Tomt på väggen
Dagens bloggpost har sin början i bilden ovan. Jag fick se den och associationerna flödade. Den föreställer en tom plats i ett konstmuseum, Jag tror det är Mona-Lisa men det kan jag inte svära på.
Grejen med da Vincis ”Mona Lisa” är kanske hennes gåtfulla leende, men man kan också säga att det är hennes frånvaro. Tavlan blev nämligen stulen och det var i och med det den blev verkligt berömd. Mängder av människor kom för att se den tomma platsen på Louvren i Paris. Och sedan när den återbördats så hade den därmed fått sin status som världens kanske mest kända målning.
En frånvaro kan också göra något påtagligt närvarande. Jag tänker på uttrycket ”elefanten i rummet”, det som påverkar allt som sker men som ingen talar direkt om. En familjemedlems alkoholism till exempel, eller en jäsande konflikt på en arbetsplats. Väldigt påtaglig utan att egentligen få någon direkt uttalad plats.
Om man vill kan man se det som att Gud är en sådan ”elefant i rummet” i hela vår västerländska civilisation. En gång i tiden (medeltiden) var ”GUD” den tanke som genomsyrade varje aspekt av livet. Så ser det inte ut nu men under ytan finns han där ändå. Så mycket av vårt sätt att se på livet kommer ur den kristna tron även om många vägrar se det så.
Men egentligen gick mina tankar om den försvunna tavlan direkt till en dikt av Pär Lagerkvist, en stor favorit bland våra svenska poeter. Han skriver så här i en av sina dikter och jag har fetmarkerat de ord jag associerar till.
En främling är min vän, en som jag inte känner.
En främling långt långt borta.
För hans skull är mitt hjärta fullt av nöd.
För att han inte finns hos mig.
För att han kanske inte alls finns?
Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro?
Djupt som saknad
Vad är djupt som saknad.
Vad fyller våra hjärtan så som tomhet.
Vad uppfyller själen så som längtan efter något som inte finns,
som den vet inte finns.
Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet.
Det finns för mig något väldigt gripande i den här dikten. Gudstro var ingen enkel sak för Lagerkvist men tanken på Gud lämnade honom heller ingen ro. Han var närvarande i sin frånvaro. På ett smärtsamt sätt.
Jag får också snudda vid mina egna tvivel när jag läser. Finns Gud? Är det bara önsketänkande som jag inte kan mogna ifrån eller är det tvärtom så att Gud lagt ner en längtan efter sig själv i mitt hjärta? Varför ger sig inte Gud mer tillkänna?
Vad tänker du om tavlan och dikten och det jag skrivit? Skriv gärna en rad för jag vill gärna höra!
Lämna ett svar