Den rike mannen övervakar bygget av ladorna men får en hint uppifrån om att han är en dåre.
I söndags predikade jag som sagt i Ljungsarps kyrka och här är predikan som utlovat. Det finns väldigt mycket att läsa i de andra texterna från i söndags också men här är i alla fall några ord utifrån Luk 12:13-21. Hoppas den kan vara till glädje!
17e söndagen efter trefaldighet 2016, Rik inför Gud
Det var en gång en rik man. Han hette Carl och hade stora egendomar. Så ofta han kunde så brukade han rida runt på ägorna och titta till dem och njuta av åsynen av allt som var hans. En dag stannade han till vid en praktfull ek och där satt den gamla Kristina och packade upp sin mat. ”Jag såg dig inte”, sa hon, ”jag var upptagen med att be och tacka Gud för den mat jag får äta”. Carl tyckte inte det verkade vara så mycket att tacka för. Det var lite torrt bröd och en ostkant och han frågade om det var så mycket att vara tacksam för men det sa Kristina att det var. Men så sa hon att hon var glad att träffa honom för hon hade haft en så konstig dröm där en röst sagt till henne att inatt skulle den rikaste i byn dö. Och hon visste inte vad hon skulle tro men den rikaste i byn var ju Carl så hon ville gärna berätta det för honom.
Carl fnös att det var dumheter och blev ganska upprörd och red hem. Men han var allt riktigt orolig. Han lät kalla på läkaren och blev undersökt i hela kroppen. Men det var inget fel på honom. Men han var rädd ändå och han bad läkaren, som var hans vän, att stanna uppe på natten med honom och så satt de och spelade kort och försökte ha roligt ihop. I gryningen så levde mannen ännu och så somnade de båda av utmattning. Men några timmar senare kom det en pojke och väckte dem genom att knacka på dörren. ”jag letar efter doktorn ” sa han, han ska genast bege sig till gamla Kristinas stuga. Hon dog i sömnen i natt”
Vad är det egentligen att vara rik? Den här berättelsen sätter fingret på något. Och det finns likheter med evangeliet om mannen med ladorna på många sätt. Det finns en som äger mycket och så finns det någon som dör. I sagan är det gamla Kristina som dör, tacksam över vad hon fått i livet och i evangeliet är det Gud som talar till den rike och förklarar att han är en dåre. Jag tror inte att man ska tänka att Gud dödar mannen som straff eller så men Gud förklarar att hans tid är utmätt och har varit utmätt hela tiden. Och han har inte använt den klokt.
Det är något med att fundera på rikedom ihop med döden som sätter saker på plats. Jag är som ni förstår på begravning ganska ofta så jag har funderat lite på det. Och jag tror att alla känner igen det här om ni varit på begravningar där ni själva inte varit närmsta sörjande. När man gått på begravning, eller fått höra om någon som drabbats av en allvarlig sjukdom eller vad det kan vara, och går därifrån, tillbaka till sin vardag, så är allt lite annorlunda. Man ser att gräset är grönt och att fåglarna verkar sjunga starkare nu och man kan krama om sina nära och kära och känna tacksamhet bara över detta att man lever.
Det finns en märklig idé som vi alla dras med och som nog blivit mycket starkare de senaste årtiondena. Det är att man kan räkna allt i pengar. Det är som att det bara är det som kan räknas i kronor som är viktigt. Sjukskrivningar ser man mycket på utifrån ett ekonomiskt perspektiv, vad det kostar i extra omkostnader eller utebliven inkomst, miljön försöker en del räkna om till pengar och så räknar de ut vad det skulle kosta att fixa polineringen om bina dör av en miljökatastrof eller om inte skogarna tog hand om och sög upp alla gifter längre. Hade man sagt något sådant till en människa från gamla tider eller andra delar av världen hade de tyckt man var galen. För länge sedan hade man åsikten att världen var värdefull oavsett nytta för oss. Ett egenvärde eftersom den finns där före oss, kommer ur Guds hand.
Jo, jag menar förstås att vi måste återerövra detta. Se på världen med kristna ögon och med vördnad och ödmjukhet men det förstod ni ju.
Det där med pengar och lycka är förstås också knepigt. Jag har fått nån siffra på att även om man får en rejäl löneförhöjning på ett antal tusenlappar i månaden, så skulle man kanske bli 2% lyckligare. Jämför det med om man hade lagt mer tid på något man tyckte mycket om istället. Det är förstås olika för man blir ju olycklig över att behöva oroa sig över att få ihop det också men på något sätt är det som att man inte kan äta sig mer än mätt, man kan inte sova sig mer än utsövd och det man har därutöver ger inte samma lycka.
Så vi förstår att detta med att vara rik på riktigt är något annat. Sånt som gör oss glada på allvar får vi värdesätta högre. Jag tänker på en bok som jag läste för länge sedan som hette just ”rik på riktigt”. Det var nästan som en slags andliga övningar men helt sekulärt tänkt, sånt som många borde tänka mer på. Det jag verkligen kommer ihåg var rådet att Livskvaliten skulle stiga dramatiskt för många, särskilt för många män, om man tränade sig en bit i taget på att inte bara prata om sådant man gör utan också om vad man tänker och känner.
Det tror jag sätter fingret på mycket. Sånt som ger oss gemenskap på djupet. Det är en stor rikedom.
Rik inför Gud låter kanske knepigare. Det låter kanske också väldigt svårt. Som att den rikedomen också är något man måste samla ihop med mycket möda och stort besvär. Nu säger jag inte att det är enkelt det här men på ett sätt är det nog det. Att vara rik inför Gud är inte något vi blir genom att själva skrapa ihop, utan genom att få. Det vi lätt missar, och som den rike mannen missat är att vi egentligen inte har någon kontroll på livet. Det kommer till oss som gåva. Varje dag av livet. VI kan inte lägga en enda aln till dess längd själva säger Jesus, men vi får varje stund.
Jag har fått låna ett ankare av Anna Siwertz och det passar ju bra, det kan vara en symbol för den hand att hålla i som så många hittat hos dig Anna. Sen är ju ankaret en kristen symbol. För hoppet. Det tog lång tid innan jag förstod varför det är det. Men det handlar om det här med skillnaden mellan Carl och Kristina. Ankaret är symboliskt på så sätt att man kastar i det och så ser man inte vart det sitter men man kan känna att man sitter fast någonstans. Att man har en stadig punkt att hålla sig i även om man guppar omkring på vågorna. Ett fäste i livet bortom det vi kan se och ta på. Visst låter det som hopp, eller tro för den delen. Den rike mannen i liknelsen han försöker hålla sig fast i sin skörd och tänker att den kan ta hand om honom i det han möter i livet men det kan den ju inte. Den kan inte rädda honom om sjukdom drabbar eller något sådant. På det sättet lurar han sig själv. Jesus själv lever sitt liv förankrad hos Gud istället och så kan man förstås vara glad över det man har, men utan att förvänta sig allt från det.
Det är bara Gud som är stark nog att hålla i handen vad som än händer. Det tror jag Kristina visste men inte Karl och jag tror att det var det som den rike mannen glömde bort när girigheten fick tag i honom. Om vi på allvar kan förstå och ta till oss det då är vi rika, alldeles utan att behöva arbeta ihop någon skatt. Den finns redan där, dold under vågskummet på tillvarons yta.
Lämna ett svar