Jag skrev nyligen en bloggpost om ”När Aton skapade himmel och jord” där jag jämförde en Egyptisk skapelsemyt med bibelns skapelseberättelse. Faktum är att jag sitter på en till liknande bloggpost. Även den utifrån en barnbok som väckt associationer. Denna gång en serieversion av myten om ”Pandoras ask”. På vilket sätt liknar den/skiljer den sig från de kristna tankarna?
Man kan säga att berättelsen börjar i paradiset. Människorna var odödliga, hade inga sjukdomar eller plågor och levde gott tillsammans. Männen alltså. Några kvinnor fanns inte då enligt myten.
Saker förändras när Prometeus stjäl gudarnas eld och ger åt människorna. Zeus blir vrålarg och hämnas på olika sätt. Det där är en historia för sig. När Prometeus slipper ur hans första fälla gillrar han en andra mot människorna.
Han skapar kvinnan. Den första kvinnan Pandora.
Och han ser till att de andra gudarna ger Pandora en massa fantastiska egenskaper som gör henne oemotståndlig för män. Han ser också till att hon blir väldigt, väldigt nyfiken. Och så får hon en man och livet är alltjämt perfekt, även för det första äkta paret.
Men så är det den där asken. Zeus har sett till att hon får en ask mot löfte att hon aldrig, aldrig ska öppna den. Det är förbjudet. Pandora blir förstås nyfiken på innehållet och hon kan också höra röster inifrån (eller inifrån sitt huvud?) som ber henne öppna den. Men hon står emot, hon sätter stora kedjor på den för säkerhets skull och gräver ner den.
Den lämnar henne ändå ingen ro och till slut faller hon för frestelsen att öppna asken. Och så slår Zeus fälla igen! Ut kommer alla möjliga plågor över världen. Hat och krig och sjukdom som förpestar livet för människorna. Som tur är kommer till slut även något gott ut ur lådan. Hoppet.
Och hoppet gör att människorna trots allt kan uthärda sina lidanden och leva ett ganska gott liv.
Så långt den grekiska myten. Det jag har tänkt på under läsningen är att det finns en hel del likheter även här med den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Eva blir frestad av en orm till att äta frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont. Visst är det lite likt hur Pandora frestas att öppna den förbjudna lådan? Ett förbud blir brutet och ondskan kommer lös i världen på grund av den första kvinnan.
Jag lade in en bild på Zeus ur serien här ovan. Den stora frågan är egentligen hur lika Zeus och bibelns Gud är? Min tanke är att vi (och definitivt många amerikaner) lätt tänker oss en gud som Zeus när vi läser bibeln. Zeus är mäktig men också labil och lättstött och snabb att ta till blixtarna. Han gör allt detta med Pandora för att ställa till det för människorna. Sån tror jag att många tänker sig Gud även nu. Som en som inte vill oss väl utan kanske snarare gillrar fällor för oss och gärna sätter dit oss. Ser man det så är det verkligen väldigt lite skillnad på Pandora och Eva.
Men det står inte så om Eva. Vi kanske läser in sånt som inte står där? Tänk om frukten på trädet inte är en fälla som Gud ser fram emot att straffa när Adam och Eva ätit av den? Tänk om Eva inte alls är som Pandora att hon är förutbestämd till att inte kunna stå emot sin nyfikenhet?
Jesus säger oss att Gud är på ett annat sätt och i så fall är det Gud den kärleksfulle föräldern vi ska leta efter bakom kulisserna istället för den grinige Zeus. Berättelsen blir kanske inte mindre konstig för det för vi vet ju ändå inte var den där ormen kommer ifrån och hur det onda egentligen kom in i världen från början men vi får tro på en Gud som gör allt för att hjälpa Adam och Eva, även efter ”syndafallet” och visst är det en stor skillnad i att tro på en sådan Gud?
Vad säger du om detta med Eva och Pandora? Skriv en rad med synpunkter!
crumb
Lämna ett svar