Min snälla fru lade upp den här bilden på mig häromdagen. Tillsammans med en liten rackare som fanns just där. Eller gjorde den det?
Det är mycket med Pokémon just nu. Jag tror att jag kan ha varit lite för gammal när det första pokemon kom eller så hade jag bara inga kompisar som spelade det eller så tyckte jag att de där japanska figurerna var för konstiga. Hur som helst har jag aldrig hållit på med Pokemon alls. Nu har jag testat lite Pokemon Go med min fru för att se vad det är.
MEN det här är ju ändå en klurigt teologisk blogg så ni trodde väl inte att det här plötsligt skulle handla om ett spel? På ett sätt kanske det gör det men min associationer har spunnit vidare en bit. Dessutom har jag inte gått särskilt djupt i spelet så det här får röra en grundläggande beståndsdel.
Grejen med pokemonspelet är ju att det utspelar sig i ”augmented reality” -man lägger ett lager av information över den geografiska verkligheten så att man rör sig i spelet när man rör sig i terrängen. Och så plötsligt ”finns” det små monster och ställen där man får bollar och allt möjligt på olika platser i ens närmiljö.
Kyrkor har på många ställen sammanfallit med ”Pokestops” av olika slag. Ofta snyggt och trevligt bemötande. Som här.
Det är ju en bra fråga på vilket sätt monstren och det andra ”finns”. De hänger ju bevisligen ihop med platser, men finns de där? Det är en intressant fråga eftersom även andra, till exempel de flesta kristna, på ett liknande sätt menar att det finns en osynlig verklighet bortom och överlappande den vi ser och tar på. Det känns som att jag skulle behöva någon stabil teolog här med lite gamla latinska distinktioner så att vi kan reda ut vad som är skillnaden i existens mellan en ängel och en pokemon.
Jag är nyfiken på alla som vill bidra med sina tankar nedan. Själv tänker jag mig att den andliga verkligheten inte bara är som ett lager klistrat utanpå verkligheten och utan egentlig kontakt med den utan som något som finns både immanent (närvarande i den värld vi ser omkring oss) och transcendent (bortom det vi ser och rör vid).
Jag har skrivit en något mer genomarbetade bloggpost om ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” här tidigare. Läs gärna den.
Jag tänker satsa på att mynta ett nytt begrepp – ”pokemonkristendom” för kristen tro som saknar verklig kontakt med vår vardagsverklighet utan som liksom bara är klistrad utanpå. Kanske lite långsökt eller krångligt men skulle det slå hårt så kom ihåg var du hörde det först.
En del skulle förstås säga att kristen tro bara är människors hittepå och i så fall kanske man kan säga att änglar (eller vad det nu kan vara) och pokemons finns på precis samma sätt eftersom de båda bara finns på grund av oss människor. Eller så skulle den andliga verkligheten finnas där likafullt utan att det fanns en enda människa som kunde ana den.
Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar