Bara fyra ställen om himlen i bibeln

 

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

Här är något häftigt jag nyligen upptäckt!

Det finns en vanlig uppfattning om att den kristna tron mest av allt handlar om att komma till himlen när man dör. För många är det nog så att man inte ägnar så väldigt mycket tanke åt Gud under livet men när döden gör sig påmind blir vi rådvilla och hoppas på en fortsättning.

Inget konstigt med det. Och det ÄR verkligen en av de verkligt stora sakerna med den kristna tron att den ger ett hopp om liv bortom döden tillsammans med Kristus.

Men läser man bibeln så handlar den tvärtemot vad många tror inte alls särskilt mycket om döden utan om livet med Gud här och nu. Till och med vid de tillfällen då det verkligen står om ”himlen”, eller ”himmelriket” eller ”Guds rike” så avses i regel inte det vi kanske tänker på, platsen dit man kommer när man dör. ”Himlen” är snarare en omskrivning för Guds domän som ju finns bortom det vi kan se och ta på men som ibland bryter in i vår värld (läs mer om detta under ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” (inte så krångligt som rubriken låter)). Templet i Jerusalem är exempel på en sådan plats där man tänkte att himmel och jord möttes. Jesus Kristus som person är förstås i kristen tro den som förenar himmel och jord. Gud och människa. ”Himmelriket” eller ”Guds rike” är en förlängning av det. Det är det välde som Gud får på jorden när hans vilja sker. Jesus talar massor om himmelriket och då menar han den nya ordning som han upprättar i världen.

Och vid tidens slut så talar bibeln också om ”nya himlar och en ny jord”. Visionen är av en fysiskt tillvaro där vi ska få ha ”uppståndelsekroppar” precis som Jesus hade någon sorts kropp efter uppståndelsen. Men där är vi ju inte än.

Gänget på ”the bible project” (som ni alla ska följa noga) har listat upp endast fyra ställen i bibeln som verkligen talar om himlen som platsen där de som dött finns i väntan på den kommande världen.

Endast 4 bibelord om ”himlen” som många brukar tänka sig den. Inte många. Men ändå är det några.

 

1. Rövaren på korset 

Det mest berömda stället är förstås vid Jesu korsfästelse. Han korsfästs mellan två rövare och det står så här:

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.”  Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?  Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.”  Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.”  Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Det här är väldigt konkret. Jesus säger ju faktiskt att rövaren ska vara tillsammans med honom samma dag. Inte vid tidens slut. Och i paradiset. Inför Guds ansikte.

 

2. Paulus vet vad som väntar

Paulus skriver i andra korintierbrevet om ”en man som blev uppryckt till den tredje himlen”. Man har antagit att han talar om sig själv men inte vill förhäva sig. Så här står det:

Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren.  Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen.  Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud –  blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttalaDen mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. (2 kor 12:2-4)

Paulus har sett in i himlen och är överväldigad över det som väntar honom där när livet tar slut. Det står också så här i Filipperbrevet:

Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa.  Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här. (Fil 1:23-24)

Uppenbarligen fruktar han inte döden utan har klart för sig att den innebär att man får vara hos Kristus och att då är allt väl.

3. Mer detaljer hos Paulus

Det finns ytterligare verser om detta i andra korintierbrevet. I femte kapitlet står det:

Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.  Medan vi är här ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning.  Ty har vi väl klätt oss i den skall vi inte stå där nakna.  Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.  Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden.

 

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren –  vi lever i tro, utan att se.  Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.  Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma.  Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.

 

Livet på jorden jämförs med att tälta jämfört med att bo i Guds himmelska tempelnärvaro. Att dö är inte att bli avklädd livet utan att träda in i det större livet. Hoppet om detta håller dem uppe i många svårigheter. Det finns mer än det vi ser just nu.

 

4. Gömda under altaret

Det fjärde stället finns i uppenbarelseboken. Där får vi ju i märkliga bilder se in i himlen och tillvaron hos Gud. Där finns det plötsligt själar under altaret! Det står:

 

Och när Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd.  Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?”  Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade nått sitt fulla antal.(Upp 6:9-11)

Egentligen samma sak som vi redan hört. De som trott på Kristus finns i Guds närvaro i det himmelska templet i väntan på vad som ska ske vid tidens slut. Det står lite mer lite senare i boken:

Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?”  Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 

Sedan tar den nya skapelsen vid och livets krafter ska för alltid råda över kosmos sedan allt ont besegrats. Det kristna svaret på vad som händer när man dör är alltså helt enkelt att för Jesu Kristi skull kan man få vara hos Jesus. Det ges inte så väldigt många detaljer men vi får höra att det är något gott.
Se där, det blev ett litet minibibelstudium av det här! Vad säger du som läser, startade det några tankar? Kan du komma på ytterligare något bibelställe som gör anspråk på att säga något om vad som händer efter döden? Skriv gärna en kommentar!

9 blandade tankar på söndagen

Jesus och Petrus ute bland vågorna.

Jesus och Petrus ute bland vågorna.

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag är jag ledig och far med glatt mod till Sjuntorp (Rommele församling) utanför Trollhättan för att fira gudstjänst, hälsa på de vänner vi har där och så ska jag få (vilket jag nu tjatat om i långa tider) berätta om Luther utifrån bildserien om honom härifrån bloggen.

3. Jag har också fått ännu en lutherföreläsning inbokad så nu har jag tre på gång den närmaste tiden. Vore ju roligt om det kan bli någon mer gång utöver det. Men vi får se först idag och det bär eller brister förstås.

4. Annars är det fjärde söndagen efter trettondeg jul idag. Temat är att Jesus är vårt hopp och det är fina predikotexter, om Elia i gamla testamentet och om när Jesus går på vattnet och Petrus gör ett bra försök att följa honom.

5. Roligt är att Petrus är den som själv föreslår att Jesus ska kalla ut honom till sig på vågorna. Det kanske är en viktig detalj? Där vår egen vilja och Jesu kallelse möts. Det är där det händer.

6. Det sade en gång en Taizebroder så det är sant. Han menade att det nästan alltid blir fel om vi ser Guds vilja och vår egen vilja som ett antingen-eller när det handlar om vår kallelse. Fundera på det.

7. Jag fick höra att en vän till mig ska börja arbeta i en församling. Det samtalet gladde mig för jag ser det som ett av flera hoppfulla tecken om att min kyrka mycket väl kan bli lite frimodigare framöver med att tala om tro.

8. Emellanåt omges jag av dystra profetior om kyrkans framtid men jag vidhåller att jag tror det finns en ung generation ledare som kan uträtta mycket.

9. Så, vad gör du idag när jag far omkring på vägarna? Skriv en kommentar!

Hur mycket är frid i själen värt?

 

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det övervägde.

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det goda övervägde.

Jag lyssnar nu på Stefan Einhorns bok ”de nya dödssynderna”. En väldigt intressant bok i sig och intressant för sitt upplägg som i mycket utgår från vetenskapens rön och ett evolutionärt perspektiv på oss människor, men som ändå handlar mycket om hur vi ska leva våra liv på bästa sätt. Jag rekommenderar den men det är inte det jag ska skriva om nu.

I förbifarten nämner Einhorn någon undersökning där man hade värderat frid i själen. Eller rättare sagt handlade det om personlighetsdraget ”känslomässig stabilitet” men det låter mycket som samma sak. Forskare hade jämfört vad en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarade om man jämförde värdet av det med hur mycket bättre man mår av en lönehöjning.

Resultatet var att en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarar det  ökade välbefinnandet en löneökning på 2 miljoner om året skulle ge.

2 miljoner om året i löneförhöjning. Så mycket är det värt att må bra och ha frid. Eller om man vänder på det; så lite kan man egentligen köpa lycka för pengar.

Vetenskapsmannen i mig har förstås många frågor både om hur detta mättes och vad den där ”känslomässiga stabiliteten” innebär mer exakt. Jag föreställer mig i alla fall att det är fråga om faktorer som inte bara är genetiska utan som man kan påverka. Sett i det perspektivet kanske det till exempel inte är så dyrt att gå till en psykolog?

Och så tänker jag på den gamla ”guldgrävarsången” med Lapp-lisa:

”Ty jag blev frälst, härligt frälst.

Och jordens skatter får vem som helst.

Jag byter ej bort den skatt jag fått för millioner. Jag mår så gott” 

 

Jag vet att min egen tro på Gud betyder mycket för friden i själen och känslan av mening och mål i livet.

Sen tycker jag inte man ska motivera tro på Gud med nyttoargument egentligen. Är det sant att Jesus är den han säger så är den kristna tron sann och oändligt viktig oavsett hur jag känner inför den, men samtidigt tror jag ju att Gud är god och vill att vi ska få glädja oss över livet. Allt gott är gåvor.

Så i stället för att tänka alltför mycket på att livet skulle vara bättre med mer i plånboken är det bättre att gå på gudstjänst. Det är gratis och gör gott. Eller vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Att tro är som att gå på dalstorpasjön

 

Det är bottenfruset. Till och med i dödsriket kan Jesus komma och rädda.

Det är bottenfruset. Till och med i dödsriket kan Jesus komma och rädda.

Här är min predikan från i söndags. Jag måste berätta en rolig sak först. Det har varit enormt mycket folk i Ulricehamn (där jag bor) i helgen för att världskuppen i skidor haft en tävling här. Roligt på alla sätt även om jag inte varit där och sett på plats. På lördagskvällen kom så ett besked om att ”I MORGON KOMMER KUNGEN och ser på tävlingen. Han anländer klockan 11″. Så (tack Martin Landgren för inspiration) när vi sedan inledde mässan i Dalstorps kyrka klockan 11 kunde jag ju inleda med det. ”Det gick ett rykte igår att kungen skulle komma i morgon klockan 11, och här är vi nu och får möta honom i vår gudstjänst”. Det tyckte jag var väldigt roligt.

Så. Här är de ord jag sade i Hulared och i Dalstorp. Hoppas de kan vara till glädje för dig!

Tredje efter trettondagen 2017, Jesus skapar tro

Det är Gud som skapar tro. Det vill jag slå fast innan jag säger en massa annat, så har jag i alla fall fått med det viktigaste. Det är bra på många sätt att påminna sig om det.

Det finns alltid en risk att vi är upptagna med fel saker när det gäller vår tro. Kanske att försöka uppskatta hur stor och stark eller liten och svag den är (och då blir man ofta modfälld). Den som sagt det bästa jag vet om att fundera på sin egen tro var gamle Schartau. Han sa att ”du ska inte tro på din tro, du ska tro på din frälsare”. Om du över huvud taget bekymrar dig över din tro så ska du veta att det är ett tecken på att Gud verkar i dig. All tro som är tillräckligt stor för att få oss att vända oss till Gud med våra liv är tillräckligt stor. För Gud förmår allt.

Det finns också mycket tröst och vila i det i förhållande till vår nästa. Vi ska ju inte gömma vår tro utan stå för den i ord och handling. Men vi kan inte göra någon till troende, det kan bara Gud göra. Vi kanske kan hjälpa till att röja bort ett eller annat hinder på vägen, och vi kan se till att det finns någon att gå till för den som Gud kallar på. Så är det ju i våra bibeltexter idag. Både han som kommer till Jesus om sin son, och den mäktige Naaman, det är allt tur att det finns någon de kan gå till med de bördor de har. Om någon plötsligt känner att de behöver Gud, då behöver det också finnas någonstans att vända sig. En medmänniska som man vet har en tro och som verkar någorlunda vettig. Det är vår uppgift allihop att vara den personen när stunden för det kommer. Och det är viktigt att det finns en församling, även en liten grupp går bra men det måste gå att hitta kristna där man finns så att man kan få höra ihop med andra som är på samma väg.

Det är ju vinter nu och jag har tänkt på en sak. När jag kommer till församlingshemmet i Dalstorp på morgonen och det har varit minsta lilla minusgrad så kan man vara säker på att det ligger is på sjön. Inte mycket men det börjar liksom lägga sig på en gång. Sen kan det vara lite plus och då är isen borta lika fort igen. Och så kommer den tillbaka och så håller det på. Jag har också hört att isen kan vara riktigt stark där så man kan fiska och åka bil och allt vad det är. Jag pratar om is här i början av predikan för att detta att ge sig ut på isen är en bra bild av vad det är att tro. Man får lita på att det håller. Det kan knaka och så och man kan vara rädd men man vågar sig ut ändå. Utmaningen när det kommer till tro är att våga sig lite grann ut på isen och se om den håller. Lita på att Gud har hand om oss. Jesus säger oss att det i själva verket är bottenfruset. Vi är trygga hos honom i både liv och död men vi måste tro på det löftet och leva efter det.  Våga vända oss till honom med våra böner om sånt som verkligen betyder något för oss. Våga leva efter det sätt att leva som han visar oss. Det kan vara lite eller mycket läskigt men han kallar oss till det. Så beroende på hur långt vi kommit på vägen får vi hela tiden våga oss lite längre ut på isen. Att vi ens tänker på det betyder som sagt att vi redan är ute på den så låt oss bara fortsätta i tillit till honom.

Det är ett märkligt samtal mellan Jesus och ämbetsmannen med den sjuke sonen. Man kan tycka att Jesus inte alls pratar om samma sak. ”Detta släkte som inte vill tro utan ha tecken hela tiden” säger han. Den stackars pappan vill ju bara att hans son ska få bli bra så jag tror egentligen att de orden är riktade till oss som hör evangeliet nu. Underverken i Johannesevangeliet kallas för ”tecken” och det är en tanke att det Jesus gör i sina tecken gör han för att skapa tro. Jag tror att han liksom ”hör fel” med flit här för att kunna göra en poäng om tro av detta som sker.  En del av oss kanske gjort just det som Jesus säger. Begärt tecken och under för att kunna tro. Jag vet i alla fall att jag ibland bett sådana böner, ”Gud, om du bara kunde göra det här, då skulle jag ta det som ett tecken att jag kan tro på dig”. Jesus verkar inte särskilt förtjust i att bli behandlad på det sättet.

Jag vet inte hur mannen med den sjuke sonen kände sig då. Han kanske mest ville vända och gå hem, men hans nöd var stor och så blev det istället så att han fick komma med sin önskan till Jesus en gång till, ännu tydligare. Jesus, jag vill att du gör min son frisk. Inte för att sätta dig på prov men för att det är väldigt viktigt för mig. Jag tänker mig att det är som att han får flytta sig lite längre ut på isen, våga visa sig lite mer för Jesus. Visa sina behov och sin sårbarhet. Och Jesus skickar hem honom. Han går hem och barnet är friskt och så står det att han och hela hans familj kom till tro på Jesus. Kanske är vandringen hem också en slags prövning. Han har att tro på det han ännu inte sett. Talade Jesus sanning? Lite längre ut på isen.

Jag är väldigt förtjust i berättelsen om Naaman. Den är nerkortad här så gå gärna hem och läs alltihop. Det är så många detaljer som är värda att säga något om men det ska jag försöka låta bli. Själva storyn är i alla fall att Naaman som är från fjärran land hört om Israels Gud och chansar på att han kan hjälpa honom med hans spetälska. Han blir också lite konstigt bemött av Elisha. Inte så som en viktig man förtjänar. En tjänare ger en hälsning bara. Om att han ska bada i Jordan. Dopets flod för övrigt, eller hur? Naaman blir förnärmad och vägrar göra som han sagt. Det är ett väldigt spännande samtal han för med sin tjänare. Han har en bild av hur det borde gå till, profeten borde göra lite magiska gester och höga rop så skulle det liksom kännas som att det går rätt till. Och så verkar det för lätt att bara bada. Precis så kan man känna om ett och annat i den kristna tron. Ska det räcka att jag får vara med för att jag blivit döpt med lite vatten innan jag ens visste nåt? Att Jesus gjort allt i mitt ställe? Och man kan ha alla möjliga slag förväntningar om tro. Hur man tror att det borde vara med mig om jag var en riktig kristen. Hur man borde känna sig och så. Det där med fel förväntningar är en dålig grej överlag i livet och i trons värld också. Jesus säger inget om att man ska känna sig på något särskilt vis för att man är med honom. Det är lite som att det blir problem förr eller senare om vi träffar en ny kärlek och tror att det är något fel den dagen vi inte känner oss jättebubbliga i magen längre.

Naaman får liksom också våga sig längre ut på isen för att trons landskap ser lite annorlunda ut än han tror. Det slutar bra för både honom och mannen i evangeliet. Det de är med om gör att de ”kommer till tro” som det står. Naaman har ju rent tekniskt gått samma väg som Israels folk genom att bada i Jordan så man kan tänka att han blir en av dem som tillhör samma Gud. Ämbetsmannen omvänder sig med hela sin familj. Det är många olika innebörder av tro som är med i allt detta. Först och främst att ha tilltro så att man vänder sig till Jesus med sina bekymmer. Sedan att våga gå djupare in i trons landskap som inte riktigt ser ut som vi tror. Och så slutligen att höra ihop med Jesus.

 

 

Luckorna i Luthers liv

IMG_1241

”Luthers liv” är tillbaka på bloggen! Jag har fyllt i några luckor i min vitt berömda skildring av Luthers liv via liten playmobilegubbe. Kom till Sjuntorp utanför Trollhättan nästa söndag och fira gudstjänst i Fors kyrka klockan 11 så får du äta lunch med mig efteråt och se på Lutherbilder ihop med andra.

Nog med reklam. Det jag inte riktigt skildrat tillräckligt är själva konflikten mellan Martin Luther och den romersk-katolska kyrkan. Som du ser överst ägnade sig Luther åt att undervisa en hel del, och då ofta om allt som var fel med påven och katolska kyrkan i allmänhet.

IMG_1238

Själva startskottet gick 31 oktober då Luther ska ha spikat upp sina 95 teser om missbruken kring avlat, på slottskyrkans port i Wittenberg. Teserna var på Latin och var verkligen bara en start på den stora konflikt som skulle följa kring många olika delar av tron. Här har Luther spikat upp nummer 48.

 

IMG_1373

Luther bränner bannbullan han fått av påven.

 

 

Luther ville egentligen föra en lärd diskussion och få bukt med olika missbruk i kyrkan, något han verkligen inte var ensam om. Från den kyrkliga makthavarna bemöttes han dock inte med några svar utan med maktspråk. Efter att konflikten eskalerat i flera års tid utfärdade påven Leo X en bannbulla. Om inte Luther inom 60 dagar tog tillbaks en hel han skrivit skulle han bli bannlyst och utesluten ur kyrkan (vilket hade väldigt allvarliga följder i en tid då alla måste vara med i kyrkan). Luther svarade kaxigt med att bränna bullan offentligt den 10 december 1520. Som på bilden.

 

Jesus i Egypten, kopterna och Jesaja med rumpan bar

 

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Maria, Josef och barnet Jesus fick enligt Matteus fly till Egypten för att komma undan kung Herodes som ville döda alla småbarn för att ingen blivande kung skulle växa upp. Jag fick en ny inblick i detta för en tid sedan då vi hade besök av den koptiske (egyptiska kristna) prästen fader Shenouda i församlingen.

Bibelmaterialet om Jesu tid i Egypten som flykting är väldigt magert. Det står bara att de gick dit för en tid och man kan förstå att evangelisten ser det som ett viktigt sammanträffande att Jesus historia liknar hela folkets historia eftersom han liksom de varit i Egypten.

För de koptiska kristna finns det desto mer traditioner om detta. Shenouda visade en karta med mängder av pilgrimsvägar och heliga platser där man menade att den heliga familjen varit på sin vandring. De hade en detaljerad tradition om hur hela Jesu tid i Egypten sett ut. Som man kan förstå av ikonen nedan så var de också där ganska länge. Här är det inte någon bebis utan ett litet barn som rider på Josefs axlar:

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. De har också någon tjänare med sig.

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. Efter vad det står bredvid verkar mannen med knytet på pinnen vara Jesu bror Jakob? I så fall får man anta att han är barn till Josef från tidigare äktenskap.

Anledningen till att detta var viktigt för kopterna är inte svår att se. Jesus, Herren, hade varit i deras eget land, trampat deras jord. Varit en av dem. Precis samma poäng som vi alla kan se utifrån att Gud blev en människa som vi i Kristus, men mer nära och påtagligt eftersom de kan koppla samman honom med sina egna trakter och vägar!

Det visade sig också att ett kapitel ur Jesaja har största betydelse för kopterna. Ett som vi förmodligen inte alls lägger märke till där det står instoppat bland kapitel om Guds kommande dom över alla möjliga fiendenationer. Så här står det hur som helst i Jesaja 19:

Den dagen skall det i Egypten finnas fem städer där man talar Kanaans språk och där man svär vid Herren Sebaot. En av dem skall heta Ir Haheres.

Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns. Detta skall i Egypten vara tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot. När de ropar till Herren och klagar över sina förtryckare skall han sända en befriare som kämpar för dem och räddar dem. Herren skall göra sig känd för egypterna, och egypterna skall lära känna Herren den dagen. De skall frambära slaktoffer och matoffer, de skall avge löften till Herren som de också skall få infria. Herren skall slå egypterna, slå men också bota. När de omvänder sig till Herren skall han bönhöra dem och bota dem.

Jag fetmarkerade de viktigaste bitarna. Min koptiske vän såg dem som förebud om Jesu tid i Egypten. Det fanns en särskilt helig plats mitt i landet som barnet Jesus besökt och där det nu finns ett altare, precis som Jesaja förutsett. Detta att egypterna ska få lära känna Herren kan man också se som ett förebud om att Jesus skulle komma dit så att de fick se Guds mänskliga ansikte.

En viktig twist på Jesajatexten är förstås också detta att Egypterna var en hotande fiendestormakt. En dag skulle Gud bli erkänd även där.

I början av nästa kapitel står det en annan sak jag vill uppmärksamma. Jesaja får göra en symbolhandling (sånt gör ofta gamla testamentets profeter) för att visa hur Egypterna en gång ska stå med skam. Detta genom att han bokstavligen får gå med rumpan bar. I tre år! Så här står det.

Det år då den assyriske kungen Sargon sände sin överbefälhavare till Ashdod och han angrep och intog staden, då talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sade: ”Lägg av säcktyget du bär om livet och ta av sandalerna du har på fötterna.” Jesaja gjorde så och gick naken och barfota.

Herren sade: ”Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota i tre år som ett tecken och förebud om Egypten och Kush, 4så skall både unga och gamla gå nakna och barfota när den assyriske kungen för egypterna i fångenskap och driver kushiterna i landsflykt. De skall få gå med baken bar, Egypten är blottat. Då skall alla stå där förkrossade och besvikna på det Kush de satte sitt hopp till och det Egypten de var så stolta över.”

 

De gamla proverna kunde verkligen tala starkt utan att använda några ord. Det må man säga.

Om du vet något eller funderar på något om Jesus i Egypten så skriv gärna en rad!

Det snabba hoppet

 

Det här ser inte bra ut. Hoppet är ute. I alla fall i det närmaste.

Det här ser inte bra ut. Hoppet är ute. I alla fall i det närmaste.

Dietrich Bonhoeffer myntade begreppet ”billig nåd” som träffande beskriver hur man som kristen kan ta lätt på synden eftersom man ju ändå får förlåtelse. Då behandlar man Guds nåd som billig och det är den inte. Den är visserligen helt gratis för oss men för Jesus har den kostat allt.

Jag har tänkt på en motsvarighet till ett annat ”storord” (såna är begrepp vi kör med i kyrkan), nämligen hopp. Hoppet kanske inte riskerar att bli billigt men jag tror att det kan vara för snabbt. Så härmed myntar jag nu begreppet ”det snabba hoppet”, kom ihåg var du hörde det först.

Med ”snabbt hopp” menar jag när man egentligen värjer sig för den fulla vidden i något som hänt genom att till exempel utbrista i ett ”men Jesus har allt i sin hand, halleluja” genast efter att katastrofen drabbat. Man kanske griper tag i något bibelord om Guds löften och tänker att det är en garant för att Gud tänker lösa det här jag är med om nu genast. Det snabba hoppet är egentligen en slags flykt undan smärtan och sorgen som man inte vill gå alltför djupt in i.

Det kristna hoppet är verkligen grundat i Guds löften om att allt ligger i Guds händer och att Gud en dag ska föra rätten och godheten till fullkomlig seger. Men hoppet hänger också ihop med att Jesus delat vårt lidande och vår smärta. Det långsamma hoppet är när vi orkar känna och tänka och ta in det som drabbat oss, vara vilsna omtumlade och arga och inse att vi kanske inte alls kommer se någon snabb lösning utan behöva leva med situationen som uppkommit lång tid framöver, kanske livet ut. Men att vi ändå vänder oss till Gud med det vi bär på, hittar tröst i att han delat vårt lidande och vet hur vi har det och utifrån det ändå till slut kan komma ut på andra sidan katastrofen i en bevarad tillit till att vi är i Guds hand.

Det finns gott om bibliska exempel på hur Guds folk mött katastrofer av olika slag trots löftena om Guds trofasthet. Jag tänker mig att Guds löften också många gånger är väldigt långsamma. Drar man det långt så vet vi ju också att även om jag skulle bli frisk nu så ska jag ändå dö en annan dag. Jag behöver ett djupare hopp än det att saker ska lösa sig på det sätt jag skulle önska just nu.

Gud är nog ofta långsam men det kanske delvis är för att vi är långsamma inombords. Tankar och känslor behöver tid för att bearbetas. Jag tänker på ett citat från en av Marianne Fredrikssons böcker när en romanfigur säger att:

”Det går inte att trösta någon”

Det är ju sant för man kan inte trolla bort det onda som hänt. Det som hänt har hänt, den som har dött är död. Samtidigt är det inte hela sanningen för viss kan man trösta? Jag har skrivit om det för några år sedan i en (enligt mig) läsvärd bloggpostGår det att trösta?”. Läs den.

I det stora hela är det ändå så att vårt yttersta hopp måste ligga i att det på något sätt alltid finns en framtid om allt ligger i Guds händer.

Vad säger du som läser om detta med det snabba hoppet? Skriv gärna en kommentar!

11 blandade tankar på söndagen

Hemmapappalivet fortsätter.

Hemmapappalivet fortsätter.

1. Glad söndag önskar jag dig min vän!

2. Långsamt vänjer jag mig vid att arbeta deltid och byta fler blöjor än jag gjort det senaste. Det känns fint på alla sätt. Arbete är hur som helst inte allt här i världen.

3. Jag letade runt lite på bloggen för jag tror kanske att jag skrivit något om en kristen syn på arbete någon gång. Men kanske inte för jag hittar inget. Hur som helst är det en annan sorts arbetslinje som gäller inför Gud. Det viktiga är att vi får använda våra gåvor för att tjäna Gud och andra.

4. Idag är en ledig söndag. Och som vi ska ha barnkalas hemma så blir det kanske inte någon gudstjänst idag heller. Som ni förstår tar jag däremot väldigt gärna emot era förböner…

5. Istället kan man få stifta bekantskap med min kollega Peter Nordén idag på gudstjänsten (11) i Dalstorps kyrka. Han är trevligt och klok och en förebild på alla sätt. Han kommer synas en hel del i dalatorpskyrkorna i det närmaste.

6. Söndagens texter handlar om ”livets källa”. Det som gripit tag i mig är Jesu ord om att han ”inte vill ha någons vittnesbörd om sig”. Jag tolkar det som att han inte behöver erkännande från någon utom från Gud. Han vet vem han är och vad han ska göra utan att behöva en massa bifallsrop. Vackert det.

7. Det där med att fotografera leksaker i olika scener har liksom bara fortsatt eskalera i mitt huvud. Nu har jag ytterligare några grejer jag ”nog borde testa”. Fast det är roligt att märka hur det konceptet också faktiskt utvecklats ganska mycket sedan jag började. Det blir bättre både i bildkvalitet och i bildkomposition.

8. Det är över huvud taget bra att våga testa sig fram märker jag mer och mer. Man kan inte riktigt räkna med att något ska bli bra förrän man gjort det sådär 30 gånger och fått rutin.

9. Jag önskar så att det skulle vara något som utmärker kristna att vi inte är så rädda för att misslyckas eller göra fel utan vågar pröva. Så är det bara ibland. Med mig själv också. Med Guds hjälp ska vi väl kunna förstå att vårt värde inte hotas av en eller annan fadäs?

10. Jag planerar för övrigt mer och mer för mitt kommande Lutherföredrag. Det finns viss risk att de där stackars åhörarna får sitta till dagen efter. Tydligen tycker jag det är väldigt roligt att få berätta en massa saker. Och det faktum att jag ju knappast är någon expert på Luther alls egentligen verkar hindra mig alldeles för lite. Kanske en klassisk prästrisk att man börjar tro man kan ställa sig upp och tala om vad som helst?

11. Vad gör du denna vackra(?) dag? Skriv en rad!

 

Livets källa

Luther och kyrkosplittringen

Nyss var det en kyrka men nu är det många?

Nyss var det en kyrka men nu är det många?

Så här i Lutherjubileumstider fortsätter givetvis serien om Luthers liv här på Vandra Vägen. Jag har fått anledning att ta några ytterligare bilder eftersom det nu under våren ska bli både föreläsningar och fotoutställning av min playmobillutherbilder och jag har haft några luckor att fylla. Nåväl, till saken för dagen!

Ingen kan ha missat att reformationen var början till en splittring av kyrkan i väst (den katolska och den ortodoxa kyrkan delades redan 1054). Där det tidigare funnits en enda katolsk kyrka splittrades det kyrkliga landskapet nu upp i flera olika familjer. Från vänster till höger på bilden ovan ser vi:

1. Lutheraner, som tog Luthers och Melanchthons skrifter som grund för tron. Som min kyrka.

2. Romerska katoliker som stod kvar under påven i Rom.

3. Anglikaner. Kyrkan som uppstod i England då Henrik VIII tog befäl över kyrkan där på ett liknande sätt som Gustav Vasa här.

4. Reformerta kyrkor. Som tog mest intryck av Jean Calvins mer hårdragna tankar om gudstjänst och samhälle.

5. Anabaptister, mer radikala grupper som, nu när de fick tillgång till bibelns texter, gjorde mer långtgående visioner av livet med den heliga Anden som ledstjärna. Luther tyckte inte om de här utan kallade dem ”svärmare”, och tyckte de var för kaotiska och samhällsomstörtande.

Så ungefär ser släktträdet ut. Sedan har ju de protestantiska kyrkorna fortsatt att dela sig genom århundradena i olika grupper och samfund. Förhoppningsvis är vi på väg samman igen nu.

Min viktigaste poäng med den här bilden är att det som var förut, den medeltida katolska kyrkan, inte längre fanns kvar. Ofta kan man från katolskt håll få bilden av att protestanterna avvikit men den romerskt katolska kyrkan är inte heller densamme som den var innan reformationen. Genom det som brukar kallas ”motreformationen” förändrades även den katolska kyrkan och idag är vi lutheraner i mycket överens med dem i lärofrågorna. Hela upprinnelsen till reformationstiden var trots allt en hel ohållbar korrupt situation som alla var tvungna att försöka komma till rätta med. Det är olyckligt att det skulle gå som det gick men det är inte ens fel när två träter. Hade Luther fått gehör för sina klagomål hade nog historien sett mycket annorlunda ut.

Tankar om denna lilla historielektion? Skriv gärna en rad!

De nyväckta vise männen

15941086_1514135105280877_6571433440560662701_n

På Dalstorps församlings facebooksida har jag som jag nog tjatat om hållit på med en humoristisk (men förhoppningsvis tankeväckande) adventskalender. Den har jag sedan fortsatt med med några bilder på de vise männen. Här ser vi det som beskrivs i matt 2:14;

”I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.”

Här fick jag gestalta det som att ängeln väcker dem med en tjutande leksak vilket förstås är ett nytt grepp men faktum är att det här är ett väldigt roligt motiv i kyrklig konst som jag försökt härma. Titta på bilden nedan:

IMG_1224

 

Här ser vi på en gammal (engelsk tror jag) bild hur de tre vise lagt sig att sova. I SAMMA SÄNG, MED KRONORNA PÅ SIG. Väldigt märkligt. I mitten ser vi den tredje som tydligen har det väldigt trångt i sängen. Så kommer då ängeln med budskapet från Gud och hästarna står redo för att ta en annan väg hem.

Det är väldigt roligt med såna här motiv dels för att de måste komprimeras så att allt får plats i samma ruta och är tydligt, dels så att varje konstnär har något att utgå ifrån och slipper uppfinna motivet varje gång. Följden blir hur som helst att det finns massor av bilder där de vise männen ligger och sover i samma säng med kronorna på sig. Det är humor.

Som en liten fotnot ser de andra bilderna här på bilden spännande ut. Är det Josef som bär en liten blandning av barn och vuxenjesus till Egypten? Vad händer till höger? Så många frågor…