt men det handlar om ganska påtagliga saker. Förra veckan var det Kristi förklarings dag och tre lärjungar fick se klart på berget hur det egentligen är med Jesus och med allt här i livet. Det de såg, den större verklighet som omger oss, gjorde att de sedan måste se på allting annorlunda i sina liv och det är nog det det handlar om idag. Hur kan jag se på världen med kristna ögon. Se på den och leva i den utifrån det jag tror på?

För att krångla till det lite så har jag också tänkt hänvisa till kyrkofadern Augustinus. Han gjorde en uppdelning i om hur vi borde förhålla oss till allt i livet, och hur vi i själva verket gör. Vi borde hålla Gud som det högsta i livet och så använda det andra för att uppnå detta goda. Fast istället gör vi ofta helt tvärtom och njuter av allt möjligt i livet och håller det som det högsta goda och använder också Gud för våra egna syften, för att ge oss lycka eller rikedom eller makt eller vad det nu är vi vill ha. Allt skapat är egentligen gott och har sitt ursprung hos Gud men det blir dåligt när det får fel plats i våra liv. Så tänkte Augustinus och jag tror fler än jag känner igen sig i det. Det blir en fråga om vad som är högst i våra liv och vad som ska ha en underordnad plats.

Man kan också uttrycka det som att det är värt att fundera på vad som är grunden i våra liv. Vad vi bygger på. Det som är det mest grundläggande för att livet ska vara gott. Det står mycket om grunden både i episteltexten och i evangelietexten. Egentligen i den gammaltestamentliga också för där står det om att ”hålla fast vid Guds bud”, pränta in dem i sitt hjärta och sitt liv på olika sätt så att man lever utifrån Guds vilja, det är ju stadig mark får man säga.

Först talar Jesus om att många ska säga att de gjort både det ena och det andra i hans namn (och riktigt imponerande saker dessutom, profeterat och drivit ut demoner och gjort underverk) men så får de en utskällning istället. Det där är ett tufft stycke. De kallas till och med för ondskans hantlangare.

Vad är det som det handlar om här? Vi vet ju förstås att man kan göra mycket dumt i Guds namn och att det har varit så genom tiderna och det är rimligt att Jesus blir arg för det. En vänlig tolkning är att de som det handlar om inte alls i första hand är ute efter att göra Jesu namn stort utan snarare sitt eget. Och använt sig av Jesus för sina egna syften. Som Augustinus alltså. De använder sig av Gud för att få annat. Status eller berömmelse eller pengar och så vidare. Och Jesus genomskådar dem. Vi kanske inte gör det lika lätt. Vare sig det gäller oss själva eller andra utan lyckas lura oss själva rätt bra i det längsta.

Det finns ingen annan grund att bygga på än den som redan ligger, skriver Paulus. Det kommer tiden att utvisa. Man kan grunda sitt liv på allt möjligt men förr eller senare så visar det sig ohållbart. När stormarna kommer och regnet det faller. Jesus säger att den stadiga grunden är att lyssna på honom och handla därefter. Som alltid när det gäller Jesus så är han och hans budskap ett. Man kunde lika gärna ha sagt att den som ser på Jesu liv och tar till sig det och följer hans exempel, den står på stadig grund. Det står att Jesus undervisade med makt och inte som de skriftlärda. Det kanske ligger i de orden att Jesus undervisade med hela sitt liv? Att man kunde se att han fick ihop det själv i praktiken? Jesus är också den som faktiskt får sina prioriteringar rätt tänker jag. Som håller Faderns vilja som det högsta goda och använder sig av allt det andra för att njuta av Fadern härlighet. Han ser den i ängens liljor och himlens fåglar som fyller honom med förundran och lovsång. Han ser den i orättvisor som måste få ett slut för Guds kärleks skull, när djävulen prövar honom med löften om makt eller rikedom säger han att han litar på att få allt han behöver ur Guds hand, utan att för den delen se det skapade som ont eller dåligt. Han bygger sitt hus på berggrunden och det håller. Det håller till och med i döden, då är han ändå trygg i Guds händer.

Och Jesus ger oss en klippa att stå på. Hans kärlek starkare än döden och kraft från den heliga Anden. Sedan har vi att bygga på den klippgrunden och inte på något annat. Bygga våra liv där. Det här är intressant för det innebär BÅDE att vi står på trygg mark tillsammans med Gud och att vi ligger helt i hans händer. OCH att vi själva får bidra med de vi är och det vi kan och göra det bästa möjliga för andra med det.

Paulus skriver om att man kan bygga med olika material. Då menar han att bygga Kristi Kyrka. I versen efter vår står det också att ”ni är Guds tempel” och det är något att stanna upp inför det också. Som Lönnebo skriver ”jag är liten, fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor”. Då förstår vi att bygga våra liv och att bygga Kristi Kyrka inte är olika saker. Vi är ju delar av den kyrkan. Väldigt, väldigt små delar men ändå viktiga. Så vi får bygga tillsammans, och bidra var och en.

Jag funderar mycket på alla de byggmaterial som räknas upp. Vi förstår i alla fall att de inte är lika bra, guld och ädelsten eller grus och damm. Och en dag ska bygget prövas med eld och då ska det märkas vad som håller. Den som bygger ska själv räddas står det och det är ju skönt. Det är inget skrytbygge det handlar om, att vi ska åstadkomma mycket för att imponera, då är vi ju där igen med de som utnyttjar Gud för sina egna syften och för att göra sig själva ett namn. Paulus skriver faktiskt på ett annat mycket berömt ställe om vilka material som håller för evigheten:

Nu består dessa tre. Tron, hoppet och kärleken. Om det är det vi bygger med ska det bestå. Och störst av dem är kärleken.

Det är ett bygge som aldrig blir färdigt. Förrän Gud avslutar arbetet. Vi är satta som kyrkbyggare, som tempelväktare kring Guds skatt, hela livet. Till att tacka och lovsjunga Gud och låta allt få sin rätta plats genom det.

Vad är det då att se på världen med kristna ögon? Att minnas att jag har fast mark under fötterna. V måste inte skapa oss själva eller skapa livets mening eller göra våra liv viktiga. Stå stadigt och sedan höja blicken till vad jag kan göra för min nästa med det jag fått.